Dimission vid Stadshuset

Helgen kom och gick, men denna gång blev det lite annat än träning/sova/läsa/promenader som mina helger i vanliga fall består av. Taneli blev ju egentligen klar redan förra våren, men dimissionsfesten hölls nu i april. Kan säga som så, att det var nog så nära en Nobelmiddag som jag kanske nånsin kommer att komma 😅

Var stressad som ett as på förhand, då jag visste att det var långklänning och frack som gällde, men jag var inte helt säker på etikettsreglerna (årsfester - ni som vet, ni vet). Hade inte riktigt pengar till övers för att gå och fixa en håruppsättning hos en frisör, så försökte mig på något eget där två kvällar innan som jag tänkte skulle funka. Lånade en sjal av Sofia och tänkte jag var ready to go. Taneli åkte iväg typ två timmar innan mig för att ha genrep, ta foton osv., och lättnaden som uppstod när han skickade ett mess och skrev "Ingen stress, ingen har sjal och typ alla har håret nere" kan inte riktigt beskrivas. Hade börjat sätta upp mitt hår men sket snabbt i det och började platta istället.

Dimissionen började med en två timmar lång ceremoni i Blue Hall i Stadshuset. Friedmans apostlar uppträdde (så duktiga!) och Taneli fick sitt examensbetyg. Efteråt var det lite mingel och champagne innan middag i Golden Hall. Vi satt med några av Tanelis skolkompisar, och det var så skönt när man kände att man passade in med de bordskamrater som man hade (förutom när alla skrattade åt olika ekonomi-skämt under talen, och man själv sitter och småler som ett fån och fattar nada). En av killarna hade sin tjej med sig vilket var skönt, annars skulle det bara ha varit jag och ett gäng grabbar 😅Maten var sjukt god, och höjdpunkten var nog när Friedmans apostlar än en gång uppträdde, hela salen blev mörk med ett blåaktigt sken och servitriserna kom in med brickor med efterrätter och sprakande bloss. 

Efter middagen var det kaffe och dans i Blue Hall igen innan bussarna började gå mot efterfesten vid Handelshögskolan. Handels har en egen bar i källaren med bardiskar och två dansgolv, och vi hade otroligt roligt med vårt sällskap. Där vid halv tre märkte jag ändå att jag var sjukt trött, så då trallade vi iväg hemåt (undertecknad med jävligt svällda fötter).

Är så glad över att jag fick gå på den här otroligt fina festen, så kul att få klä upp sig ordentligt och fira stort emellanåt! Så värt.

Underbara examensgåvor

Fick så otroligt mycket fina saker i examenspresent och ville visa en del av dem här för er! Kände mig verkligen bortskämd, och det fanns inte en enda present som INTE skulle komma i användning. Här är en del av de fina gåvorna jag fick:

Mumininspirerat! Tove Janssons bok Bildhuggarens dotter, en muminkopp som jag inte ägde från förr, samt den otroligt fina kannan med motiv från Vem ska trösta knyttet?

En lykta från NORDAL (älskar deras grejer!) och en av Ernst Kirschsteigers vackra skålar.

Ett set med ostknivar samt en vacker osthyvel från Sagaform. 

En avlång presentpåse med ett hemligt budskap ;)  

 Av min pojkvän och hans familj fick jag det vackra 

Efva Attling-smycket Bow wow wow cuff <3

Något som jag önskat och tänkt köpa väldigt länge är en halvsystemkamera, och min älskade familj hade valt ut en åt mig som jag fick i examensgåva <3 Blev så otroligt glad, och efter att ha lärt känna den lite kom jag fram till att vi kommer att bli goda vänner. Det är alltså en Canon PowerShot SX420 IS som har flyttat hem till mig. 

Jag måste ärligt säga att jag kan väldigt lite om fotografering osv., men det är nu det är dags att lära sig! Bilderna ovan är tagna med kameran, och jag får nog öva och lära känna min kamera innan jag börjar leverera några helt YAHSS kamerabilder till bloggen. Hursomhelst är allt bättre än enbart sunkiga telefonbilder! 

Haha, måste erkänna en annan sak också... Jag är så otroligt n00b och trodde de första tre dagarna att kameran enbart hade tre funktioner. Seriöst! Var fundersam över detta och funderade på att byta ut den, speciellt efter att ha sett hur alla mina bilder från examensfesten blev (därför är vissa av fotona konstiga i färgen och skärpan). Sen plötsligt hittade jag en knapp, och kameran med alla funktioner öppnade sig för mig som Narnias dörrar :''')) Kameran hade en helt skit användarhandbok, i vilket det stod nada om varken överföring av bilder eller funktioner, vilket var ganska surt. Fick börja googla för att fatta. Men förövrigt har den t.ex. en helt sjuk zoom och wifi-funktion både gällande överföring och fotografering med styrning via smartphone. Är så sjukt nöjd! Nu blir det att börja lära sig då bara :)

Tolfte juni 2016 del 2

Efter att vi fotograferat oss i omgångar vid björken började gästerna småningom dyka upp. Det var både yngre och äldre släktingar, grannar och även en handfull med vänner <3 Aron (på första bilden med min bildsköna syster) är vår yngsta kusin och ett riktigt charmtroll! Jag var speciellt glad över att träffa Anitha (på sista bilden), då jag inte har sett henne sen 2009 (!!).

 

Jag hade en så otroligt fin dag! Det var så roligt att även en del av mina vänner dök upp, bl.a. Emilia, vars mage jag fick gosa massor med <3 Jessica hade också haft examensfest på dan och firat sin hälsovårdarexamen med släkten, och på kvällen dök hon upp med familj och pojkvän för att festa på lite rester med oss. 

Tack till alla som kom och gjorde min dag! Tack även för alla fina gåvor och blommor, allt kommer att komma till bra användning och blommorna pryder vårt hus, överallt. Puss!

Tolfte juni 2016 del 1

Vi började dimissionsfestdagen med att ställa till med tält, bord, dukningar och servering. Jag kunde stoltsera med att allt var hembakt, förutom kanelbullarna och själva prinsesstårtan, som i vanlig ordning var beställd från Nylunds. De har de absolut bästa tårtorna! Enda jag var lite missnöjd med var textningen, som annars var den fin och god som alltid. Smörgåstårtorna hade vi arbetat fram kvällen innan.

Sara hade hjälpt mig med smink och hår. Jag som inte annars målar mina ögonbryn (not kidding!) var lite ovan med så markerade, men kände mig ändå väldigt snygg. Jag och mamma hade köpt så fina blommor inför festen, de på bilden ovan är mina absoluta favoriter! Vår första gäst var en riktig hedersgäst, farmors morbror Erik. Han är en riktig powerkille på 90 år från Sala som en gång i året kommer ensam körande över från Stockholm och hälsar på oss <3 Alla borde ha en egen Erik!

Innan gästerna kom hann vi ta lite porträttfotografier. Jag var så glad över att min babe också hade tid att komma med och fira, det är inte alltid en självklarhet när vi bor så långt ifrån varandra. Det var även skönt att vi hann ordna med det mesta dan före, vilket innebär att morgonen inte var lika stressig. Del två av bilderna kommer imorgon!

Den perfekta examensfesten

Bilden ovanför är tagen från vårt vardagsrum igår natt där kring klockan fem på morgonen. Den senaste veckan har alla slitit, svettats och stressat som små svin för att allt skulle gå ihop före examensfesten. Vi valde liksom tidsmässigt kanske en av de sämre veckorna att börja ställa till med en stor fest. Vi hann med allt, även om det innebar kakbak mitt i natten, gruppsessionsjobb med smörgåstårtor, migräner och hög puls. Men imorse klockan fem när jag gick på wc och såg den redan strålande solen och blå himlen hamnade jag att springa efter kameran (!! mer om det sen) och knäppa en bild av stunden. För allt ordnade ju sig så jättejättebra i slutändan.

Ni ska få bilder imorgon, men just nu ska jag slänga upp benen, knäppa på en film eller serie och njuta sönder kvällen tills jag somnar. Kanske äta lite mera smörgåstårta. Alla fina människor, alla kramar, alla lyckönskningar och gåvor, och speciellt varje underbar blomma som idag har kommit in i vårt hus keeps a smile on my face. Jag tackade varje människa som kom in för att de ville komma och fira, för jag blev så otroligt glad över att se alla fina släktingar, grannar och vänner. Speciellt stort tack vill jag ge min familj, som har hjälpt till med allt inför festen. Ni är GULD <3

Det här gjorde vi bra!

Dimission och livet här emellan

Mina blogguppehåll börjar bli lite väl långa här emellan känner jag. Kanske det blir så när livet kommer emellan? Har haft en vecka nu igen då allt har gått av bara farten. Jobbade som en tok förra veckan tisdag-onsdag och blev utdimitterad i torsdags. Kan alltså nu kalla mig pedagogie magister/lärare/uppfostrare/whatever ungarna kallar en med pappren i hand, vilket känns ganska fantastiskt och lite overkligt. Firade med familjen vid Fransmanni och åkte sen hem och packade om resväskan. På fredag flög jag, mama och papa över till Stockholm för att heja på pappa när han sprang sitt tredje Stockholm maraton. Vi kom hem i måndags, och jag har i princip stått i köket sen dess och bakat inför söndagens examensfest. Livet kom helt klart emellan.

Jag mår annars helt bra, väntar nästan på att den här veckan ska vara över så att allt "extra" är bort ur vägen. Tycker verkligen om att ställa till fest, men är stressad som en gris i och med att jag måste till Vasa här emellan och jobba onsdag-torsdag-fredag. Tycker inte om att lasta över städning och sånt på familjen för att jag har jobb, men det blir tyvärr lite så nu. Vi andas alla ikapp och sen är det fest. SEN är det officiellt dödtid i mitt liv. YAHS.

Tills vidare får ni några bilder som togs vid dimissionen. Var så pirrig över att hålla mitt tal att jag fick hålla ner gråten under de 4 minuter som jag var uppe vid podiet (okokok, det var nog även p.g.a. att jag blev supersentimental, men ja), men i slutändan gick det riktigt bra. Är så glad att jag valde gå dimissionen och inte bara hämta ut pappren från studiekansliet.

Magisterns tal

Bästa studiekamrater, dekanus, personal, familj och vänner! Jag vill börja med att gratulera de dimitterade till en mycket väl förtjänt titel som magistrar. Jag hoppas ni idag känner er lika stolta som mig här framme. Jag heter Cindy, och är utbildad pedagogie magister. Det innebär att jag nu är utbildad klasslärare och ämneslärare i finska.

När jag fick förfrågan om att hålla magisterns tal kände jag mig mycket hedrad. Men hur ska man sammanfatta de cirka fem år som vi har kämpat oss igenom här, på några minuter? När man står här, med pappren i hand, känner man sig inombords ganska tom. Det är nu som tar slut, på riktigt.

Vi som sitter här idag som magistrar är en brokig skara människor med olika bakgrunder och intressen. Det som vi alla ändå har gemensamt är att vi nu är universitetsutbildade. Det är en fin titel, som man faktiskt även har kämpat för. När man lever ett liv i vilket man sliter och jobbar hårt brukar man skämtsamt tala om att gå i livets hårda skola. Det är en skola vi alla går igenom, var vi varje dag lär oss något nytt.

I mina reflektioner från avslutande praktiken på Övningsskolan har jag skrivit följande: ”Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet. Jag tror att jobbet som lärare innefattar ett livslångt lärande. Jag tycker att det är roligt hur eleverna (speciellt de små) ofta ser mig som lärare som en allvetare – en som kan allt, vet allt och har svar på allt. Tänk vad lite de vet, att inför varje lektion lär även jag mig något nytt.”

Livets skola är något som hör oss alla till. Livets skola innebär att envist springa in i väggar innan man lär sig och att tro att man kan klara av att göra upp en studieplan i MinPlan utan hjälp. Livets skola är att höra verkligheten knacka på dörren efter en natt på Ollis, med händerna fulla av deadlines och studieångest. I livets skola lär vi oss att prestera vårt bästa, men vi lär oss även att det är okej att ibland behöva en kväll med vänner och istället välja att skriva omtent. Livets skola är vår verklighet och det som omringar och bygger på alla våra kurser och didaktiska vinklingar och teorier. Låter det flummigt? Låt mig konkretisera. För mig innebär universitetsstudier en lärare vid Övningsskolan som ger mig konstruktiv kritik efter en planerad lektion, medan livets skola ger mig en åtta-åring som drar mig i ärmen och frågar ifall ordinarie läraren kunde gå i pension, så att jag alltid, alltid, alltid kan vara deras lärare. Livets skola ger liv åt teorierna. Jag behöver både ÅA-läraren och eleven för att bygga upp min professionella identitet. I livets skola är vi varandras elever och lärare, och styrdokumenten är tyvärr inte skrivna av Utbildningsstyrelsen. De måste vi själva utforma.

Jag är beredd på vad som komma skall, delvis tack vare det jag hittills har lärt mig i livets skola. Tillsammans med hjälp av de verktyg som under fem års tid har blivit mig givna av lärarutbildare vid Åbo Akademi har jag fått en fin och konkurrenskraftig utbildning som gör att jag känner mig trygg i min lärarroll, och den förvirring som fanns under gulisåret har idag utbytts till en säkerhet. Mitt kapitel här är färdigt, och tomheten som jag nu känner finns till för att kunna bli fylld med allt som härefter kommer att komma. Tomheten gör mig pirrig, och fast det är nu som det tar slut, är det även nu som det börjar.

Ett oväntat hedersuppdrag

På bilden ovan ligger jag och mommo med chokladansiktsmask och myser. Mommo hade ett inplanerat besök till kosmetologsalongen vid Optima, och jag fick en "akuttid". Har längtat efter en ansiktsbehandling så sjukt länge och flickorna vid Optima i Jakobstad är väldigt duktiga. Tack massor till Sara och Sara för vår lyxbehandling <3 Efteråt åt vi mammas blåbärspaj och busade med prinsen. 

Under behandlingen blev jag sjukt irriterad då min telefon började ringa. Stängde snabbt av och ringde upp efteråt istället. Det var en anställd vid studiekansliet i Vasa som ringde upp mig för att fråga ifall jag var villig att ställa upp och hålla "Studentens/magisterns tal" på dimissionen i Vasa nästa vecka! Blev så otroligt glad och överraskad. Det känns som ett väldigt värdigt sätt för mig att avsluta mina studier och jag är så glad över att ha fått uppgiften. 

Så nu gäller det att börja fila på orden. Bästa magistrar, våren 2016... Det är nära nu!

En av mina fellow magistrar, här under vårt tredje studieår <3 
Fasen vad vi har kämpat för den titeln!

Examen: hur stort får man fira?

Min dimission närmar sig med stormsteg (2 juni) och vi har planerat att hålla min examensfest följande veckoslut, då jag och mamma ska hänga med pappa till Stockholm maraton 3-6 juni för att heja på honom när han springer. En fråga gällande dimissionsfesten som vi nu har bollat fram och tillbaka med är hur stort man ska fira en universitetsexamen. Jag har även diskuterat saken med andra som blir färdiga nu i vår, men vi har egentligen inte kommit fram till något vettigare svar än "man gör väl hur man vill". Hur vet man vad som är "kutym"?

Vi har inom min familj en väldigt stor släkt, och på ett vanligt släktkalas är vi nuförtiden åtminstone 40 personer. När vi började räkna hur många som med inbjudan kunde bjudas in till examensfesten kom vi upp till närmare 75 personer. Då kom vi fram till frågan om det inte bara vore lättare att meddela via ÖT att vi firar... Och då kommer vi  antagligen upp till en festmängd som motsvarar mängden på min studentfest. Detta innebär att vi har två alternativ - fira litet eller fira stort. Något mittemellan går inte.

JAG anser att min lärarexamen nog egentligen är mycket större orsak att fira än studenten, och därför vill jag väldigt gärna att alla som vill får komma. Jag har kämpat som ett litet svin för min examen och är väldigt stolt över vad jag har gjort. Då igen blir jag ner-jantelagad (bra ord) av när jag hör att vissa inte firar alls, eller bara typ går ut och äter med sin familj/har kalas för närmaste släkten. Fast min släkt är stor är vi också ganska nära och därför vill jag gärna ha dem med.

Som det ser ut nu så tänker jag bjuda stort, för det känns bäst i magen. Vad anser ni? Tycker ni det är fånigt att fira en universitetsexamen stort? Eller är det värt det? "Får" man fira eller ska man hellre bara ta papprena och fira lite med familjen bara? Tell me!

4 juni 2009 tog jag studenten och firade stort. 

Var så trött efter festen att jag stängde in mig i rummet och åt smörgåstårta i min studentklänning och kollade Friends innan det var dags för utgång.

Examenslängtan

Jag satt och drack kaffe här om dan med en av mina kurskamrater och pratade lite om Pampas-veckan på samma gång. Ska på både Prepampas-sitzen på torsdag och på kvällsfesten på fredag och undrade lite hur jag ska orka. På samma gång kom jag fram till att det är antagligen ett av de småningom sista riktigt ordentliga studieevenemangen som jag kommer att delta på innan jag bli utdimitterad, så det är lika bra att köra all in. Men vet ni vad? Det känns riktigt okej.

Jag har haft fem riktigt fina studieår, antagligen med en hel del mindre festande än många andra. Däremot har jag hunnit uppleva mycket ändå, och jag tror faktiskt att det faktum att jag har haft pojkvän hela min studietid har påverkat att jag inte har härjat lika mycket. Säger inte att det är så för alla, men antagligen nog för mig. Har aldrig varit så mycket för sitzer, utan trivs hellre på en förfest en lördagkväll med urvalda vänner och bekanta. Hann även ta ut mig ganska mycket på de två mellanår som jag hade innan lärarstudierna, vilket antagligen påverkade en hel del. Tänkte att jag skulle fylla upp halaren med märken under mitt sista år, men fast det har gått sisådär så gör det inget. Har haft så otroligt roligt här i Åbo ändå!

Så mycket människor jag har träffat, så mycket roligt jag har gjort, så många ställen jag har sett, så mycket kärlek överallt. Så många motgångar, och desto mera medvind.

Som sagt, fast examen är på kommande så tar det inte emot. Inte än iallafall. Det känns som att jag är redo för nästa steg i livet, come what may. Om inte annat, så åtminstone en fetare plånbok. Det är liksom nu det börjar.

När jag slutade nian hade jag däremot livskris. Minns hur alla grät och trodde att man aldrig skulle se varandra igen. Vissa såg man, andra inte. Helt naturligt. Henrietta däremot är fortsättningsvis en av mina mycket nära vänner.

När jag tog studenten var jag äventyrslysten och sugen på livet. Tiden på FKF gav mig ändå väldigt mycket, och en gång FKF:are - alltid FKF:are. Här hade jag redan fått en au pair familj i New York, som jag skulle flytta till två veckor senare. Det igen, är ett helt annat äventyr i sig.