Min tid är nu

Hej på er! Allt bra? Sitter vid köksbordet och dricker en kaffe i allsköns ro innan lunch på Pavis med moder och systraskara. Är så glad att jag tog den här dagen ledig. Tänkte stiga upp från morgonen och sticka till gymmet, men jag var så sin-nes-trött att ja ba NÄÄ-Ä och bestämde mig att sova ut i ett tomt hus istället. Så värt det. Går till gymmet efter lunchen istället.

Jag har ju helt glömt att berätta åt er om en viktig sak. Eller glömt och glömt - jag har väl inte kommit mig för bara. I tankarna har det ju varit rätt länge. 

I september åkte jag för första gången till Huddinge. I Huddinge finns en ätstörningsklinik som heter Mandolean, och dit åkte jag för att äntligen få hjälp för något som jag har kämpat med största delen av mitt liv. Några av er kanske läste inlägget "Hej jag heter Cindy och är missbrukare" i våras, då jag öppnade upp om mitt mat- och sockermissbruk. Mandolean är för mig alltså ett väldigt stort steg på vägen för att kunna bli frisk.

I dagens läge äter jag lunch och middag på en matvåg, samt 4 andra mål till under dagens lopp. Jag äter normal mat, det är alltså inte bantning som det handlar om. Jag äter även på bestämda tider för att kroppen ska vänja sig och inte bli rädd för att den svälter och inte vet när den ska få nästa måltid. Jag följer ett matprogram, men matprogrammet är egentligen inte annorlunda från hur jag i vanliga fall äter. Delvis är det till för att jag ska lära mig att äta rätt, lära mig vilka mängder jag ska äta och hur länge det ska ta för att kroppen ska hinna känna mättnadskänsla. Jag har själv fått vara med och utforma mitt matprogram för att kunna äta sånt som jag är bekant och bekväm med, men har vissa restriktioner självklart.

Förutom matprogrammet så åker jag även en gång i veckan till Huddinge för att träffa min behandlare. Då sitter vi ca en timme per gång och går i genom veckan som har gått, hur matprogrammet fungerar, samt ser över veckan som kommer. Vi diskuterar även rädslor och olika situationer som jag känner att kan kännas svåra, samt hur jag ska tackla dem. Den här timmen i veckan är verkligen guld värd, då det känns skönt att få åka iväg och återkoppla om hur det går. Under träffen väger jag även mig och vi går igenom min viktnedgång (en del av friskhetskriterierna är ju att jag  sakta med säkert ska gå ner till normalvikt, då genom att tappa i fettmassa, inte annat). 

Programmet som jag går är ett år långt, och efteråt finns det ett fortsättningsprogram som är ungefär fem år. Däremot är inte en deadline att man ska bli frisk på ett år, utan det tar ju så länge som det tar.

Jag känner att det här har varit ett väldigt viktigt steg för mig. Jag tas på allvar och inga orosmoment är för små. Jag går för tillfället ner ca ett kilo i veckan, och jag väger mig aldrig hemma. Huddinge har verkligen blivit en plats av trygghet för mig, och jag är även så glad över att ha en arbetsplats där det finns utrymme för mig att åka iväg och ta tag i mig själv. Sakta men säkert vill jag hitta mig själv i ett liv där mat inte är något som jag oroar mig för eller som skapar ångest. Det får ta den tid det tar och jag tar en dag i gången. 

Mycket handlar om hur man ska planera de dagar som inte är rutinmässiga. T.ex. i fredags käkade jag matlåda som lunch på väg till Arlanda, istället för att äta på typ O'learys eller något annat på flygplatsen. Det går bara man vill och bestämmer sig.