Att slitas mellan två hem

Jag har en dag kvar av min tre veckor långa Finlandssemester. Det har varit en fantastiskt skön semester med massa familjehäng, träff med släkt och vänner, slöhäng i diverse stol/soffa/hänggunga, god mat (tack snälla mamma för all mat, det bästa har väl ändå varit att slippa göra den) och bra träning. Tre veckor räcker liksom riktigt bra till för att jag inte ska bli för bekväm - jag har på något sätt lätt för att komma in i hemhemma-fasen och fastna i den om jag stannar för länge. Sen saknar jag ju my man och allt hemma i Stockholm också, och är därför riktigt glad över att få åka iväg över potten igen.

Men något som alltid irriterar mig som fasen, är den här klumpen i magen som jag alltid får när jag ska sticka iväg igen. Klumpen som gör att jag måste påminna mig själv om att jag VILL åka tillbaka och att det ska bli SKÖNT att komma hem till rutiner och vanligt liv igen. Den gör mig så tudelad och väcker nån konstig separationsångest i mig. Jag har inte problem med att bo hemma hos mamma och pappa när jag en gång är hemma, jag trivs riktigt bra. Nästan för bra. Därför undrar jag om det bara har att göra med att hemmet i Jakobstad har varit min safetybubbla sen liten och att det därför är jobbigt att dra, även fast jag är vuxen. Jag har ju en trygghet i hemmet i Stockholm också, som även den är väldigt viktig för mig. Men ändå är det två olika tryggheter, i två städer som båda känns hemma. 

Jag tycker inte om förändring. Jag tycker inte om att packa ihop och dras upp med rötterna. Därför vet jag också att klumpen tyder på något bra, men att den sätter en liten ångest i mig p.g.a. att de tre veckor som jag nu har levt strax kommer att förändras igen. Alla har inte ett hem som de längtar hem till, med personer runt om sig som de saknar massvis när man åker bort ifrån dem igen. Där får jag ändå skatta mig lycklig. Linn skriver väldigt bra om en lite liknande grej, om att vara i en bubbla som man inte riktigt än vill spräcka. Om hur man är i en feelgood-omgivning som man inte riktigt än vill släppa. SÅ känns det, även om jag också vill åka. Jag VET ju att så fort som jag sitter på båten och fysiskt är på väg över vågorna igen, då försvinner klumpen. Jag åker ändå hem.