Jag (och Maiju) gjorde det!

Hello my friends. Hann precis hem innan det blev dags att börja fira Jakobs dagar, därav tystnaden. (Börjar bli arrrma trött på att försvara bloggtystnaden. Det är bara lite segt, helt enkelt. Så hädanefter är det slut med bortförklaringar - bloggar jag inte så har jag helt enkelt annat). Sist vi hördes vid skulle jag cykla hem mot Jakobstad, 100 km skulle jag ta mig igenom. 

Och jag gjorde det! I slutändan blev det t.o.m. 102 kilometer. Mängden stöd och feedback och folk som kommenterar och frågar kring hela grejen har varit nästan överväldigande. När man är en människa som aldrig egentligen har varit känd för sina idrottsprestationer är det faktiskt riktigt roligt att visa att jag även kan om jag vill.

Jag köpte aldrig några cykelbyxor - däremot köpte jag en ny sadel en kvart innan jag skulle trampa iväg. Försäljaren garanterade att jag skulle klara mig med den, enbart träningsbyxor utan något under och en burk vaselin, och det visade ju sig i slutändan vara ett vinnande koncept (även om jag har bumburnmarks, men nåja).

Mamma sa att hon på morgonen hade kollat upp att jag skulle ha motvind hela vägen, och det var verkligen tur att hon inte meddelade mig om det. Tror att huvudet inte skulle ha hållit lika bra då. Men jo, motvinden var rent utsagt förjävlig. I ett skede trodde jag att jag skulle bli galen, så fick skriksjunga lite med min Spotify för att få ut ilskan (tack riksåttan för att du omges mestadels av skog). Annars gick det förvånansvärt bra ända fram till Nykarleby. De sista 20 kilometerna var benen bortdomnade och jag fick stanna och tröttfulgråta vid en busshållplats. Ändå hade jag aldrig en tanke på att ringa efter någon, vilket var bra. Mest chockad är jag över att jag nästan inte har haft någon som helst muskelvärk i benen dagarna efter! Halva pekskärmen på min telefon dog också på vägen hem, så därför har min snapchat och andra sociala medier legat nere. 

Så nu var det gjort. Då är frågan - what's next? Förslag?

Vasa - Jakobstad på cykel

Sista morgonen i Mullehuset i Vasa. Kommer sakna så mycket med Vasa -studieliv och vänner främst, men hela stan överhuvudtaget har nog mig fångat i sitt hjärta. Men liivi gar viidari. 

Mobilbloggar detta inlägg, ifall ni undrar varför fonter och marginaler är skit. Orkar liksom inte tillräckligt för att bråka med det via mobil. Min dator och största delen av mina kläder har jag skickat med min bästis tillbaka till Jakobstad. Idag är det nämligen dags för mig att spara in en bussbiljett.

Idag ska jag cykla 100km. Hem till Jakobstad är det ca 95, men tänkte att jag tar en liten omväg så jag får lite rundare tal. Vete fan om jag kommer orka, men huvudet är nog inställt på att det kommer gå. Har inte heller uppsatt nån direkt tidsgräns, utan har nog mest som mål att det ska gå. Längsta jag tidigare har cyklat på en dag ligger väl där runt 50 km, så. Väskan är packad och nyckeln lämnad på bordet, så ska bara via stan för att fylla på ringarna och hämta ett par byxor så är jag på väg.

Vill ni följa mig kan ni göra det via min snapchat. Där är jag annars också rätt aktiv! Ni hittar mig på cindyviinikka.

Hejdå Vasa, ses i november <3

Maijus jungfrutur

Nåjaa, nu har jag hittat hem tillbaka! Myser sönder mig själv med en tekopp och ett avsnitt Welcome to Sweden före sängen. Har som sagt tagit Maiju på hennes jungfrutur idag, det blev en vända fram och tillbaka till mina morföräldrar i Bäckby, Esse.

Mina morföräldrar är bäst. De är så next level som man bara kan bli som mommo & moffa. De bor ute på landet i en gård omgiven av åkrar. De har alltid bott där, sålänge jag minns. De är precis det som jag vill vara vid deras ålder. Fulla av livsvisdom med glimten i ögat, omgiven av familj. De är något av det dyraste jag har.

Min mormor har väldigt gröna fingrar och deras hem är omgivet av blommor av alla dess slag. Förutom det har hon lite dille på tomatplantor och annat odlingsbart. "Du har så fullt upp me jordbrukase", sa moffa. 

Dagen har bestått av mat och dopp som sig bör och en liten promenad med mommo. Bästa avslappningen ever.

Har man inte fotat det har det inte hänt!

Världens bästa moffa. Redo för päärona, pikkalaka å korvi.

Världens mest misslyckade selfie, men världens finaste mommo.

Pa to ta na kako?

Så jäkla fint på landet.

... och jo, Maiju rulla bra!

Tillskott i familjen!

I'm like the boy who cries wolf. Ni ba AMAGAD HON SKA BLI MAMMA Å DI E SÄRBO HUR SKA DE GÅ å ja ba NEJ. Int en tillskott av kött och blod. Mera av vajrar och metall.

På väg till gymmet råka vi sväng in via Intersport Mattsons. Jag har inte ägt en cykel sedan 2010, och den var en skitped som praktiskt taget slog sönder min röv på alla små guppor och därför bara lämna och sura utanför lägenheten. I hated it. Var inte så ledsen då den blev stulen. (Nån i Vasa cyklar kanske just nu omkring med en blåmärksprydd baksida).

Hittade tillbaka till kärleken till cyklandet under året som har gått. Jag har fått antyda att det kan vara bra att ha en cykel i Åbo (visst? I ÅBO PEDAR MAN) och vissa föräldrar antydde tillbaka att man kanske kan få en i födispresent.

Mor tyckt denhär va bra. "BRA KORGUTRYYM HEHHHH"

Vi måsta förstås ring dit chefen att ta en titt när vi hitta the one.

BEJBI MIIN.

Här är den då. En weird blandning av citycykel och hybrid. Funkar alltså fint både i stad och på landsväg. En 28", 8-växlars Helkama. Eller som jag vill kalla henne: MAIJU. Varför? För att det är ett sjukt trevligt, finskt namn tycker jag. Vi kommer att trivas fint tillsammans, hon och jag!