Friskskriven.

Förra veckan satte jag mig ner med min behandlare och en annan behandlare vid Huddinge för att gå över min status i min process mot friskskrivning. Vid Mando behöver man uppfylla sju stycken friskhetskriterier för att kunna bli friskskriven från behandlingen. 

1. Normalt ätbeteende och mättnad, dvs de äter 300-350 gram på 12-15 minuter

2. Normal vikt (för kvinnor BMI 19-24, för män BMI 20-25)

3. Normala laboratorievärden

4. Normalt psykiatriskt tillstånd (ångest, depression och tvångstankar/beteenden)

5. Tillbaka i skola eller arbete

6. Mat och vikt upplevs inte vara ett problem

7. Inga hetsätningar eller kräkningar de senaste 3 månaderna

Jag fick återigen fylla i en massa olika formulär som behandlarna sedan satte in i grafer för att mäta självbild, ångest/tvång/depression, matbeteenden och annat. Efteråt fick jag sitta i en "intervju" med den andra behandlaren, för att objektivt kunna mäta min status.

Efter att de diskuterat klart fick jag komma in i rummet igen, och de gratulerade mig.

"Du uppfyller alla sju kriterier, så vi kan friskskriva dig nu."

2014. En tid då jag än en gång skulle påbörja en påsdiet för att med alla medel bli kvitt mina kilon. Vill bara krama om den tjejen och förklara att det finns en sundare, lättare väg att gå.

Efter 1,5 år av ständiga möten, matvägningar, tårar, nya rutiner, omvärdering av mig själv och min kropp och mera tårar möttes jag äntligen av orden som så många gånger känts så långt borta, men som ändå kändes fullständigt naturliga när jag hörde dem. Jag känner nu igen min mättnad och vet när jag inte behöver äta mera. Jag kan med ögonen snitta upp en måltid på en tallrik som ligger mellan ca 280-320 gram. Jag har ett normalt BMI och ligger på en vikt som svänger lite ibland men ändå hålls väldigt stadig. Mina laboratorievärden är normala, och jag har inte känt starka depressions- eller tvångstankar på länge. Ångesten stiger lite till ytan ibland, men jag vet nu hur jag ska hantera den. Jag jobbar och tränar för att må bra.

Jag har inte hetsätit på väldigt länge, och det bästa av allt - mat och vad jag ska äta cirkulerar inte i huvudet från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig. Jag varken belönar eller straffar mig själv med mat. Jag känner inget behov av att väga mig varje dag - morgon och kväll - såsom tidigare.

Jag kommer att gå ett uppföljningsprogram på ca 2-3 år, där jag kommer in till Mando för att "kolla läget" med jämna mellanrum som utökas efterhand, detta för att minimera risken för återfall. Detta känns väldigt tryggt, då jag ändå känner att de på så sätt "håller mig och ryggen" ifall något skulle hända. Jag kommer sakna min behandlare väldigt mycket, han har varit en riktig klippa och en person jag känt väldigt mycket förtroende för.

Idag har jag svårt att känna igen mig i det destruktiva beteende som jag levde i så länge, men jag vet ändå att bara för att jag är friskskriven är jag inte 100% frisk än. Det är nu jag ska börja leva självständigt efter allt det jag lärt mig vid Mando, och försöka hantera svåra situationer själv på bästa sätt. Man kan bli frisk från en ätstörning, men det måste få ta sin tid. Men för första gången sen jag var en ca 13-årig tjej ser jag på framtiden med tilltro och ett lugn om att jag vet vem jag är, vart jag är påväg och att jag klarar av mer än vad jag tror. 

Att äntligen kunna träna utan att ständigt försöka tvinga ner fettprocenten, 

få mindre mage eller se ut på ett visst sätt - det är den största friheten.

Monstret i mitt huvud

Igår kväll satt jag i köket och grät. Har mått bra väldigt länge, men ibland kommer de stunder när ibland stressen och ångesten blir för stark och det måste få rinna ur mig. 

Den där jävla vågen. Jag skulle egentligen inte få använda den, men då den varje gång skymtar under tvättfatet när man går på toaletten så är det så jäkla svårt. Suget att veta blir liksom för starkt. Så ja, de senaste veckorna har jag inte gått bara en eller två gånger. T lovade gömma bort den framöver, för lusten att se siffrorna - vad de än visar - är för stark. Jag får en sån jäkla adrenalinrush av skiten, ingen skillnad om den visar mer eller mindre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett lugnt liv med siffrorna.

Efter att jag hade varit hemma i sommar så stod vikten på samma som innan jag åkte iväg. Skillnaden var att jag hade gått ner något kilo i muskler och upp något i fett. Det var väl lite vad jag hade förväntat mig, men blev ju ändå inte glad precis. Efter den invägningen vid Huddinge har det inför nästa gång på tisdag gått tre långa veckor - tre veckor med mindre gymträning p.g.a. att ryggen igen bråkat, fyra dagar vid Kebnekaise med kolhydratstinna, men också väldigt aktiva, dagar, och sen även måltider som äntligen följer rutiner bättre. Jag har tagit mina dagliga promenader. Ändå är jag stressad, HELA tiden.

Det går liksom inte en dag utan att jag tänker på min vikt. Inte en morgon eller kväll som jag inte skulle känna mig själv på magen då jag ligger ner. Orsaken till varför jag är stressad är att jag faktiskt har gått ner sen jag sist var vid Huddinge, och jag vet inte vad det betyder. Har jag ätit för mycket eller för lite? Är det musklerna som ytterligare gått ner fast fettet stått still? Man blir ju fan knäpp. När jag sist var vid Huddinge gick jag till en annan behandlare än den jag hittills gått till pga. semestertider, och hon påpekade att även om min vikt är där den ska så är nog min besatthet av vikten fortsättningsvis extremt stark. Den är nästan värre nu än under tiden då jag ännu SKULLE gå ner, därför att jag nu är så sjukt rädd att slappna av och börja gå upp igen - något som hittills varje gång har hänt när jag gått ner tidigare.

Jag äter inte för lite och jag känner inte mig tvingad att träna, så ingen behöver oroa sig för den biten. Jag följer mitt matprogram och håller mig där jag ska. Men när man aldrig kan slappna av i tanken på att allt är lugnt och att jag inte behöver stressa, så är det väldigt jobbigt. Det hjälpte inte direkt heller när behandlaren berättade för mig att de flesta brukar gå till Huddinge 1gång/vecka i ca 2,5 månads tid innan de utökar besöken. Jag gick i ett halvt år innan vi började utöka till varannan vecka. Och nu känns det nästan som att tre veckor blir för länge. När ska monstret i huvudet liksom sluta spöka?

Brev till en 20-åring

Göm dig inte bakom ditt långa hår,
du kommer må bättre när du väljer att klippa,
Oroa dig inte för dina lår
dina tvångstankar kring feta knän kommer du att slippa
Din mage kommer du inte alltid att hata,
jag vet - det låter för sjukt för att förstå.
Men när du börjar om den prata,
är det okej att den känns mjuk att känna på.

Om ett år kommer du inte vara ensam mer,
du träffar någon som älskar när du ler
Du kommer i början att vara rädd,
mest för att du verkligen till fullo blir sedd.
Oroa dig inte om din och T:s särflytt,
det kommer att gå bra och du får börja om på nytt.
Du kommer må bra av att bo själv en tid,
du hittar i ensamheten en inre frid.

Vad skulle du säga, om att gå ut utan smink?
Eller att nöja dig med endast en liten drink?
Om åtta år vågar du gå på stan som du är,
utan att bry dig om vem annan som ser dig där.
Om åtta år kan du även nyktert festa,
och att vakna upp utan baksmälla - det är det bästa.

Du kommer inte att ha lika mycket ångest och smygäta mer,
men det tar många år innan du inser:
Maten har för dig varit ett subsitut
för ångesten som i magen bildar en knut
Problemen kan inte lösas med mat
eller med att träna på grund av självhat
Bäst kommer du att må när du möter dina problem
men inte denna gång genom en diet som är extrem
Du behöver prata om det som varit och känna vad som på riktigt är fel
Och när du hittar dina sprickor, det är då du blir hel

Du är redan på väg, men resan är lång
Ingenting kommer du att ändra på grund av tvång.
Försök att vara snäll mot dig själv och din kropp,
när du älskar dig själv vågar du säga stopp.
Dina dieter kommer inte att hjälpa ett skit
och inte heller att hetsäta eller hälla i dig sprit.
När du vågar leva dag för dag
och ibland känna dig svag
Då kommer du hitta vägen som är rätt,
där du mår bra av maten - och en och annan plätt.

Frågor som behöver bli besvarade

Under de hittills 8 månaderna som jag har gått på mitt behandlingsprogram så är det vissa frågor och frågeställningar som jag börjar bli lite småtrött på. Det är bra att folk frågar och jag förstår att när man inte vet mycket om programmet kan man bli orolig eller fundersam. Det är speciellt fem frågor som återkommer, så jag tänkte besvara dem här så att ni ska förstå hur jag tänker och hur det funkar. Programmet handlar främst om att förändra sitt mindset till mat och intag, och därför förstår jag att folk har svårt att förstå ibland hur jag förändras eller prioriterar. Det är inget illa menat mot de som frågar - man kan inte veta! Men därför vill jag också lyfta fram frågorna lite extra.

1. När ska du få börja dricka igen?

Jag får dricka. Den här frågan tror jag att jag får nästan varje gång det är alkohol med i sammanhanget. Jag har en ranson per vecka som jag får dricka om jag vill, och några gånger under året som har gått har jag dragit över ransonen. De gånger som det har dragit över har det lett till att jag ätit/gjort något jag inte vill, att jag inte har haft kontroll. Jag förstår verkligen den här frågan: jag brukar vara den som alltid associerar fest med alkohol, som tyvärr ibland dricker mer än vad jag borde och som ansåg att festen var slut då alkoholen var slut. I början tyckte jag att det var jättesvårt att hålla sig till max 2 vinglas på en fest. 2 vinglas gjorde ju ingenting! Efterhand började jag dricka allt mer sällan, och i dagens läge är det nästan mer regel än undantag att jag är nykter på fest. Varför?

Jag tycker inte överhuvudtaget om känslan att vara full eller berusad längre. I och med att jag dricker så sällan så känner jag förändringen redan efter ett glas, och jag vet att när jag blir full så kan jag inte alltid påverka allt vad jag säger eller gör. Jag kan inte reglera vad jag stoppar i mig. Dagen efter mår jag så dåligt av bakfyllan att jag orkar inte röra på mig eller äta som jag ska. Så svaret är: Jag får dricka. Jag vill bara inte. De gånger som jag vill så blir det två glas, för jag vill kunna stiga upp pigg dagen efter och gå till gymmet eller hitta på något annat. Så enkelt är det.

2. När ska du börja leva normalt igen?

Jag tycker det här är en rätt rolig fråga. Vad definierar normalt? Ses det verkligen som onormalt att jag väljer att reglera hur mycket godis eller fika jag tar, istället för att sitta och plocka i mig på löpande band? För mig ÄR det här det nya normala - jag vet när och hur mycket jag ska äta för att må bra, och jag kan några gånger i veckan avvika från det, men inte mer än så. Jag har egentligen aldrig haft någon känsla för att lämna portionen halväten eller ta fyra godisbitar och sen sluta äta, och däri ligger mycket av min problematik. Jag kan inte äta på impuls, för det går för långt, nästan varje gång. Jag går inte på en diet eller ett bantningsprogram. Jag har förändrat, och fortsätter förändra, mitt tankesätt kring matmängd och mättnad så att det faktiskt ska vara så stabilt och normalt för kroppen som möjligt. Ifall mitt normala inte är ditt normala så gör det ingenting - för jag hoppas kunna leva så här resten av mitt liv. Det är väldigt manuellt i början med ransoner etc, men vartefter automatiseras det i beteendet.

3. Hur mycket ska du gå ner egentligen?

Jag vet inte. Sen oktober har jag ätit samma mängd mat och tränat ungefär lika mycket hela tiden. I januari ökade vi på mitt matintag för att min kropp började äta av musklerna istället för fettdepåerna. Jag äter en jämn fördelning av kolhydrater, proteiner och fett och håller inte bort något medvetet ur min kost. Min viktnedgång har börjat avstanna (eller det går iaf inte alls lika fort längre), men jag tror att min kropp kommer sluta gå ner när den känner att det är dags. Men ingen behöver oroa sig - jag får i mig tillräckligt och äter sex gånger om dagen. 

4. Jaja, men hur ska du hålla vikten sen då?

Den här är nog den värsta frågan jag kan få. För det första är jag inte exakt där än, så jag har inte diskuterat det med min behandlare än. För det andra så är min allra största rädsla att bli slapp, falla tillbaka i gamla vanor och gå upp igen, främst därför att jag förknippar min viktuppgång med en spiral av mental ohälsa och perioder då jag mår dåligt. Så snälla stressa mig inte med frågan, för jag försöker själv för tillfället förbereda mig för det här i något skede. Men jag utgår från att det kommer att gå bra. För tillfället håller jag på att vänja bort matvågen, och redan det är en liten stress i sig självt.

5. Men så här kan du ju inte leva hela tiden, att du konstant ska göra val och tänka på vad du äter?

Jo, det kan jag visst det. När man är såpass förstörd i huvudet som jag är när det kommer till mat så måste jag planera. Värsta jag vet är kroppspositiva människor som skriker ut "Ät vad du känner för!!". Skulle jag göra det skulle jag sitta och äta hela dagarna och gå upp allt igen på 3 månader. Jag antar att det är en sån sak som är svår att förstå när man inte själv är ätstörd. Har jag t.ex. 3 olika tillfällen under veckan som jag vet att det kommer att serveras fika, så mår jag bäst av att i förväg planera när jag får ta och när jag ska avstå. För mig personligen förknippar jag inte ett friskt beteende med att impulsivt kunna ta varje gång det erbjuds, tyvärr. 

Jag kan inte gå in i en butik och impulsivt känna att "äh jag köper lite godis". Det är då det faller mig ur händerna. Jag måste få planera, överväga. Jag känner inte att jag går miste om något, för jag får göra mina egna val och välja, istället för att min hjärna ska styra mig och impulsivt göra beslut. Jag känner för första gången i mitt liv att jag är i kontroll. Efter en tid kommer som sagt beteendet att automatiseras, och det kommer att bli lättare. Men jag behöver få ha kontrollen över mig själv utan att någon ifrågasätter varför jag håller på och tackar nej hela tiden.

 

Största skillnaden på bilderna är inte vikten. Det är välmåendet och kontrollen över eget liv.

Att vara kroppsneutral

Kroppspositivism och self-love är poplära ord i dagens läge. Instagram fylls av fler och fler profiler som förespråkar att älska sin kropp och sig själv som den man är, vilket är jättebra! Jag ser mycket hellre dessa profiler med normala kroppar än de photoshoppade, vinklade bilderna som i dagens läge känns väldigt 2015. Men ibland känner jag ändå... När jag ser en bild från en profil som dagligen laddar upp en bild på sin kropp med en text till som skriker "Du duger som du är!! Du är fin som du är!!" - ibland känns den känslan väldigt långt borta.

Jag har en hatkärlek till min egen kropp. En hatkärlek där det småningom börjat svänga över mer till kärlekssidan, men där hatet också vissa dagar har övertaget. Vissa dagar när kroppen inte orkar så mycket som jag egentligen skulle vilja, vissa dagar när man vaknar lite fel och dömer sig själv hårdare än vad som behövs. Då är det svårt att koppla till kärleken till den egna kroppen. Sen att jag också vet att en stor del av kärleken som jag känner till min egen kropp i dagens läge faktiskt ligger i att jag tappat lite på 20 kilo senaste året. Är det då "verklig" kärlek? Jag kunde inte och klarade inte av att älska min kropp för ett år sen, och straffade den istället. Faller jag då utanför kroppspositivism-ramen, för att jag först nu klarar av att älska den bättre? Är jag en hycklare som skulle ha tagits på större allvar ifall jag förespråkade kärlek till den egna kroppen när jag ännu var överviktig?

Vissa dagar känns dessa frågor väldigt tunga. De dagar då jag inte orkar vara kroppspositiv, då väljer jag att åtminstone vara kroppsneutral. 

Kroppsneutralism hörde jag om för första gången i Ortorexipodden (sjukt bra podd, tips tips!). Vissa dagar när man inte orkar älska kroppen, kan man åtminstone låta den vara i fred. Bara för att man inte orkar älska den just nu, innebär det inte att man behöver hata den. Man kan vara neutral. Det är som det är just nu. Här är min kropp. Sen bara stopp med tankarna.

Jag har svårt att säga högt att "Min kropp är bra som den är". Mest för att jag är så sjukt prestationsinriktad och alltid ligger i ett dike eller ett annat. Jag jagar nästan alltid på mig själv för att bli bättre, ingen skillnad om det då gäller att rita, undervisa, vara en bra kompis eller förändra min kropp till det bättre. När man har sådana tendenser tror jag att "nolläget", dvs. att vara kroppsneutral i stunder då man inte orkar vara positiv, är ännu viktigare. Låt bara din kropp vara ifred. Bara för att jag inte orkar älska den i just den här stunden betyder det inte att jag behöver hata den. Och ifall jag orkar vara kroppsneutral en stund idag och imorgon så kommer det att vara lättare också att återgå till de dagar som jag orkar älska den igen.

Jag orkar inte älska dig alla dagar. Men tack för att du är du. Nu får du vara ifred.

Ett år av sjukdom och hopp

För exakt ett år sen var jag så långt ner i min sjukdom som jag kunde bli. Jag såg ingen väg ut och hade än en gång hamnat i en spiral av ätande som växlade mellan tvångskänslor, eufori och ångest. Om och om igen. 

Jag har så svårt att sluta titta bakåt och istället titta framåt. Jag ser bilderna och känner vad jag kände. Hur inte jag hade någon att dela tankarna och känslorna med, för skammen var för stor. Jag undanhöll det från alla, inklusive Taneli. Taneli försökte hjälpa mig genom att sätta upp ett matschema, göra all mat så att jag inte skulle behöva tänka på det, stödja mig i det som han trodde var min viktnedgång. Istället smygåt jag och gömde allt, och det gick t.o.m. så långt att Taneli försökte få mig att gå till en läkare, då han var säker på att jag hade nån typ av störning i min sköldkörtel. Varför skulle jag annars hela tiden gå upp i vikt, när jag tränade och åt så bra? Little did he know, då jag blånekade honom rakt upp i ansiktet då han frågade om jag säkert inte äter något på sidan om. Han försökte inte styra mig, han försökte hjälpa, men för mig hade det hållit på för länge. Hur skulle jag våga säga åt honom, att jag har gått bakom hans rygg och ljugit i nästan ett år den här omgången?

Sen åkte jag på vinterexpedition med mina elever till Romme, och hade turen att ha skolans kurator Maria med mig. Vi pratade en hel del den dagen, och tillsist frågade hon om jag inte ville boka in en tid hos henne för att prata lite mer. Första träffen satt jag och grät och skämdes och mådde dåligt, men kände mig lättare efteråt. Maria hjälpte mig hitta till FAA, Anonyma Matmissbrukare. Jag gick ensam och osäker till mitt första möte. När det var min tur att dela satt jag igen och bara grät. Jag var så lättad över att sitta i ett safe space, där jag kände igen mig i allas berättelser, där ingen dömde och där folk nickade uppmuntrande och igenkännande då jag berättade om mina sessioner.

Tack vare FAA lade jag av helt med socker och började må lite bättre. Nolltoleransen funkade rätt så bra rätt länge, även om jag ibland hade mina fallbacks. Jag gick till Maria flera gånger och hon berättade om mina alternativ att få ytterligare hjälp.

På hösten gick jag på mitt första besök vid Mandoleankliniken i Huddinge. Mandolean blev min räddning. Sen november jag jag gått dit en gång per vecka för samtal. Jag har fått hjälp med mitt ätande och en normal matvardag, jag har fått prata av mig och vecka för vecka gå igenom kommande vecka och utmaningar. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna gå ner i vikt och ändå kunna äta vanlig mat, frukt och smörgåsar. Ännu i denna dag är jag pessimistisk när jag kommer dit, och lika förvånad över att se att min fettprocent har minskat. Vi pratar inte kalorier, vi pratar mängd. Vi pratar om hur man hanterar olika situationer. Vi pratar om min barndom, mitt förhållande till mig själv och till andra. Vi lyssnar till min kropp och vad den behöver. Jag får själv bestämma, i samråd med min behandlare.

Jag är verkligen inte klar än. Viktminskningen är bara en bieffekt över att jag jobbar med mitt psyke. Men för första gången kan jag se en hållbar lösning. En lösning som inte består av dieter, stenhård träning. Vad jag väger är inte egentligen viktigt, det är bara en siffra. Men idag är jag 17 kg lättare är för ett år senare. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig hit. Jag är så fruktansvärt stolt och men även rädd, hela tiden. Men det är en långsam förändring som till 95% sitter i huvudet. 

I helgen ska jag få äta 12 bitar lösgodis. Och jag kommer inte plocka och äta dem i smyg, utan jag kommer göra det med Taneli. Det är en så stor vinst och på samma gång den största utmaningen på samma gång. Babysteps, mot ett friskare jag.

Om kompensationsträning och belöningsätning

Något som jag har blivit mer och mer uppmärksam på är hur ofta folk runt omkring en verkligen pratar om att kompensationsträna. Eller inte i exakt de ordalagen, men iallafall. Det är verkligen väldigt vanligt. Har man ätit en hamburgare eller gottat sig en fredagskväll blir det långpromenad på lördag för att ta igen. Innan man ska ut med tjejgänget går man och tränar - "för man vet ju hur mycket kalorier det är i alkohol". Kompensationssträning är nog mycket mer vanligt än vad man tror. Man behöver inte vara ätstörd för det.

I och med ätstörningen har jag nog fått upp ögonen för min omgivning lite mer, vad som jag har runt mig både i verkliga livet och online som triggar mitt beteende. Sociala medier är ju verkligen lite av en bubbla fylld med overklighet många gånger, och bilder på välskapta kvinnor och män som tränar mer än vad de äter (trodde jag iallafall) florerade mer ofta än sällan i mitt flöde med något skeva budskap. Även bloggare som jag följde skrev om hur det nu blir ett "eftermiddagspass" innan restaurangbesök på kvällen för att hålla kroppen på rätt väg. 

Men jag undrar, är det verkligen hälsosamt? Är det vettigt? Att för att äta något utöver det du annars äter behöva känna att man måste träna ikapp? Att träna för att kunna äta, nästan? Jag har själv gjort det så ofta och i så många perioder att jag inte ens minns hur många gånger. Träningen blir ett redskap för att man ska kunna äta mer. Är det rätt?

Julen har alltid varit min favorithögtid, men också den tid som varit väldigt ångestfylld p.g.a. min viktökning som alltid hände under julveckan. I början av januari ställer jag mig på vågen och pulsen ökar när jag såg hur mycket jag har gått upp i vikt. Sen börjar en period av arg träning och dietande för att få bort skiten. Äta lite, träna mycket. För att kompensera. Julen, och speciellt januarimånad, är antagligen den högtid då folk kompensationstränar som mest (källa: helt egna tankar). Folk strömmar till gymmen för att flåsa på löpband, men varför då? För att man verkligen vill träna för att det är kul, eller för att stilla ett dåligt samvete för att man har överätit under julhelgen? Jag tror det delvis är därför som så många faller av pinnen efter de där första januariveckorna. För att de tränar av fel orsak.

När jag pratade med min behandlare i fredags sa jag att jag verkligen skulle vilja äta en semla i år. Han sa att jag får äta en - men hans krav var att jag isåfall inte får träna samma dag eller dagen efter. Jag måste lära mig att välja att äta något som jag vet att inte är regelrätt bra för mig, alternativt onödiga kolhydrater, utan att ge efter för ångesten och kämpa mot den genom att träna bort den direkt. Träning ska vara något lustfyllt och något som känns kul. Tränar man för att man har ångest för att man åt en bulle för mycket så kommer det knappast vara kul, då gör du det mest för att du känner att du måste. Välj istället att inte överäta och kunna äta något gott, utan att det behöver bli hiskeliga mängder av det. Och väljer du att äta en extra godispåse eller annat - plocka inte då bort kalorier från ditt vanliga matschema (såsom jag alltid förr gjorde). Din kropp mår sämre av att du äter en godispåse och därmed hoppar över middagen, än av att du äter som vanligt och får i dig extra från godiset. Ersätt inte riktig mat med tomma kalorier, utan ifall du kör på att äta extra - så då även till att få i dig riktig mat som kroppen faktiskt behöver. Annars gör du dig själv en björntjänst.

Kompensationsträningens högra hand är ju belöningsätandet. När man har varit duktig får man en godispåse. När man har maxat på jobbet kan man äta extra fettig fika. När man har städat hela dan och tvättat kläder hela kvällen är det inte mer än rätt med en grillportion. Jag säger inte att det är fel - jag säger bara att belöningsätandet har också varit en mycket god vän till mig på väg mot botten. Att jag kunde bortförklara överätandet som en belöning. Då nickade folk och höll med - "Ja, det är väl inte mer än rätt". Varför gör vi så? Det finns ju så otroligt många saker man kunde belöna sig med istället - ändå väljer vi att belöna oss med något som inte är direkt bra för oss på något sätt. Jag vägrar låta maten ta en så stor, viktig del i mitt liv igen. 

Du måste äta för att orka träna. Inte träna för att kunna äta mer. Då är det något i prioriteringen som är fel, säger jag. Vad tror du?

Januari 2017. Då ångesten var ett faktum efter julen och jag sysslade med högintensiv cirkelträning som jag hatade, men hade hört var bästa sättet att bränna fett. Inte konstigt att jag gick ner mig totalt när kroppen inte plötsligt längre orkade eller ville.

Att känna sig halvvägs utan att vara där

När man gick hem i slasket idag kändes det lite extra surt efter de otroligt vackra vinterdagar som vi har fått ha här i Mariefred under veckan. Det har varit kallt för en gångs skull, med hård, knarrig snö. Ääh, hatar verkligen slask. Vårterminen går så otroligt fort, fattar liksom inte att det är nästan bara tre veckor kvar till sportlov. Ett tu tre står man där och sjunger den blomstertid igen.

Det är nästan tre månader sen som jag påbörjade mitt behandlingsprogram. Sakta men säkert börjar jag känna en förändring i kropp och kläder. Det går långsamt - precis som det ska - och emellanåt får Taneli påminna mig om att det är inte en helt linjär viktnedgång som jag gör. Ibland går det lite uppåt, innan det börjar gå neråt igen. Julen kom och gick, och det här att gå igenom högtider med medveten ätstörning kunde jag skriva en hel berättelse om. Vi får ta det en annan gång. Men det gick ändå bra, och det var antagligen första julen någonsin som jag gick ner i fett och upp i muskler istället för tvärtom. Efter julen stötte vi plötsligt på ett problem - det gick allt segare att gå ner i fett, och istället började jag vecka för vecka gå ner i muskler. Vi insåg att jag antagligen tränar för mycket jämfört med energin jag får i mig, så vi ökade på i mat och ner lite i träning. Frustrerande, men vi får se om det funkar för att få igång "maskineriet" igen.

Det är lätt att glömma bort ibland att viktnedgången ner till normalviktig inte är allt. En normal vikt är bara ett av de sju friskhetskriterier som jag behöver uppnå, men efter att ha bantat bort halva sitt liv så är det så svårt att inte bli låst vi siffrorna. Den fysiska förändringen är bara en liten del, medan den psykiska är allt större. Ett av de små mål som finns är att jag ska kunna äta något lite onyttigare, utan att det ska sätta igång en helvetesprocess i mitt huvud. Och där är jag sannerligen inte än. Min behandlare och jag har nu kommit överens om att han inte överhuvudtaget berättar siffrorna angående mina mätningar för mig på några veckor, därför att jag låser mig vid dem något otroligt. De stressar mig och min process helt enkelt.

Men som sagt. Sist jag var där diskuterade vi hur jag ofta när jag är på god väg mot mitt mål börjar "nöja mig", då jag kan börja se mig i spegeln utan att känna obehag. Att jag plötsligt blir bekväm när jag inser att det faktiskt börjar se helt bra ut. Det är en så otrolig riskabel process för mig, att gå igenom halvvägs-processen. Jag har lätt för att bli slarvig. Sen när folk också börjar kommentera på att de ser en förändring ökar det också på nöjdhetskontot. Jag blir förstås väldigt glad när jag får höra från andra det som jag är rädd att bara jag ser, men det är också en risk i sig då det matar på bekvämligheten.

Men vi kämpar på, en dag i taget. Jag tränar, går mina promenader och följer mitt matschema. Att kunna veta att jag är halvvägs på ett av mina friskhetskriterier är ändå bättre än ingenting. Jag hamnade i en situation förra veckan som tänkte egga igång en hetsätning, men jag hann stoppa innan det gick överstyr. Där har jag också kommit mycket längre jämfört med för ett år sedan. Jag tror och hoppas på att kunna uppnå ett friskt liv,  där inte maten ska vara kopplat till ångest, tvång eller eufori. Men tills dess är det mitt mantra. En dag i taget.

Min tid är nu

Hej på er! Allt bra? Sitter vid köksbordet och dricker en kaffe i allsköns ro innan lunch på Pavis med moder och systraskara. Är så glad att jag tog den här dagen ledig. Tänkte stiga upp från morgonen och sticka till gymmet, men jag var så sin-nes-trött att ja ba NÄÄ-Ä och bestämde mig att sova ut i ett tomt hus istället. Så värt det. Går till gymmet efter lunchen istället.

Jag har ju helt glömt att berätta åt er om en viktig sak. Eller glömt och glömt - jag har väl inte kommit mig för bara. I tankarna har det ju varit rätt länge. 

I september åkte jag för första gången till Huddinge. I Huddinge finns en ätstörningsklinik som heter Mandolean, och dit åkte jag för att äntligen få hjälp för något som jag har kämpat med största delen av mitt liv. Några av er kanske läste inlägget "Hej jag heter Cindy och är missbrukare" i våras, då jag öppnade upp om mitt mat- och sockermissbruk. Mandolean är för mig alltså ett väldigt stort steg på vägen för att kunna bli frisk.

I dagens läge äter jag lunch och middag på en matvåg, samt 4 andra mål till under dagens lopp. Jag äter normal mat, det är alltså inte bantning som det handlar om. Jag äter även på bestämda tider för att kroppen ska vänja sig och inte bli rädd för att den svälter och inte vet när den ska få nästa måltid. Jag följer ett matprogram, men matprogrammet är egentligen inte annorlunda från hur jag i vanliga fall äter. Delvis är det till för att jag ska lära mig att äta rätt, lära mig vilka mängder jag ska äta och hur länge det ska ta för att kroppen ska hinna känna mättnadskänsla. Jag har själv fått vara med och utforma mitt matprogram för att kunna äta sånt som jag är bekant och bekväm med, men har vissa restriktioner självklart.

Förutom matprogrammet så åker jag även en gång i veckan till Huddinge för att träffa min behandlare. Då sitter vi ca en timme per gång och går i genom veckan som har gått, hur matprogrammet fungerar, samt ser över veckan som kommer. Vi diskuterar även rädslor och olika situationer som jag känner att kan kännas svåra, samt hur jag ska tackla dem. Den här timmen i veckan är verkligen guld värd, då det känns skönt att få åka iväg och återkoppla om hur det går. Under träffen väger jag även mig och vi går igenom min viktnedgång (en del av friskhetskriterierna är ju att jag  sakta med säkert ska gå ner till normalvikt, då genom att tappa i fettmassa, inte annat). 

Programmet som jag går är ett år långt, och efteråt finns det ett fortsättningsprogram som är ungefär fem år. Däremot är inte en deadline att man ska bli frisk på ett år, utan det tar ju så länge som det tar.

Jag känner att det här har varit ett väldigt viktigt steg för mig. Jag tas på allvar och inga orosmoment är för små. Jag går för tillfället ner ca ett kilo i veckan, och jag väger mig aldrig hemma. Huddinge har verkligen blivit en plats av trygghet för mig, och jag är även så glad över att ha en arbetsplats där det finns utrymme för mig att åka iväg och ta tag i mig själv. Sakta men säkert vill jag hitta mig själv i ett liv där mat inte är något som jag oroar mig för eller som skapar ångest. Det får ta den tid det tar och jag tar en dag i gången. 

Mycket handlar om hur man ska planera de dagar som inte är rutinmässiga. T.ex. i fredags käkade jag matlåda som lunch på väg till Arlanda, istället för att äta på typ O'learys eller något annat på flygplatsen. Det går bara man vill och bestämmer sig. 

Hej jag heter Cindy och är missbrukare.

Hej jag heter Cindy och jag är socker- och matmissbrukare.

En del av er svarar antagligen "jaa, men det är antagligen de flesta", "äta bör man annars dör man", "ja men nog går jag också och impulsköper godis ibland som jag äter fast jag inte borde".

Och ja, det finns antagligen massvis med beroendevänner där ute som inte vet om att de verkligen har ett problem, men jag försöker förklara hur mitt liv fungerar - hur det nästan ALLTID har fungerat för mig, om än omedvetet. För beroendet är problematiskt och äkta och inget som varje person har. Även om socker/mat är en stor del i varje människas liv. 

Jag har missbruk i släkten, och missbruk är tyvärr något som också är genetiskt betingat. Jag har varit exalterad över mat och socker sen jag var liten. Jag har smygätit sen jag var tillräckligt stor för att tänka själv och veta var i skåpen jag ska söka. Smygätandet är ju något som är väldigt karaktäristiskt för en missbrukare. Visste ni ens att det finns något som kallas matmissbruk? Ifall ni inte kan tänka in er i hur det funkar kan jag förenkla det för er. Alkoholister känner du ju antagligen till, och alkoholmissbruk? Mat/sockermissbruk är exakt samma sak, bara att intaget är annorlunda. Jag planerar in mitt missbruk, det går ut över andra planer. Jag äter oftast ensam. Jag har länge tänkt att "inte är det så farligt, inget problem". När andra har påpekat något blir jag arg och upprörd. Jag kan inte hantera mängden jag tar in innan det är för sent.

Jag har jojo-bantat halva mitt liv. Pendlat upp och ner, och upp och ner i vikt. Ifall jag vore en alkoholist skulle de kalla mig "periodare". Jag har perioder då jag äter PERFEKT, håller stenhårt på min träning, inte släpper efter någonstans. Sen händer något. Jag kanske råkar äta något som jag triggar på. Jag kanske känslomässigt är med om något som triggar igång beteendet.

Så går jag och handlar. Känslan av avsky för mig själv beblandas med känslan av barnslig eufori när jag fyller korgen. En ätsession kan innehålla en påse chips, 500g lösgodis, bakelser och en stor måltid från Donken. Sen går jag hem, ensam förstås, och sitter och äter hela kvällen tills det är slut. 

Sen mår man dåligt. Man är spyfärdig, magen är sönder och jag får sura uppstötningar. Men värst av allt är skammen. "Vad har jag gjort", "varför är jag så svag", "varför äter jag fast jag VARJE gång vet hur dåligt jag mår". Sen tycker jag synd om mig själv och tänker imorgon ska jag börja igen och går in i matdimman. När den går ur blir jag "bakfull", oftast morgonen efter. Vad gör en alkoholist när den är bakfull? Tar en återställare förstås. Samma sak gör jag med sockret/maten, vad som helst för att döva skammen och de fysiska problemen. Detta skapar en ond cirkel, som för mig kan bestå av flera veckor innan jag kommer ur den och rådietar igen. Skillnaden är att en alkoholist kan vara nolltolerant. Det funkar inte riktigt på samma sätt med mat.

Ätandet är extremt känslostyrt. Det är mycket lättare när jag är bland andra som äter, för då kan jag dölja det bättre. Alla äter ju. Men problematiken är att när jag hamnar i ett skov så kan jag inte sluta. Jag har också gömt det i så många år, och bara beskyllt mig själv för att vara äcklig, odisciplinerad och svag. När jag i våras äntligen kapitulerade och förstod att jag måste söka hjälp utifrån så grät jag. Jag grät hela tiden. Pratade med en nära kollega som hjälpte mig till FAA, som är en stödgrupp för anonyma matmissbrukare. Jag har gått på möten och träffat andra matmissbrukare. Hållit varandra i händerna, gråtit, skrattat och känt igen mig i andra människors delningar. 

I höst ska jag även på en utredning för eventuell hetsätningsstörning på ett klinik i Huddinge. Det är en ätstörning, väldigt lik bulimi - skillnaden är att jag inte tömmer mig på något sätt utan istället straffar mig genom att behålla maten och sedan hårddieta/träna mellan mina skov. Så sådant. Även det problemet är ett utlopp som har kommit av min missbrukarpersonlighet, tror jag.

Detta känns så otroligt skrämmande att komma ut med, speciellt med tanke på att jag jobbar som en relativt offentlig person. Men första steget till helande är att erkänna för sig själv och andra att man har problem, och jag VÄGRAR skämmas längre för något som i slutändan är en biokemisk sjukdom som inte är mitt fel från början. Jag kommer antagligen att dela med mig en hel del om detta också här, som en del av min väg mot ett friskare liv. För missbruket kan jag aldrig slippa, men man kan lära sig att leva med det.

Jag vill även att alla ska känna till att det är ett problem i mitt liv, men inget som definierar mig. Jag är inte sämre på mitt jobb, en sämre vän, släkting eller partner p.g.a. min sjukdom. Jag är ändå Cindy. En kollega frågade av mig om jag lever ett "bekymmersfritt liv", och efter en del eftertanke svarade jag att ja, det gör jag nog. Sen kom jag på min problematik. Men den var ändå inte det som formade mitt första svar, för överlag är mitt liv bra. Detta är en del av mig, men det är ändå inte jag. 

Detta är ett av mina första och absolut största steg på vägen, och jag uppskattar allt stöd på vägen. För jag vägrar leva som en slav under något som gör mig till en sämre version av mig själv.