Frågor som behöver bli besvarade

Under de hittills 8 månaderna som jag har gått på mitt behandlingsprogram så är det vissa frågor och frågeställningar som jag börjar bli lite småtrött på. Det är bra att folk frågar och jag förstår att när man inte vet mycket om programmet kan man bli orolig eller fundersam. Det är speciellt fem frågor som återkommer, så jag tänkte besvara dem här så att ni ska förstå hur jag tänker och hur det funkar. Programmet handlar främst om att förändra sitt mindset till mat och intag, och därför förstår jag att folk har svårt att förstå ibland hur jag förändras eller prioriterar. Det är inget illa menat mot de som frågar - man kan inte veta! Men därför vill jag också lyfta fram frågorna lite extra.

1. När ska du få börja dricka igen?

Jag får dricka. Den här frågan tror jag att jag får nästan varje gång det är alkohol med i sammanhanget. Jag har en ranson per vecka som jag får dricka om jag vill, och några gånger under året som har gått har jag dragit över ransonen. De gånger som det har dragit över har det lett till att jag ätit/gjort något jag inte vill, att jag inte har haft kontroll. Jag förstår verkligen den här frågan: jag brukar vara den som alltid associerar fest med alkohol, som tyvärr ibland dricker mer än vad jag borde och som ansåg att festen var slut då alkoholen var slut. I början tyckte jag att det var jättesvårt att hålla sig till max 2 vinglas på en fest. 2 vinglas gjorde ju ingenting! Efterhand började jag dricka allt mer sällan, och i dagens läge är det nästan mer regel än undantag att jag är nykter på fest. Varför?

Jag tycker inte överhuvudtaget om känslan att vara full eller berusad längre. I och med att jag dricker så sällan så känner jag förändringen redan efter ett glas, och jag vet att när jag blir full så kan jag inte alltid påverka allt vad jag säger eller gör. Jag kan inte reglera vad jag stoppar i mig. Dagen efter mår jag så dåligt av bakfyllan att jag orkar inte röra på mig eller äta som jag ska. Så svaret är: Jag får dricka. Jag vill bara inte. De gånger som jag vill så blir det två glas, för jag vill kunna stiga upp pigg dagen efter och gå till gymmet eller hitta på något annat. Så enkelt är det.

2. När ska du börja leva normalt igen?

Jag tycker det här är en rätt rolig fråga. Vad definierar normalt? Ses det verkligen som onormalt att jag väljer att reglera hur mycket godis eller fika jag tar, istället för att sitta och plocka i mig på löpande band? För mig ÄR det här det nya normala - jag vet när och hur mycket jag ska äta för att må bra, och jag kan några gånger i veckan avvika från det, men inte mer än så. Jag har egentligen aldrig haft någon känsla för att lämna portionen halväten eller ta fyra godisbitar och sen sluta äta, och däri ligger mycket av min problematik. Jag kan inte äta på impuls, för det går för långt, nästan varje gång. Jag går inte på en diet eller ett bantningsprogram. Jag har förändrat, och fortsätter förändra, mitt tankesätt kring matmängd och mättnad så att det faktiskt ska vara så stabilt och normalt för kroppen som möjligt. Ifall mitt normala inte är ditt normala så gör det ingenting - för jag hoppas kunna leva så här resten av mitt liv. Det är väldigt manuellt i början med ransoner etc, men vartefter automatiseras det i beteendet.

3. Hur mycket ska du gå ner egentligen?

Jag vet inte. Sen oktober har jag ätit samma mängd mat och tränat ungefär lika mycket hela tiden. I januari ökade vi på mitt matintag för att min kropp började äta av musklerna istället för fettdepåerna. Jag äter en jämn fördelning av kolhydrater, proteiner och fett och håller inte bort något medvetet ur min kost. Min viktnedgång har börjat avstanna (eller det går iaf inte alls lika fort längre), men jag tror att min kropp kommer sluta gå ner när den känner att det är dags. Men ingen behöver oroa sig - jag får i mig tillräckligt och äter sex gånger om dagen. 

4. Jaja, men hur ska du hålla vikten sen då?

Den här är nog den värsta frågan jag kan få. För det första är jag inte exakt där än, så jag har inte diskuterat det med min behandlare än. För det andra så är min allra största rädsla att bli slapp, falla tillbaka i gamla vanor och gå upp igen, främst därför att jag förknippar min viktuppgång med en spiral av mental ohälsa och perioder då jag mår dåligt. Så snälla stressa mig inte med frågan, för jag försöker själv för tillfället förbereda mig för det här i något skede. Men jag utgår från att det kommer att gå bra. För tillfället håller jag på att vänja bort matvågen, och redan det är en liten stress i sig självt.

5. Men så här kan du ju inte leva hela tiden, att du konstant ska göra val och tänka på vad du äter?

Jo, det kan jag visst det. När man är såpass förstörd i huvudet som jag är när det kommer till mat så måste jag planera. Värsta jag vet är kroppspositiva människor som skriker ut "Ät vad du känner för!!". Skulle jag göra det skulle jag sitta och äta hela dagarna och gå upp allt igen på 3 månader. Jag antar att det är en sån sak som är svår att förstå när man inte själv är ätstörd. Har jag t.ex. 3 olika tillfällen under veckan som jag vet att det kommer att serveras fika, så mår jag bäst av att i förväg planera när jag får ta och när jag ska avstå. För mig personligen förknippar jag inte ett friskt beteende med att impulsivt kunna ta varje gång det erbjuds, tyvärr. 

Jag kan inte gå in i en butik och impulsivt känna att "äh jag köper lite godis". Det är då det faller mig ur händerna. Jag måste få planera, överväga. Jag känner inte att jag går miste om något, för jag får göra mina egna val och välja, istället för att min hjärna ska styra mig och impulsivt göra beslut. Jag känner för första gången i mitt liv att jag är i kontroll. Efter en tid kommer som sagt beteendet att automatiseras, och det kommer att bli lättare. Men jag behöver få ha kontrollen över mig själv utan att någon ifrågasätter varför jag håller på och tackar nej hela tiden.

 

Största skillnaden på bilderna är inte vikten. Det är välmåendet och kontrollen över eget liv.