söndag 28 januari 2018

Om kompensationsträning och belöningsätning

Något som jag har blivit mer och mer uppmärksam på är hur ofta folk runt omkring en verkligen pratar om att kompensationsträna. Eller inte i exakt de ordalagen, men iallafall. Det är verkligen väldigt vanligt. Har man ätit en hamburgare eller gottat sig en fredagskväll blir det långpromenad på lördag för att ta igen. Innan man ska ut med tjejgänget går man och tränar - "för man vet ju hur mycket kalorier det är i alkohol". Kompensationssträning är nog mycket mer vanligt än vad man tror. Man behöver inte vara ätstörd för det.

I och med ätstörningen har jag nog fått upp ögonen för min omgivning lite mer, vad som jag har runt mig både i verkliga livet och online som triggar mitt beteende. Sociala medier är ju verkligen lite av en bubbla fylld med overklighet många gånger, och bilder på välskapta kvinnor och män som tränar mer än vad de äter (trodde jag iallafall) florerade mer ofta än sällan i mitt flöde med något skeva budskap. Även bloggare som jag följde skrev om hur det nu blir ett "eftermiddagspass" innan restaurangbesök på kvällen för att hålla kroppen på rätt väg. 

Men jag undrar, är det verkligen hälsosamt? Är det vettigt? Att för att äta något utöver det du annars äter behöva känna att man måste träna ikapp? Att träna för att kunna äta, nästan? Jag har själv gjort det så ofta och i så många perioder att jag inte ens minns hur många gånger. Träningen blir ett redskap för att man ska kunna äta mer. Är det rätt?

Julen har alltid varit min favorithögtid, men också den tid som varit väldigt ångestfylld p.g.a. min viktökning som alltid hände under julveckan. I början av januari ställer jag mig på vågen och pulsen ökar när jag såg hur mycket jag har gått upp i vikt. Sen börjar en period av arg träning och dietande för att få bort skiten. Äta lite, träna mycket. För att kompensera. Julen, och speciellt januarimånad, är antagligen den högtid då folk kompensationstränar som mest (källa: helt egna tankar). Folk strömmar till gymmen för att flåsa på löpband, men varför då? För att man verkligen vill träna för att det är kul, eller för att stilla ett dåligt samvete för att man har överätit under julhelgen? Jag tror det delvis är därför som så många faller av pinnen efter de där första januariveckorna. För att de tränar av fel orsak.

När jag pratade med min behandlare i fredags sa jag att jag verkligen skulle vilja äta en semla i år. Han sa att jag får äta en - men hans krav var att jag isåfall inte får träna samma dag eller dagen efter. Jag måste lära mig att välja att äta något som jag vet att inte är regelrätt bra för mig, alternativt onödiga kolhydrater, utan att ge efter för ångesten och kämpa mot den genom att träna bort den direkt. Träning ska vara något lustfyllt och något som känns kul. Tränar man för att man har ångest för att man åt en bulle för mycket så kommer det knappast vara kul, då gör du det mest för att du känner att du måste. Välj istället att inte överäta och kunna äta något gott, utan att det behöver bli hiskeliga mängder av det. Och väljer du att äta en extra godispåse eller annat - plocka inte då bort kalorier från ditt vanliga matschema (såsom jag alltid förr gjorde). Din kropp mår sämre av att du äter en godispåse och därmed hoppar över middagen, än av att du äter som vanligt och får i dig extra från godiset. Ersätt inte riktig mat med tomma kalorier, utan ifall du kör på att äta extra - så då även till att få i dig riktig mat som kroppen faktiskt behöver. Annars gör du dig själv en björntjänst.

Kompensationsträningens högra hand är ju belöningsätandet. När man har varit duktig får man en godispåse. När man har maxat på jobbet kan man äta extra fettig fika. När man har städat hela dan och tvättat kläder hela kvällen är det inte mer än rätt med en grillportion. Jag säger inte att det är fel - jag säger bara att belöningsätandet har också varit en mycket god vän till mig på väg mot botten. Att jag kunde bortförklara överätandet som en belöning. Då nickade folk och höll med - "Ja, det är väl inte mer än rätt". Varför gör vi så? Det finns ju så otroligt många saker man kunde belöna sig med istället - ändå väljer vi att belöna oss med något som inte är direkt bra för oss på något sätt. Jag vägrar låta maten ta en så stor, viktig del i mitt liv igen. 

Du måste äta för att orka träna. Inte träna för att kunna äta mer. Då är det något i prioriteringen som är fel, säger jag. Vad tror du?

Januari 2017. Då ångesten var ett faktum efter julen och jag sysslade med högintensiv cirkelträning som jag hatade, men hade hört var bästa sättet att bränna fett. Inte konstigt att jag gick ner mig totalt när kroppen inte plötsligt längre orkade eller ville.

1 kommentar:

  1. Jag tror att det ligger mycket i det du skriver. Och jag känner igen mig själv i en del av det - alltså, jag tycker att det är roligt att jag får äta så mycket då jag tränar så mycket (inte minst för att jag är instruktör). Det är ingen lätt balansgång. Jag har aldrig haft ätstörningar, men nog varit lite viktnojig. Det jag inte känner igen mig i är att göra sånt som inte är roligt, bara för att det skulle vara effektivt. Det finns så många träningsformer jag gillar <3 Tidigare gick jag ofta på Bodycombat en gång i veckan (nu blir det inte plats för det), och jag älskade varje pass och skuttade runt med tindrande ögon. En gång råkade jag höra en annan gymkund förvånat säga till sin kompis att hon faktiskt tyckte att det var roligt den här gången, annars brukar hon bara komma till gymmet varje dag för att det känns som att hon måste träna. Jag blev verkligen bestört. Jag som brukade titta på henne med beundran och tänka att hon var så duktig och hängde med så bra. Och så tyckte hon inte om det...

    SvaraRadera

Här finns rum för ett moi. Pling!