tisdag 13 juni 2017

Hej jag heter Cindy och är missbrukare.

Hej jag heter Cindy och jag är socker- och matmissbrukare.

En del av er svarar antagligen "jaa, men det är antagligen de flesta", "äta bör man annars dör man", "ja men nog går jag också och impulsköper godis ibland som jag äter fast jag inte borde".

Och ja, det finns antagligen massvis med beroendevänner där ute som inte vet om att de verkligen har ett problem, men jag försöker förklara hur mitt liv fungerar - hur det nästan ALLTID har fungerat för mig, om än omedvetet. För beroendet är problematiskt och äkta och inget som varje person har. Även om socker/mat är en stor del i varje människas liv. 

Jag har missbruk i släkten, och missbruk är tyvärr något som också är genetiskt betingat. Jag har varit exalterad över mat och socker sen jag var liten. Jag har smygätit sen jag var tillräckligt stor för att tänka själv och veta var i skåpen jag ska söka. Smygätandet är ju något som är väldigt karaktäristiskt för en missbrukare. Visste ni ens att det finns något som kallas matmissbruk? Ifall ni inte kan tänka in er i hur det funkar kan jag förenkla det för er. Alkoholister känner du ju antagligen till, och alkoholmissbruk? Mat/sockermissbruk är exakt samma sak, bara att intaget är annorlunda. Jag planerar in mitt missbruk, det går ut över andra planer. Jag äter oftast ensam. Jag har länge tänkt att "inte är det så farligt, inget problem". När andra har påpekat något blir jag arg och upprörd. Jag kan inte hantera mängden jag tar in innan det är för sent.

Jag har jojo-bantat halva mitt liv. Pendlat upp och ner, och upp och ner i vikt. Ifall jag vore en alkoholist skulle de kalla mig "periodare". Jag har perioder då jag äter PERFEKT, håller stenhårt på min träning, inte släpper efter någonstans. Sen händer något. Jag kanske råkar äta något som jag triggar på. Jag kanske känslomässigt är med om något som triggar igång beteendet.

Så går jag och handlar. Känslan av avsky för mig själv beblandas med känslan av barnslig eufori när jag fyller korgen. En ätsession kan innehålla en påse chips, 500g lösgodis, bakelser och en stor måltid från Donken. Sen går jag hem, ensam förstås, och sitter och äter hela kvällen tills det är slut. 

Sen mår man dåligt. Man är spyfärdig, magen är sönder och jag får sura uppstötningar. Men värst av allt är skammen. "Vad har jag gjort", "varför är jag så svag", "varför äter jag fast jag VARJE gång vet hur dåligt jag mår". Sen tycker jag synd om mig själv och tänker imorgon ska jag börja igen och går in i matdimman. När den går ur blir jag "bakfull", oftast morgonen efter. Vad gör en alkoholist när den är bakfull? Tar en återställare förstås. Samma sak gör jag med sockret/maten, vad som helst för att döva skammen och de fysiska problemen. Detta skapar en ond cirkel, som för mig kan bestå av flera veckor innan jag kommer ur den och rådietar igen. Skillnaden är att en alkoholist kan vara nolltolerant. Det funkar inte riktigt på samma sätt med mat.

Ätandet är extremt känslostyrt. Det är mycket lättare när jag är bland andra som äter, för då kan jag dölja det bättre. Alla äter ju. Men problematiken är att när jag hamnar i ett skov så kan jag inte sluta. Jag har också gömt det i så många år, och bara beskyllt mig själv för att vara äcklig, odisciplinerad och svag. När jag i våras äntligen kapitulerade och förstod att jag måste söka hjälp utifrån så grät jag. Jag grät hela tiden. Pratade med en nära kollega som hjälpte mig till FAA, som är en stödgrupp för anonyma matmissbrukare. Jag har gått på möten och träffat andra matmissbrukare. Hållit varandra i händerna, gråtit, skrattat och känt igen mig i andra människors delningar. 

I höst ska jag även på en utredning för eventuell hetsätningsstörning på ett klinik i Huddinge. Det är en ätstörning, väldigt lik bulimi - skillnaden är att jag inte tömmer mig på något sätt utan istället straffar mig genom att behålla maten och sedan hårddieta/träna mellan mina skov. Så sådant. Även det problemet är ett utlopp som har kommit av min missbrukarpersonlighet, tror jag.

Detta känns så otroligt skrämmande att komma ut med, speciellt med tanke på att jag jobbar som en relativt offentlig person. Men första steget till helande är att erkänna för sig själv och andra att man har problem, och jag VÄGRAR skämmas längre för något som i slutändan är en biokemisk sjukdom som inte är mitt fel från början. Jag kommer antagligen att dela med mig en hel del om detta också här, som en del av min väg mot ett friskare liv. För missbruket kan jag aldrig slippa, men man kan lära sig att leva med det.

Jag vill även att alla ska känna till att det är ett problem i mitt liv, men inget som definierar mig. Jag är inte sämre på mitt jobb, en sämre vän, släkting eller partner p.g.a. min sjukdom. Jag är ändå Cindy. En kollega frågade av mig om jag lever ett "bekymmersfritt liv", och efter en del eftertanke svarade jag att ja, det gör jag nog. Sen kom jag på min problematik. Men den var ändå inte det som formade mitt första svar, för överlag är mitt liv bra. Detta är en del av mig, men det är ändå inte jag. 

Detta är ett av mina första och absolut största steg på vägen, och jag uppskattar allt stöd på vägen. För jag vägrar leva som en slav under något som gör mig till en sämre version av mig själv.

6 kommentarer:

  1. Så fint beskrivet. Jag känner igen mig i allt. Har aldrig varit med om något värre än hetsätningsskoven och dagen efter. Eller dagarna efter. Huj. Klarar man att genomleva sånt, klarar du allt! Så jäkla fint att du sökt hjälp. Bra jobbat.

    Ps. Jag var helt säker på att jag aldrig skulle kunna bli frisk och sluta tänka på mat och att inte äta, men har nu varit frisk i 23 år. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina för din delning. Även om jag inte önskar det här till någon annan så har det varit otroligt skönt att höra att vi är flera - man tror ju verkligen man är ensammast i världen annars!

      Radera
  2. Bra och strongt! att du delar med dig, tänkte först skriva modigt, men ändrade mej, för som du säger,, det är inget man ska behöva skämmas för!

    Känner igen mig i det du skriver, inte helt samma problem men med liknande mönster, starkt kopplat till det känslomässiga. Min helande process har tagit år, men en nyckel för mig var nog en slags självacceptans och med den kom frigörelsen från måsten kopplat till mat och träning och mitt förhållande till kroppen. Det slutade ha kontroll över mig, jakten på det ouppnåeliga. Och maten fick bli mat och kroppen inget som måste kuvas eller formas.. med tiden blev det mindre känslomässigt bundet, mindre kontroll, för inget var förbjudet längre... och med det kom friheten att göra bättre val.

    Din berättelse är din och din resa just din. Jag tror och hoppas verkligen att det får bli en resa mot frihet för dej, för kan jag bli fri, så kan du!

    SvaraRadera
  3. Oj om vi ändå sku ha pratat om dethär då vi bodd tillsammans. Jag är precis likadan. Just nu i något slags mittenland där jag vill äta rätt men äter fel ändå. Påväg mot rätt håll, men då de tar så läänge att besluta sig och vara konsekvent. Hoho. Heja dig Cindy, och heja mig.

    SvaraRadera

Här finns rum för ett moi. Pling!