Att känna sig halvvägs utan att vara där

När man gick hem i slasket idag kändes det lite extra surt efter de otroligt vackra vinterdagar som vi har fått ha här i Mariefred under veckan. Det har varit kallt för en gångs skull, med hård, knarrig snö. Ääh, hatar verkligen slask. Vårterminen går så otroligt fort, fattar liksom inte att det är nästan bara tre veckor kvar till sportlov. Ett tu tre står man där och sjunger den blomstertid igen.

Det är nästan tre månader sen som jag påbörjade mitt behandlingsprogram. Sakta men säkert börjar jag känna en förändring i kropp och kläder. Det går långsamt - precis som det ska - och emellanåt får Taneli påminna mig om att det är inte en helt linjär viktnedgång som jag gör. Ibland går det lite uppåt, innan det börjar gå neråt igen. Julen kom och gick, och det här att gå igenom högtider med medveten ätstörning kunde jag skriva en hel berättelse om. Vi får ta det en annan gång. Men det gick ändå bra, och det var antagligen första julen någonsin som jag gick ner i fett och upp i muskler istället för tvärtom. Efter julen stötte vi plötsligt på ett problem - det gick allt segare att gå ner i fett, och istället började jag vecka för vecka gå ner i muskler. Vi insåg att jag antagligen tränar för mycket jämfört med energin jag får i mig, så vi ökade på i mat och ner lite i träning. Frustrerande, men vi får se om det funkar för att få igång "maskineriet" igen.

Det är lätt att glömma bort ibland att viktnedgången ner till normalviktig inte är allt. En normal vikt är bara ett av de sju friskhetskriterier som jag behöver uppnå, men efter att ha bantat bort halva sitt liv så är det så svårt att inte bli låst vi siffrorna. Den fysiska förändringen är bara en liten del, medan den psykiska är allt större. Ett av de små mål som finns är att jag ska kunna äta något lite onyttigare, utan att det ska sätta igång en helvetesprocess i mitt huvud. Och där är jag sannerligen inte än. Min behandlare och jag har nu kommit överens om att han inte överhuvudtaget berättar siffrorna angående mina mätningar för mig på några veckor, därför att jag låser mig vid dem något otroligt. De stressar mig och min process helt enkelt.

Men som sagt. Sist jag var där diskuterade vi hur jag ofta när jag är på god väg mot mitt mål börjar "nöja mig", då jag kan börja se mig i spegeln utan att känna obehag. Att jag plötsligt blir bekväm när jag inser att det faktiskt börjar se helt bra ut. Det är en så otrolig riskabel process för mig, att gå igenom halvvägs-processen. Jag har lätt för att bli slarvig. Sen när folk också börjar kommentera på att de ser en förändring ökar det också på nöjdhetskontot. Jag blir förstås väldigt glad när jag får höra från andra det som jag är rädd att bara jag ser, men det är också en risk i sig då det matar på bekvämligheten.

Men vi kämpar på, en dag i taget. Jag tränar, går mina promenader och följer mitt matschema. Att kunna veta att jag är halvvägs på ett av mina friskhetskriterier är ändå bättre än ingenting. Jag hamnade i en situation förra veckan som tänkte egga igång en hetsätning, men jag hann stoppa innan det gick överstyr. Där har jag också kommit mycket längre jämfört med för ett år sedan. Jag tror och hoppas på att kunna uppnå ett friskt liv,  där inte maten ska vara kopplat till ångest, tvång eller eufori. Men tills dess är det mitt mantra. En dag i taget.