Monstret i mitt huvud

Igår kväll satt jag i köket och grät. Har mått bra väldigt länge, men ibland kommer de stunder när ibland stressen och ångesten blir för stark och det måste få rinna ur mig. 

Den där jävla vågen. Jag skulle egentligen inte få använda den, men då den varje gång skymtar under tvättfatet när man går på toaletten så är det så jäkla svårt. Suget att veta blir liksom för starkt. Så ja, de senaste veckorna har jag inte gått bara en eller två gånger. T lovade gömma bort den framöver, för lusten att se siffrorna - vad de än visar - är för stark. Jag får en sån jäkla adrenalinrush av skiten, ingen skillnad om den visar mer eller mindre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett lugnt liv med siffrorna.

Efter att jag hade varit hemma i sommar så stod vikten på samma som innan jag åkte iväg. Skillnaden var att jag hade gått ner något kilo i muskler och upp något i fett. Det var väl lite vad jag hade förväntat mig, men blev ju ändå inte glad precis. Efter den invägningen vid Huddinge har det inför nästa gång på tisdag gått tre långa veckor - tre veckor med mindre gymträning p.g.a. att ryggen igen bråkat, fyra dagar vid Kebnekaise med kolhydratstinna, men också väldigt aktiva, dagar, och sen även måltider som äntligen följer rutiner bättre. Jag har tagit mina dagliga promenader. Ändå är jag stressad, HELA tiden.

Det går liksom inte en dag utan att jag tänker på min vikt. Inte en morgon eller kväll som jag inte skulle känna mig själv på magen då jag ligger ner. Orsaken till varför jag är stressad är att jag faktiskt har gått ner sen jag sist var vid Huddinge, och jag vet inte vad det betyder. Har jag ätit för mycket eller för lite? Är det musklerna som ytterligare gått ner fast fettet stått still? Man blir ju fan knäpp. När jag sist var vid Huddinge gick jag till en annan behandlare än den jag hittills gått till pga. semestertider, och hon påpekade att även om min vikt är där den ska så är nog min besatthet av vikten fortsättningsvis extremt stark. Den är nästan värre nu än under tiden då jag ännu SKULLE gå ner, därför att jag nu är så sjukt rädd att slappna av och börja gå upp igen - något som hittills varje gång har hänt när jag gått ner tidigare.

Jag äter inte för lite och jag känner inte mig tvingad att träna, så ingen behöver oroa sig för den biten. Jag följer mitt matprogram och håller mig där jag ska. Men när man aldrig kan slappna av i tanken på att allt är lugnt och att jag inte behöver stressa, så är det väldigt jobbigt. Det hjälpte inte direkt heller när behandlaren berättade för mig att de flesta brukar gå till Huddinge 1gång/vecka i ca 2,5 månads tid innan de utökar besöken. Jag gick i ett halvt år innan vi började utöka till varannan vecka. Och nu känns det nästan som att tre veckor blir för länge. När ska monstret i huvudet liksom sluta spöka?