Ingen är hemma när jag slår upp dörren. Mamma och pappa är på begravning, en syster är ute på glid och en annan hemma med familjen. Hemma luktar det som det alltid gör. Direkt jag känner hem-hemmalukten känner jag hur jag slappnar av. Höstlovet ska få vara en tid av återhämtning i år, för fy fasiken vilka sista veckor det har varit.
Det är verkligen otroligt hur höstlovet varje år kommer i grevens tid. Jag kan bli så ledsen på folk som inte har ordentlig insyn i läraryrket, och som kanske tycker det är lyxigt när lärare har lov samtidigt som elever. En sak kan jag lova er, och det är att som lärare jobbar jag inte en timme för lite även om jag har loven. Skulle jag inte ha loven skulle jag aldrig orka med det yrke jag har.
Därför känns det kanske extra tacksamt att kunna lägga ett helt land mellan mig själv och arbetet och resa hem till det som ända sen liten har varit min trygga plats. Att som 29-åring få sjunka ihop lite och blir lite mindre än vad som krävs av mig i en ansvarsroll för 24 små liv. Backa några steg, sjunka ner vid ett bekant köksbord där jag oftare suttit som omyndigförklarad än som vuxen.
En liten stund blir jag mindre, för att sen orka vara större igen. 💞
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!