Hej, Jakobstad

Ingen är hemma när jag slår upp dörren. Mamma och pappa är på begravning, en syster är ute på glid och en annan hemma med familjen. Hemma luktar det som det alltid gör. Direkt jag känner hem-hemmalukten känner jag hur jag slappnar av. Höstlovet ska få vara en tid av återhämtning i år, för fy fasiken vilka sista veckor det har varit.

Det är verkligen otroligt hur höstlovet varje år kommer i grevens tid. Jag kan bli så ledsen på folk som inte har ordentlig insyn i läraryrket, och som kanske tycker det är lyxigt när lärare har lov samtidigt som elever. En sak kan jag lova er, och det är att som lärare jobbar jag inte en timme för lite även om jag har loven. Skulle jag inte ha loven skulle jag aldrig orka med det yrke jag har.

Därför känns det kanske extra tacksamt att kunna lägga ett helt land mellan mig själv och arbetet och resa hem till det som ända sen liten har varit min trygga plats. Att som 29-åring få sjunka ihop lite och blir lite mindre än vad som krävs av mig i en ansvarsroll för 24 små liv. Backa några steg, sjunka ner vid ett bekant köksbord där jag oftare suttit som omyndigförklarad än som vuxen.

En liten stund blir jag mindre, för att sen orka vara större igen. 💞

När kroppen inte vill

Lördag. Vilket fantastiskt påfund helgen är. Nästa vecka är sista veckan innan höstlov och det gör att morgondagens söndag inte känns riktigt lika tung. Men! Here comes the rant.

Jag är så jävla urbota trött på min kropp just nu. Jag vet att det kommer bli bättre och just nu känner jag mig mest uppgiven för att jag har ont. Men anyway. Jag har en massa småfel som hela tiden poppar upp. När en grej lugnar sig stiger den andra till ytan. För tillfället avlöser mjälleksem sig mot ont i fötterna efter medicinsk fotvård mot ont i tänderna. 

Tänderna skulle jag nästan kunna dra ut med en fucking tång så mycket som de jävlas mest hela tiden. För några veckor sen fick jag reda på att jag har nån form av genetisk tandlossning, vilket gör att jag har tandsten och fickor och hela faderullan att ta hand om på rullande band. Förra veckan hade jag en akut tandköttsinflammation som vi tog hand om. Som ett fucking brev på posten håller nu istället min visdomstand på att trycka fram genom det sista. Enda jag ber om är att jag har ont pga att den vill ta sig fram, inte för att den är inflammerad. Jag har aldrig känt ett sånt hat som nu mot de tandläkare som en gång i tiden hjälpte till med att bygga på min tandläkarskräck, för varje gång jag går till tandläkaren sitter jag och gråter och bannas över att jag inte vågat söka hjälp tidigare. Förbannade skit.

Den mest beskrivande känslan just nu

Jag har tappat hår i ett halvt år och är konstant stressad över att det inte ger med sig. Min ena fot gör så ont efter min behandling att jag inte kan träna eller ens gå ut och gå innan det har lugnat sig. Det SKA det göra - pga. behandling med ett gift - och jag är alltid förberedd, men inte fan gör det att det känns roligare ändå.

Är. så. trött. på. min. kropp. och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt. Känns så värdelöst att klaga när man vet att andra har det så mycket värre, men jag börjar bli riktigt trött på att ha typ *en* bra dag i gången innan nåt börjar jävlas igen. Att hela tiden ha nån minivärk någonstans som ligger på gränsen till behov av värkmedicin gör att man tror man ska tappa det emellanåt. När man inte ens är 30.

Ska gå och gräva ner mig en stund. Hörs sen. Förlåt mamma för svordomarna. Rant over and out.

Att komma hem

Gud vad jag har saknat att skriva. Jag har inte gått in på min egen blogg sen januari, och när jag först skulle komma in på portalen gick jag till att börja med in på fel portal. SÅ länge sen är det sen jag ens har sneglat mot min egen blogg. Just nu känns det här tomma bladet lite som när man varit på semester och kommer in genom dörren hemma - allt är bekant, man har lämnat stället relativt städat och det är bara skönt att vara... hemma. 

Varje gång som jag har gått igenom en smärre bloggkris står jag där och velar över hur jag ska göra. Ska jag gå tillbaka till samma blogg eller ska jag börja om helt? Vågar jag verkligen ge mig på att skriva ett inlägg - tänk om det inte blir fler än så?

Jag har bloggat av och till sen 2007, och jag har fått fundera lite på vad det är som gör att det alltid i något skede känns som att motivationen stryps, bloggen tar mer än den ger och sen krävs det en bloggpaus. Jag ska vara helt ärlig och säga att det nog är för att jag alltid har bloggat mer eller mindre för andras skull. Jag minns där kring 2015 när det blev supertrendigt att bloggare skulle ha julkalendrar på sina bloggar. Jag hade förstås också en, men njöt jag av att skriva och skapa den? Nope. Den innebar bara stress. Gud vad jag har jagat statistik och bloggläsare och hoppats på samarbeten. På nåt sätt känns det nu som att jag har levlat upp ett steg och kan titta tillbaka på det som varit och insett att bloggandet för andras skull inte är min grej riktigt. Inte när det blir första prioritet.

Så nu tänker jag skriva för mig själv. Vill du hänga på och läsa får du absolut göra det, men jag hoppas på att hitta tillbaka till en glädje i att uttrycka mig genom skrift som gynnar mig själv och mitt mående främst. Kan jag sen få roa andra eller få dem att må bättre genom mina texter så är det förstås också hemåt. Men mina ord behöver få vara mina. 

Januariböcker

Böcker alltså, he e liivi he. Jag försöker hinna läsa lite varje dag innan jag går och lägger mig, och jag märker att nu när det är lite tyngre att leva (hallå januarimörker och längtan efter bättre tider) så har jag ett behov av mer lättlästa böcker. Sen fick jag även tummen ur och skaffade BookBeat, en app för ljudböcker. Jag har hittills varit väldigt nöjd med appen, och lyssnar på böcker när jag pendlar till och från jobbet eller när jag går på promenader. Har tidigare varit väldigt konservativt inställd och tyckt att BÖCKER ÄR TILL FÖR ATT LÄSAS! - men säg den som inte kan ändra sig. Jag läser mindre än vad jag vill, och med ljudböcker hinner jag ta mig genom fler på kortare tid, heeehh. 

Förra året utmanade jag mig själv med att läsa minst 30 böcker, och även om jag är säker på att jag klarade det så har jag ingen aning om hur många det sist och slutligen blev. I år vill jag har bättre koll, och på samma gång kunna tipsa er om bra böcker!

Här är mina januariböcker, tips tips!

 

Jonas Gardell - Till minne av en villkorslös kärlek. Jag fick boken i julklapp av min kille och läste genom den under slutet av december. Det är en stund sen som jag läst något skrivet av Gardell, men hans bok var lika välskriven som vad jag tidigare upplevt. Boken handlar om hans mamma och hans relation till henne, men även långt om hans barndom och hans familj. Boken har lite mer än 500 sidor och känns emellanåt lite trögläst, men jag älskar hur han knyter ihop detaljer och händelser under bokens gång. Gillar ni Gardells tidigare böcker kommer ni även gilla denna.

Jane Green - Att falla. Boken handlar om en tjej som tröttnar på sitt stela liv i New York och flyttar ut till en mindre ort för att hitta någon mening med allt och leva ett mer stillsamt liv. Hon hyr ett litet strandhus av en ensamstående pappa, som är allt annat än lik henne till sättet. Ni kan ju kanske själva gissa vartåt historien barkar iväg... :) Boken var faktiskt inte lika lättsam som jag först skulle ha trott! Jag har läst några av Greens tidigare böcker, och jag gillar sättet hon skriver på. Slutet var också oväntat, vilket alltid är ett plus!

Lucy Dillon - Tango för vilsna själar. Lucy Dillon har blivit min go to när det gäller lättläst skönlitteratur. Hennes böcker är lätta att ta sig igenom, även om de behandlar ämnen som kan vara tunga. I detta fall handlar det om hur par efter en lång tid tillsammans sakta men säkert kan glida ifrån varandra, men även försöka hitta en gemensam väg tillbaka igen. Väldigt fin och feel-good bok 💓

Ljudböcker:

Joanna Bolouri - Jag kommer hem till jul. Jag gillar ju väldigt mycket chick lit-böcker som inte på något sätt är tunglästa eller långa att ta sig igenom. Jag såg boken i hyllan vid Ica Maxi och hittade den sen i min BookBeat-app. Jag var först lite misstänksam mot att lyssna på en inläst skönlitterär bok (ni vet, rösten som töntigt försöker agera ut repliker eller, hujamig, sexscener), men när jag kom igång så gick det ändå ganska lätt. Boken är lättsam och författaren skriver på ett uppfriskande ironiskt sätt!

Så lärde jag mig att älska mig själv - Linda-Marie Nilsson. Jag har följt Linda-Marie ett bra tag via sociala medier, och hade länge planerat att läsa hennes bok. Boken berörde mig väldigt mycket, speciellt i och med att jag själv kämpat mycket med självbild och kroppshets i min ungdom. Jag tycker nästan att boken borde ingå i kursunderlaget för högstadiet, så viktig känns den.

Viktig - från matmissbrukare till träningsförebild - Terese Alvén. Den här boken var nog den viktigaste för mig att lyssna genom under januari. Terese Alvén led under en lång tid av anorexi och mådde väldigt dåligt. Det som är intressant med ätstörningar är att det spelar ingen roll vilken typ av ätstörning du har - de utgår ändå från det samma. Även om Terese hade anorexi och jag har en ospecifierad ätstörning så kunde jag ändå känna igen mig i så mycket av hennes tidigare tankesätt och förvridna bild av mat och sig själv. Ifall du vill förstå hur en person med ätstörning tänker och fungerar ska du läsa boken. 

Friskskriven.

Förra veckan satte jag mig ner med min behandlare och en annan behandlare vid Huddinge för att gå över min status i min process mot friskskrivning. Vid Mando behöver man uppfylla sju stycken friskhetskriterier för att kunna bli friskskriven från behandlingen. 

1. Normalt ätbeteende och mättnad, dvs de äter 300-350 gram på 12-15 minuter

2. Normal vikt (för kvinnor BMI 19-24, för män BMI 20-25)

3. Normala laboratorievärden

4. Normalt psykiatriskt tillstånd (ångest, depression och tvångstankar/beteenden)

5. Tillbaka i skola eller arbete

6. Mat och vikt upplevs inte vara ett problem

7. Inga hetsätningar eller kräkningar de senaste 3 månaderna

Jag fick återigen fylla i en massa olika formulär som behandlarna sedan satte in i grafer för att mäta självbild, ångest/tvång/depression, matbeteenden och annat. Efteråt fick jag sitta i en "intervju" med den andra behandlaren, för att objektivt kunna mäta min status.

Efter att de diskuterat klart fick jag komma in i rummet igen, och de gratulerade mig.

"Du uppfyller alla sju kriterier, så vi kan friskskriva dig nu."

2014. En tid då jag än en gång skulle påbörja en påsdiet för att med alla medel bli kvitt mina kilon. Vill bara krama om den tjejen och förklara att det finns en sundare, lättare väg att gå.

Efter 1,5 år av ständiga möten, matvägningar, tårar, nya rutiner, omvärdering av mig själv och min kropp och mera tårar möttes jag äntligen av orden som så många gånger känts så långt borta, men som ändå kändes fullständigt naturliga när jag hörde dem. Jag känner nu igen min mättnad och vet när jag inte behöver äta mera. Jag kan med ögonen snitta upp en måltid på en tallrik som ligger mellan ca 280-320 gram. Jag har ett normalt BMI och ligger på en vikt som svänger lite ibland men ändå hålls väldigt stadig. Mina laboratorievärden är normala, och jag har inte känt starka depressions- eller tvångstankar på länge. Ångesten stiger lite till ytan ibland, men jag vet nu hur jag ska hantera den. Jag jobbar och tränar för att må bra.

Jag har inte hetsätit på väldigt länge, och det bästa av allt - mat och vad jag ska äta cirkulerar inte i huvudet från det att jag vaknar till det att jag går och lägger mig. Jag varken belönar eller straffar mig själv med mat. Jag känner inget behov av att väga mig varje dag - morgon och kväll - såsom tidigare.

Jag kommer att gå ett uppföljningsprogram på ca 2-3 år, där jag kommer in till Mando för att "kolla läget" med jämna mellanrum som utökas efterhand, detta för att minimera risken för återfall. Detta känns väldigt tryggt, då jag ändå känner att de på så sätt "håller mig och ryggen" ifall något skulle hända. Jag kommer sakna min behandlare väldigt mycket, han har varit en riktig klippa och en person jag känt väldigt mycket förtroende för.

Idag har jag svårt att känna igen mig i det destruktiva beteende som jag levde i så länge, men jag vet ändå att bara för att jag är friskskriven är jag inte 100% frisk än. Det är nu jag ska börja leva självständigt efter allt det jag lärt mig vid Mando, och försöka hantera svåra situationer själv på bästa sätt. Man kan bli frisk från en ätstörning, men det måste få ta sin tid. Men för första gången sen jag var en ca 13-årig tjej ser jag på framtiden med tilltro och ett lugn om att jag vet vem jag är, vart jag är påväg och att jag klarar av mer än vad jag tror. 

Att äntligen kunna träna utan att ständigt försöka tvinga ner fettprocenten, 

få mindre mage eller se ut på ett visst sätt - det är den största friheten.

Tack 2018 för allt du gav

Bättre sent än aldrig, sägs det väl. Jag känner att 2018 var ett så maffigt år för mig på så många olika plan, att jag inte kan lämna det bakom mig utan att sammanfatta de viktigaste punkterna. Så kort och koncist - årets viktigaste:

2018 insåg jag att jag kan inte fortsätta hålla på och förakta min kropp bara för att den är som den är. Det spelade ingen roll om jag vägde 95 kilo eller 69 kilo - jag hittade alltid något att störa mig på. Så under 2018 började jag - mycket tack vare min behandling i Huddinge - äntligen behandla min kropp som den förtjänar. Träna för att må bra, äta för att må bra, sova för att må bra, ta det lugnt för att må bra. Inte för att se ut på ett visst sätt. Under 2018 har jag förstås ändå haft en del dippar, men jag skulle ändå se året som två steg framåt, ett steg bak, tre steg framåt, osv. Vilken jäkla håll käften-bra resa jag och min kropp har gjort alltså. 

2018 reste jag till ett land som egentligen inte ens har funnits på min bucketlist innan - Israel. Israel var ett så magiskt land, mycket tack vare den extrema blandningen av religion och historia som genomsyrar landet. Skulle lätt göra om det, och kan rekommendera alla att göra samma resa. Tel Aviv - Jerusalem - Ein Bokek - Tel Aviv blev lite väl intensivt under en vecka, men vi hann se och uppleva så mycket!

2018 uppnådde jag ett mål som jag har haft sen jag var typ 19 år gammal - att ta sig igenom obstacle racet Tough Viking. Det var en otrolig upplevelse som jag är så glad över att ha delat med mina kollegor. Vilket superteam vi är! Man är mycket starkare än vad man tror att man är.

2018 fick jag även möjligheten att uppfylla en annan barndomsdröm - jag såg Beyoncé och Jay-Z live i Stockholm tillsammans med min kollega Cecilia. Jag var så berörd och tagen efteråt och så glad över att ha fått tag på biljetter. Har följt Beyoncé ända sedan hon var en medlem i Destiny's Child och har praktiskt taget växt upp med hennes musik i mina öron.

2018 åkte jag hem på sportlovet för att hälsa på en ny älskad varelse i mitt liv - min bästis fick en liten tjej <3 Att ens bästa kompis får barn måste vara en av de konstigaste men mest fantastiska saker som kan hända. 

2018 kom med en av de varmaste somrarna på länge, och för första gången på jag vet inte när kunde jag njuta av den. Jag har aldrig riktigt gillat sommaren, då jag alltid har haft varmt och helst ville ligga naken i en kall säng för att överleva. I år var det en helt annan sak efter den viktnedgång jag hade varit med om. Jag tränade om kvällarna, simmade, solade, umgicks med familjen och hade en rolig utekväll med mina finaste vänner. Jag chockade mig själv genom att delta i ytterligare ett OCR-lopp, denna gång blev det Farmrace i Övermark. Pappa var med och peppade och jag trodde jag skulle dö under den gassande solen, men även det gick vägen!

2018 flyttade jag ihop med min kille igen, och vi älskar fortfarande lägenheten och området som vi bor i ute i Stockholm. Jag fick börja pendla till jobbet igen, och det har gått så bra så. Under flyttdagen var det 30 grader varmt, jag körde minilastbil i innerstan i Stockholm och vi svor att aldrig mer flytta själva utan att anlita en flyttfirma.

2018 fick jag chansen att åka iväg med mina kollegor till Kebnekaise. Jag som aldrig har tagit mig själv för en tjej som gillar uteliv älskade fjällandskapet och lugnet. Vi besteg Kebnekaise och stod högst upp på berget i snön och dimman. Jag längtar tillbaka till allt (utom tältet) än idag. 

2018 hittade jag tillbaka till det husmoderliga i mig och bakade allt från bröd till bullar och testade på nya maträtter. Jag insåg att jag visst inte är så dålig på matlagning/bakning som jag trodde, så länge jag får följa ett recept.

Under 2018 hittade jag även tillbaka till stickningen, och föll handlöst för att mönstersticka. Jag stickade klart min första tröja och fortsatte sedan med vantar och sockor av alla dess slag. Jag stickade till mig själv och till andra - t.o.m. på beställning! I slutet av året hade jag stickat så mycket att jag fick en arbetsbelastningsskada i fingrarna på högra handen, och fick ta några veckors jobbig paus från stickorna 😅Att sticka är så extremt meditativt för mig, och något jag nu behöver för att helt kunna koppla bort resten av världen.

2018 överraskade vi min mellansyster Sofia med en resa till Stockholm, och jag fick ha mina systrar hos mig i 4 underbara dagar. Vi shoppade, åt gott och gick på Idol. En helg jag alltid kommer bära med mig 💖

2018 bjöd på två fester utöver det vanliga. I maj fick jag fira när min kille fick sin examen från Svenska Handelshögskolan. Examensfesten var nog den finaste festen jag någonsin gått på. Alla var uppklädda till tänderna, vi åt middag i guldsalen i Stadshuset och efteråt var det dans och fest i Blå Hallen.

Den andra var i december då mina syskon, jag och pappa överraskade mamma med en hejdundrande 50-årsfest i 80-talsanda. Mamma kom trots sin jävliga migrän, och alla hade en superrolig kväll med program, Dennis Rönngård (lika duktig som alltid), god mat och dans.

Jag vet inte riktigt hur 2019 ska kunna slå 2018, men jag hoppas att förra året bara var en försmak på vad det här året kommer att föra med sig. Vilket fantastiskt liv jag ändå lever!

Behövs motivation om du har disciplin?

Jag hörde på Framgångspodden här om dagen, där Mikael Hollsten (mest känd som tränare från Biggest Loser) diskuterade träning, och då motivation kontra disciplin. Jag tyckte det var väldigt intressant och tänkte spinna vidare på ämnet lite!

Hur många gånger har man hört sig själv eller någon annan säga "Jag vet jag borde träna, men jag har ingen motivation". Motivationen behöver förstås inte vara enbart kopplad till träning, utan kan förstås lika gärna vara kopplad till jobb eller annat som man tycker känns jobbigt, men som "borde" göras. För mig är det kanske ändå träningen jag främst tänker på. Jag, och många andra, skyller ofta på ett bortfall av motivation som en orsak till att strunta i att göra något som man kanske vet själv att man mår bra av att göra eller få gjort. T.ex. för mig är träning en sak som jag vet att jag behöver i mitt liv för att må bra, skitsamma om det är en långsam promenad eller ett hårt pass på gymmet. Jag älskar min träning (vilket kan provocera vissa att säga), men hur motiverad jag är innan jag kommer mig iväg är nog ofta 1 gång på 10. 

Jag KAN helt enkelt inte säga att jag ofta är supertaggad på mina träningspass innan jag är på plats. Jag är rätt ofta en "glaset-halvtomt"-människa som har svårt att vara väldigt positivt och framåt om inte det gäller något väldigt speciellt. Tar vi dessutom då och smäller på att det är mörkt och kallt ute, ja varför inte även REGNIGT - ja då känns motivationen att gå ut på en promenad rätt långt borta. Jag tror flera kan känna igen sig i den situationen.

Så för att jag ska funka, och för att jag ska få saker gjort, så krävs det att jag är disciplinerad. Att jag ser till att jag åtminstone byter om och kommer iväg. Ibland kan jag känna mig som en sur 2-åring som inombords bara "NÄ JAG VILL INTE SPRINGA IDAG, JAG ÄR TRÖTT", och då får jag överlägga med mig själv och ge svar på tal, oftast även lura mig själv. Nä okej, du behöver inte springa. Du kan gå. Sen ifall jag fortsättningsvis besvaras av 2-åringsrösten som fortsätter gnälla att "JA MEN JAG ORKAR INTE GÅ LÅNGT", så lurar jag mig själv med att Nä det är okej, gå ett varv runt kvarteret bara. Då brukar jag oftast ta mig iväg. 

Och vet ni vad? När jag en gång kommer mig ut, då brukar det kunna vända. Plötsligt inser jag att jag går en lite längre väg än jag hade tänkt. Sen kanske jag springer lite stolpar för att jag plötsligt känner att jag visst vill. Plötsligt springer jag hela vägen hem.

Vissa gånger kanske jag faktiskt bara går den där lugna promenaden runt kvarteret. Men jag har ändå vunnit, för all träning är bättre än ingen träning. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte och kroppen känns tung, men då orkar jag iallafall gå.

Samma sak om jag ska till gymmet. "NÄ JAG ORKAR INTE". Okej, men nu tar du på dig kläderna, åker iallafall dit och tar dig ut i salen. Vill du då bara sitta på en matta och stretcha eller vända i dörren så gör du det, men du far iallafall. Hur ofta vänder jag i dörren? Typ aldrig. Hur ofta sitter jag och stretcha och skiter i passet? Ibland, men då följer ofta ett dunderpass om en stund.

Så i slutändan handlar det inte för mig om att vara motiverad innan jag kommer igång, för det händer nästan aldrig. Oftast handlar det om att jag måste ha disciplinen att ta mig ut även om det känns piss och skit, för när jag väl kommer igång brukar motivationen komma smygande av sig själv. Jag önskar verkligen jag vore den typen av person som alltid taggar till och tycker det känns kul, men tyvärr är det inte så jag funkar.

Så hur du ska hitta motivationen till träningen - det vet jag faktiskt inte. Men om ditt inre barn är som mitt, dvs. en lat jävel, då kan du alltid lura dig själv till träning. Det funkar iallafall för mig de dagar då det känns tyngre än vanligt. Det finns inte ett träningspass som jag i efterhand skulle ha ångrat, det vet jag.

På bild: en före detta sur två-åring som skulle gå, 

men som nu är en glad 28-åring som istället sprang 7 km. Det du.