tisdag 6 november 2018

Behövs motivation om du har disciplin?

Jag hörde på Framgångspodden här om dagen, där Mikael Hollsten (mest känd som tränare från Biggest Loser) diskuterade träning, och då motivation kontra disciplin. Jag tyckte det var väldigt intressant och tänkte spinna vidare på ämnet lite!

Hur många gånger har man hört sig själv eller någon annan säga "Jag vet jag borde träna, men jag har ingen motivation". Motivationen behöver förstås inte vara enbart kopplad till träning, utan kan förstås lika gärna vara kopplad till jobb eller annat som man tycker känns jobbigt, men som "borde" göras. För mig är det kanske ändå träningen jag främst tänker på. Jag, och många andra, skyller ofta på ett bortfall av motivation som en orsak till att strunta i att göra något som man kanske vet själv att man mår bra av att göra eller få gjort. T.ex. för mig är träning en sak som jag vet att jag behöver i mitt liv för att må bra, skitsamma om det är en långsam promenad eller ett hårt pass på gymmet. Jag älskar min träning (vilket kan provocera vissa att säga), men hur motiverad jag är innan jag kommer mig iväg är nog ofta 1 gång på 10. 

Jag KAN helt enkelt inte säga att jag ofta är supertaggad på mina träningspass innan jag är på plats. Jag är rätt ofta en "glaset-halvtomt"-människa som har svårt att vara väldigt positivt och framåt om inte det gäller något väldigt speciellt. Tar vi dessutom då och smäller på att det är mörkt och kallt ute, ja varför inte även REGNIGT - ja då känns motivationen att gå ut på en promenad rätt långt borta. Jag tror flera kan känna igen sig i den situationen.

Så för att jag ska funka, och för att jag ska få saker gjort, så krävs det att jag är disciplinerad. Att jag ser till att jag åtminstone byter om och kommer iväg. Ibland kan jag känna mig som en sur 2-åring som inombords bara "NÄ JAG VILL INTE SPRINGA IDAG, JAG ÄR TRÖTT", och då får jag överlägga med mig själv och ge svar på tal, oftast även lura mig själv. Nä okej, du behöver inte springa. Du kan gå. Sen ifall jag fortsättningsvis besvaras av 2-åringsrösten som fortsätter gnälla att "JA MEN JAG ORKAR INTE GÅ LÅNGT", så lurar jag mig själv med att Nä det är okej, gå ett varv runt kvarteret bara. Då brukar jag oftast ta mig iväg. 

Och vet ni vad? När jag en gång kommer mig ut, då brukar det kunna vända. Plötsligt inser jag att jag går en lite längre väg än jag hade tänkt. Sen kanske jag springer lite stolpar för att jag plötsligt känner att jag visst vill. Plötsligt springer jag hela vägen hem.

Vissa gånger kanske jag faktiskt bara går den där lugna promenaden runt kvarteret. Men jag har ändå vunnit, för all träning är bättre än ingen träning. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte och kroppen känns tung, men då orkar jag iallafall gå.

Samma sak om jag ska till gymmet. "NÄ JAG ORKAR INTE". Okej, men nu tar du på dig kläderna, åker iallafall dit och tar dig ut i salen. Vill du då bara sitta på en matta och stretcha eller vända i dörren så gör du det, men du far iallafall. Hur ofta vänder jag i dörren? Typ aldrig. Hur ofta sitter jag och stretcha och skiter i passet? Ibland, men då följer ofta ett dunderpass om en stund.

Så i slutändan handlar det inte för mig om att vara motiverad innan jag kommer igång, för det händer nästan aldrig. Oftast handlar det om att jag måste ha disciplinen att ta mig ut även om det känns piss och skit, för när jag väl kommer igång brukar motivationen komma smygande av sig själv. Jag önskar verkligen jag vore den typen av person som alltid taggar till och tycker det känns kul, men tyvärr är det inte så jag funkar.

Så hur du ska hitta motivationen till träningen - det vet jag faktiskt inte. Men om ditt inre barn är som mitt, dvs. en lat jävel, då kan du alltid lura dig själv till träning. Det funkar iallafall för mig de dagar då det känns tyngre än vanligt. Det finns inte ett träningspass som jag i efterhand skulle ha ångrat, det vet jag.

På bild: en före detta sur två-åring som skulle gå, 
men som nu är en glad 28-åring som istället sprang 7 km. Det du. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här finns rum för ett moi. Pling!