Mina blogguppehåll börjar bli lite väl långa här emellan känner jag. Kanske det blir så när livet kommer emellan? Har haft en vecka nu igen då allt har gått av bara farten. Jobbade som en tok förra veckan tisdag-onsdag och blev utdimitterad i torsdags. Kan alltså nu kalla mig pedagogie magister/lärare/uppfostrare/whatever ungarna kallar en med pappren i hand, vilket känns ganska fantastiskt och lite overkligt. Firade med familjen vid Fransmanni och åkte sen hem och packade om resväskan. På fredag flög jag, mama och papa över till Stockholm för att heja på pappa när han sprang sitt tredje Stockholm maraton. Vi kom hem i måndags, och jag har i princip stått i köket sen dess och bakat inför söndagens examensfest. Livet kom helt klart emellan.
Jag mår annars helt bra, väntar nästan på att den här veckan ska vara över så att allt "extra" är bort ur vägen. Tycker verkligen om att ställa till fest, men är stressad som en gris i och med att jag måste till Vasa här emellan och jobba onsdag-torsdag-fredag. Tycker inte om att lasta över städning och sånt på familjen för att jag har jobb, men det blir tyvärr lite så nu. Vi andas alla ikapp och sen är det fest. SEN är det officiellt dödtid i mitt liv. YAHS.
Tills vidare får ni några bilder som togs vid dimissionen. Var så pirrig över att hålla mitt tal att jag fick hålla ner gråten under de 4 minuter som jag var uppe vid podiet (okokok, det var nog även p.g.a. att jag blev supersentimental, men ja), men i slutändan gick det riktigt bra. Är så glad att jag valde gå dimissionen och inte bara hämta ut pappren från studiekansliet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!