Tack 2018 för allt du gav

Bättre sent än aldrig, sägs det väl. Jag känner att 2018 var ett så maffigt år för mig på så många olika plan, att jag inte kan lämna det bakom mig utan att sammanfatta de viktigaste punkterna. Så kort och koncist - årets viktigaste:

2018 insåg jag att jag kan inte fortsätta hålla på och förakta min kropp bara för att den är som den är. Det spelade ingen roll om jag vägde 95 kilo eller 69 kilo - jag hittade alltid något att störa mig på. Så under 2018 började jag - mycket tack vare min behandling i Huddinge - äntligen behandla min kropp som den förtjänar. Träna för att må bra, äta för att må bra, sova för att må bra, ta det lugnt för att må bra. Inte för att se ut på ett visst sätt. Under 2018 har jag förstås ändå haft en del dippar, men jag skulle ändå se året som två steg framåt, ett steg bak, tre steg framåt, osv. Vilken jäkla håll käften-bra resa jag och min kropp har gjort alltså. 

2018 reste jag till ett land som egentligen inte ens har funnits på min bucketlist innan - Israel. Israel var ett så magiskt land, mycket tack vare den extrema blandningen av religion och historia som genomsyrar landet. Skulle lätt göra om det, och kan rekommendera alla att göra samma resa. Tel Aviv - Jerusalem - Ein Bokek - Tel Aviv blev lite väl intensivt under en vecka, men vi hann se och uppleva så mycket!

2018 uppnådde jag ett mål som jag har haft sen jag var typ 19 år gammal - att ta sig igenom obstacle racet Tough Viking. Det var en otrolig upplevelse som jag är så glad över att ha delat med mina kollegor. Vilket superteam vi är! Man är mycket starkare än vad man tror att man är.

2018 fick jag även möjligheten att uppfylla en annan barndomsdröm - jag såg Beyoncé och Jay-Z live i Stockholm tillsammans med min kollega Cecilia. Jag var så berörd och tagen efteråt och så glad över att ha fått tag på biljetter. Har följt Beyoncé ända sedan hon var en medlem i Destiny's Child och har praktiskt taget växt upp med hennes musik i mina öron.

2018 åkte jag hem på sportlovet för att hälsa på en ny älskad varelse i mitt liv - min bästis fick en liten tjej <3 Att ens bästa kompis får barn måste vara en av de konstigaste men mest fantastiska saker som kan hända. 

2018 kom med en av de varmaste somrarna på länge, och för första gången på jag vet inte när kunde jag njuta av den. Jag har aldrig riktigt gillat sommaren, då jag alltid har haft varmt och helst ville ligga naken i en kall säng för att överleva. I år var det en helt annan sak efter den viktnedgång jag hade varit med om. Jag tränade om kvällarna, simmade, solade, umgicks med familjen och hade en rolig utekväll med mina finaste vänner. Jag chockade mig själv genom att delta i ytterligare ett OCR-lopp, denna gång blev det Farmrace i Övermark. Pappa var med och peppade och jag trodde jag skulle dö under den gassande solen, men även det gick vägen!

2018 flyttade jag ihop med min kille igen, och vi älskar fortfarande lägenheten och området som vi bor i ute i Stockholm. Jag fick börja pendla till jobbet igen, och det har gått så bra så. Under flyttdagen var det 30 grader varmt, jag körde minilastbil i innerstan i Stockholm och vi svor att aldrig mer flytta själva utan att anlita en flyttfirma.

2018 fick jag chansen att åka iväg med mina kollegor till Kebnekaise. Jag som aldrig har tagit mig själv för en tjej som gillar uteliv älskade fjällandskapet och lugnet. Vi besteg Kebnekaise och stod högst upp på berget i snön och dimman. Jag längtar tillbaka till allt (utom tältet) än idag. 

2018 hittade jag tillbaka till det husmoderliga i mig och bakade allt från bröd till bullar och testade på nya maträtter. Jag insåg att jag visst inte är så dålig på matlagning/bakning som jag trodde, så länge jag får följa ett recept.

Under 2018 hittade jag även tillbaka till stickningen, och föll handlöst för att mönstersticka. Jag stickade klart min första tröja och fortsatte sedan med vantar och sockor av alla dess slag. Jag stickade till mig själv och till andra - t.o.m. på beställning! I slutet av året hade jag stickat så mycket att jag fick en arbetsbelastningsskada i fingrarna på högra handen, och fick ta några veckors jobbig paus från stickorna 😅Att sticka är så extremt meditativt för mig, och något jag nu behöver för att helt kunna koppla bort resten av världen.

2018 överraskade vi min mellansyster Sofia med en resa till Stockholm, och jag fick ha mina systrar hos mig i 4 underbara dagar. Vi shoppade, åt gott och gick på Idol. En helg jag alltid kommer bära med mig 💖

2018 bjöd på två fester utöver det vanliga. I maj fick jag fira när min kille fick sin examen från Svenska Handelshögskolan. Examensfesten var nog den finaste festen jag någonsin gått på. Alla var uppklädda till tänderna, vi åt middag i guldsalen i Stadshuset och efteråt var det dans och fest i Blå Hallen.

Den andra var i december då mina syskon, jag och pappa överraskade mamma med en hejdundrande 50-årsfest i 80-talsanda. Mamma kom trots sin jävliga migrän, och alla hade en superrolig kväll med program, Dennis Rönngård (lika duktig som alltid), god mat och dans.

Jag vet inte riktigt hur 2019 ska kunna slå 2018, men jag hoppas att förra året bara var en försmak på vad det här året kommer att föra med sig. Vilket fantastiskt liv jag ändå lever!

Tough Viking Stockholm Stadion 2018

(fin min eeh)

I lördags var det ju äntligen dags för mig och gänget från jobbet att springa Tough Viking vid Stockholm Stadion - ett åtta kilometer långt hinderbanelopp som innefattar allt från lera, tunga vikter, explosivitet och repklättring till is, eld och el. Jag har i princip tränat för det här hela vintern, men var ändå asnervös innan att jag inte skulle orka hänga med eller inte fixa alla hindren innan mål. 

På lördagen när vi åkte in hade jag ändå lugnat ner mig och var inte lika nervös längre.  Det hjälpte också att de andra var typ lika nervösa 😀Tänkte att det är bara att köra och att jag kunde förlita mig på mina teamkamrater ifall jag inte fixar det själv. Det var så sjukligt VARMT att jag tänkte svettas ihjäl i mina kompressionsbyxor och långärmade tröja, men annars var vi alla sjukt peppade! Vi hade delat in oss i lag om 5 i varje och när starten smällde av och eldkanonerna fyrades av bara pirrade det i hela kroppen.

Det som var bra var att man faktiskt fick hjälpa varandra ifall man inte själv fixade ett hinder. I slutändan var det 5 av 27 hinder som jag inte fixade, och de hade jag på förhand räknat med att inte klara.  Fixade man inte ett hinder gick man springa straffrundor istället.

Värsta på hela loppet var nog när vi kom fram till sjön och skulle ner och simma + dyka under två enorma flytkuddar. Jag var så sjukt varm innan, och när jag störtade ner i det typ 8-gradiga vattnet fick nog min kropp sig en liten chock p.g.a. temperatursskillnaden. Jag stod med vattnet upp till bröstet och flämtade då jag inte fick nån luft - kul när man faktiskt behöver hämta ordentligt med luft innan man ska dyka 😅Isbadet var därför inte heller lika farligt sen då min temperatur hade gått ner och skillnaden inte var lika stor. 

Roligaste hindret var nog endera lergropen (lera ändå upp över låren och ta sig under ett lerigt nät) eller när man skulle svinga sig över en vattengrav i ett rep. Den var jag SÅ STOLT att jag fixade, var helt säkert på att jag skulle få bada! The Wall by SATS var också kul, sjukt höga väggar som man skulle ta sig över m.h.a. smala lister att klättra på. 10.000 volts elhindret var heller inte så farligt, jag fick i slutändan 3 stötar varav en tog sig ner hela vägen längs min högra sida. Däremot hade jag lagkamrater som fick stötar i huvudet och därmed störtade face first ner i leran 😀En annan sak som jag var sjukt stolt över att fixa själv var att lyfta upp en Atlaskula på 50kg på en tunna, för den hade jag innan ställt in mig på mentalt att fixa!

Vid målgången var jag så euforisk att vi hade gjort det här tillsammans att jag nästan grät lite. Sån otroligt bra tävling att göra som kollegor, teambuilding på bästa nivå! Alla hjälpte varandra och peppade, väntade in varandra och utmanade varandra. Funktionärerna var också jättebra på tävlingen, peppiga och gav tips ifall det behövdes. Kommer garanterat att göra om det nästa år, och vill även utmana såna som har funderat på det att give it a go. Det var inte så farligt som det monster som jag hade byggt upp i huvudet var. Däremot behövs det nog att man tränar innan en del och läser in sig lite på hindren. Jag var glad när jag märkte att mina jävla chins och marklyft har blivit gjorda av en anledning, om vi säger så.

För 4 år sen började jag intressera mig för tävlingen och funderade att "innan jag fyller 30 ska jag ha gjort de". NU kan jag äntligen säga att det är avklarat, wihuu! Jag har ju kört en ordentlig sommarutmaning per sommar, från 2017 kan ni läsa här och 2016 här.