måndag 24 juli 2017

Häst är bäst!

I somras innan jag kom hem på semester var jag och min kollega Sofia och provred till ett stall i Mariefred. Jag har alltid tyckt om hästar, men har aldrig haft möjligheten att själv ta lektioner. Funderar därför starkt på att börja på i höst, ifall det finns någon passande grupp.

Hur som helst, för någon vecka sen såg mamma en reklam på Facebook om ett stall som ordnar terrängturer i närheten av Kalajoki. De hade två platser kvar till en 1,5 timmes terrängritt och jag bokade snabbt in oss, till både min och mammas blandade förtjusning. Jag är inte sådär speciellt duktig på att rida, och mamma har inte ridit på 10 år... Så ja, det var väl lite nervöst.

Tuomiston hevostila är ett litet privatägt stall med 7 hästar ca 20km söder om Kalajoki. När vi kom fram tog Katja emot oss och visade oss hästarna. Jag visste att mina ridkunskaper var på gränsen för att få följa med, men ändå hjälpte hon mig tålmodigt och visade mig när jag inte alltid fattade. Sen att jag aldrig tidigare har ridit på finska var ju också intressant, då inte speciellt mycket av terminologin satt från förr :D


Terrängritten gick genom småstigar i tallskogen, över vackra ängar och längs sandvägar. Vi fick pröva på alla gångarter, och första gången som vi galopperade trodde jag nog lite att jag skulle dö. Har aldrig tidigare galopperat mer än längs med en långsida i en manege, så att sätta iväg efter de andra längs med en sandväg var rätt obehagligt till först när jag inte helt fixade tekniken. 

Katja ba "ÅSÅ GALOPPERAR VI", å jag ba:

å mor min tänkt skratt ihjäl sig, å ba:

Som tur var hade vi mer erfarna ryttare med oss, och alla var så hjälpsamma när det gällde att fixa mitt skumpande. Så andra gången som vi galopperade kände jag plötsligt hur jag hade kontroll över mig själv och hästen, och då var det som att flyga fram. Blev nästan gråtfärdig då jag var så glad över att jag inte var rädd längre och att jag faktiskt fixade det. 

Tillbaka vid stallet tvättade vi av hästarna och pysslade om dem lite innan de släpptes ut i hagen. Kan verkligen tänka mig att åka tillbaka dit, och rekommenderar det åt alla som är ens lite intresserade av terrängritt! Lönar sig dock att kunna kontrollera gångstilar innan, för att kunna få ut det mesta av upplevelsen. Så kul!




Fina och världens snällaste och tålmodigaste Pena <3

söndag 23 juli 2017

Uppdatering angående hår-disastern

My dear friends. Uppdatering på hårfronten. Har fått en frisörtid till min perusfrissa tills på torsdag, och hoppas på att hon kan reda upp eländet i bakhuvudet. Det som iallafall har varit skönt att höra är att när folk har sett mitt hår så har de konstaterat att det inte är nära på så hemskt som jag har fått det att låta. Sen ifall de bara vill vara trevliga eller ifall de är ärliga är en annan sak, men man kan ju hoppas på ärlighet. Då igen har jag försökt föna över en del av håret i bakhuvudet så att inte det brunorangea ska synas allt för bra. Framifrån är det ändå bra! Men bakhuvudet behöver få sig en fix.

Har också haft i typ 2 liter silverschampo och anti-yellow mask, vilket hjälpte mot det gula (och också i ett skede fick mig att se ut som en unicorn, då jag hade lila slingor :D). Måste ändå tipsa om mitt silverschampo som faktiskt är helt bäst. Har hittills alltid använt L'Oréal Silver Schampoo som också är rätt bra, men blev tipsad vid frisören om Fudge Clean Blonde Schampoo som faktiskt tar bort den gula tonen sjukt effektivt. Sen hade jag i av KC Professionals Color Mask Graphite i bakhuvudet på de orangea delarna, kletade dit den i torrt hår och hade i den i typ.. 1,5 timme kanske. Det hjälpte en hel del mot det orangea, tips tips! Tyvärr så håller ju inte en tonande hårmask för alltid, så det är nog lika bra att jag slingar det tänker jag. Kan tillägga att dessa är inga adlinks, vill bara tipsa om sjukt bra produkter.

Mitt bakhuvud var ju som en enda stor skorv när jag vaknade dagen efter, och jag grät som en liten tok. Det hade vätskat sig under natten och håret var som fasttorkat i bakhuvudet. Hade antagligen irriterat hårbotten innan vi färgade, och så fick jag antagligen slingfärgen i hårbottnet. Mamma satte iallafall en halv flaska aloe vera i hårbottnet på mig, som jag tvättade bort efter en halv dag ungefär. Det hjälpte något helt otroligt! Är fortfarande torr i hårbotten, men det är iallafall inte som en extra skalp. Sorry for details. Men ja, så hårbottnet är också i någorlunda vettigt skick nu. 

Att man liksom aldrig lär sig. Men ifall vi ska se glaset som halvfullt så har jag aldrig förr haft såhär ljust hår AND I LOVE IT. Sjukt hur en sån sak som hår kan vara så känsligt och kan göra en så upprörd.

Så vad har vi lärt oss av detta?
1. Det går att fixa även ett förstört hår ganska långt med bra produkter.
2. Att färga håret hemma är en sak. Att slinga är en annan. Gå till en frisör om du inte är ett pro.

Vessaselfie på he tå. 

fredag 21 juli 2017

Flytt, Jakobs dagar och gult hår



På bilden ovan ser ni en nästan färdigt uppackad lägenhet. Jag och mor och far tryckte förra veckan in våra rewen i skåpbilen och bilade över till Mariefred med säng och lite annat. Åkte två varv till IKEA och handlade sönder mitt kort med svartbruna möbler, även om jag efter Åbo hade lovat mig själv att aldrig mer köpa den dammälskade nyansen på en enda möbel till i mitt liv. Mattan på bilden är så mjuk att jag helst vill leva på den. Vi Allsång på Skansen:ade oss och kollade Linnea Henriksson och Mando Diao, myste omkring i Mariefred och gick guidad vandring på slottet. Sånt.

Min mor och far ska nog ha en eloge för alla gånger som de har agerat Flytt AB med mig. Det ryms inte längre på två händer alla de gånger som jag har flyttat sen jag var 16, och varje gång är de där och bär, städar, packar upp och bygger IKEA-möbler. Världens bästa mami å papi.





Jakobs Dagar är i full gång här i Jakobstad, och jag har verkligen varit helt noll brydd. Har haft en massa som jag skulle ha viljat gå och kolla, men i slutändan har jag bara lodat på här hemma eller på gymmet. Trodde FOMO:n skulle vara värre än vad den är, för jag har verkligen inte orkat engagera mig. Var ett varv till stan i tisdags och kollade när min gamla dansgrupp Energy Dancers uppträdde, men det är väl allt än så länge.

Men imorgon kommer två av mina fröknar hit!!!1!1 Har saknat mina kollegor massor under sommaren, så det ska verkligen vara roligt att ha en helg att catch up och bara hänga. Måste också stiga upp astidigt imorgon bitti och ringa runt till olika frisörer i stan. Jag och min syster kom på den fina idén att försöka färga min utväxt själva här hemma. Jag vet inte alls vad som hände med slingmedlet så länge det var i håret, men för första gången i mitt liv har jag en krona av orange-gult hår mitt på huvudet. Försökte rädda det genom att använda silverschampo och en anti-gul hårmask, vilket resulterade i att en resten av håret är lilavitt. Eh. Så om ni ser en gul-lila unicorn på stan ihelg - det är bara jag. Säg hej, vetja! 

fredag 7 juli 2017

Mom tag

Helluu! Idag är jag med familjens kvinnskapi till Tammersfors och inhandlar butiksprodukter hela dan. Har därför *tadaaaa* schemalagt ett inlägg åt er! 

Daniela hade för ca en månad sen publicerat en mom tag på sin blogg som jag tyckte var sjukt kul. Ännu roligare är det att jag sparade frågorna i ett utkast, och har nu äntligen haft tid att fråga mor min om hennes förstfödde (läs: jag, jå). 

Min mamma är en av mina bästa vänner. Hon är, som jag, lite galen och knäpp, och väldigt hipp "för sin ålder". Lol int för att hon är gammal eller så, men iallafall. Jag vill även upplysa er om att vi gjorde taggen sjukt sent en kväll när båda var trötta, så den kan vara lite... ja. Håll till godo! <3


1. Hurudan var Cindy som liten?
Mammas svar: Envis och charmig. Väldigt envis. Gullig och myspys!

2. Hurudan var Cindy i tonåren?
Mammas svar: Pass. (..........)
Pappa kommenterar emellan "Vi hoppar över den tiden". (......)
....Gick sin egen väg. Omvälvande på många sätt, på gott och ont. 

3. Hurudan var Cindy i skolan?
Mammas svar: Betygen var ju bra, jättebra. Sen skulle du ju vara med överallt. Platsade du inte i fotbollslaget for du med som saftbärare, bara du fick vara med. Men intelligent och framåt.

4. Om hon inte hade fått namnet Cindy, vad skulle hon heta då?
Mammas svar: Frida eller Ronja!

5. Berätta om ett fint minne med Cindy:
Mammas svar: Vi har ju fina minnen mest hela tiden! Men ifall man måste välja ett minne så... När du blev född, faktiskt. Eller sen minns jag när vi var på en julfest i Vestersundsby och du dansade omkring bland alla ensam för dig själv, och alla tittade på dig sådär som folk gör när de ser ett gulligt och charmigt barn.


6. Påminner du och Cindy om varandra?
Mammas svar: Jååå, på gott och ont!

7. Vilka likheter har ni?
Mammas svar: Fostrande till sättet, och båda har alltid rätt, speciellt i fostrande frågor heeheh. Både två är 'ampper' (=envis/kort stubin typ), men du är nog mer ampper. Jokrar båda två, och känsliga. Sen har vi båda bajshumor! och gillar musik! Jättemyki!

8. Vilka olikheter har ni?
Mammas svar: Du är mycket mer framåt och tävlingsinriktad. Du är också mer äventyrslysten och vågar ta för dig mer av livet. Sen har du bättre lokalsinne också...

9. Bråkar ni ofta?
Mammas svar: Vi bråkar inte, vi "kinar" (= gnabbas). Det gör vi varje dag! I alla sammanhang!

10. Vad är det dummaste Cindy har gjort?
Mammas svar: När du som 19-åring blev utkastad från ditt au pair-hem i USA 2 veckor innan hemresa och vägrade komma hem direkt, utan istället drev omkring i princip hemlös mellan olika vänner. Tappade bort telefonen och pengarna, och man fick inte tag i dig.


11. Vilka tycker du är Cindys bästa egenskaper?
Mammas svar: Du har utvecklats till en mycket empatisk kvinna, vilket du inte var förr. (thanks mom, men jå de sant. I was a bitch) Så empatin, men också humorn och engagemanget!

12. Har Cindy någon konstig vana?
Mammas svar: När du kör bil lutar du dig framåt mot ratten och ser ut som när en gammal tant kör. Och när du fokuserar på nåt spänner du ihop munnen på ett fånigt sätt. Sen ropar du alltid riktigt högt när du "pratar" när vi är i butiken!

Håll i er, här kommer Cindy...

13. Finns det något Cindy gör som du retar dig på?
Mammas svar: Att du talar över folk ibland. Ropar i butiken, heheh. Kan ha "liiiiiite" svårt att ta det på ett moget sätt om jag tillrättavisar dig...

14. Skulle du göra något annorlunda om du fick uppfostra Cindy på nytt?
Mammas svar: Svårt att säga, då du ändå alltid har gått din egen väg. Men jag borde kanske ha haft mer tålamod, men inte vet jag... Du har ju liksom lite uppfostrat dig själv.

15. När har du varit som stoltast över Cindy?
Mammas svar: Varje dag. (Min kommentar: mehhh) ...DET ÄR SANT1!!!1!!



16. Beskriv hurudan den perfekta mannen för Cindy är:
Mammas svar: Fötterna på jorden. Ska kunna ta dig i famnen då det behövs. Måste vara intelligent, och ha ett intellekt så att ni kan diskutera. Stabil. ÄVENTYRLIG. Får inte vara en mes, annars blir han ju lite som en golvmopp nästan. Hehehehe.

17. Finns det något som Cindy har lärt dig?
Mammas svar: Säkert jättemycket! Kan ju inte riktigt sätta fingret på något helt konkret, typ hur man stickar en hällapp, men antagligen nog mycket om livet överlag! (...vadå politiskt svar...)

18. Vad brukar du och Cindy göra när ni umgås?
Mammas svar: Vi brukar ha SKOJ. Å SKRATT. Å shoppa å gymma. Eller de gör vi inte så mycket, men vi tänker att vi ska göra det ofta. Chillar.

19. Var skulle du vilja se Cindy om 10 år?
Mammas svar: Jag vill se Cindy I ETT LYCKORUS!!1! Heheh nää men ***sjunger tiiiiiiill en plats på jorden*** Helst inte i en gungstol med sticksöömi. Men lycklig och må bra och att du ska va trygg.

20. Och sist, men inte minst: Vad tycker du om att Cindy bloggar?
Mammas svar: Jiisus. Alltså. Det spelar väl inte så stor roll, men jag tycker ju jättemycket om att läsa bloggen, och tittar alltid om du har uppdaterat. Åså gillar jag inläggen jättejättesnabbt!!1!


Alltså mamm miin <3<3<3<3

onsdag 5 juli 2017

Nej, jag vill inte ha en kakbit. Nej, inte ett kex heller.

När man har ett sockerberoende och matmissbruk kan man tyvärr inte äta allt som faller en in eller som man är sugen på. Likadant som en alkoholist söker sig till spriten, söker matmissbrukaren sig till vissa typer av mat eller andra produkter. Dessa går under olika namn - knarkmat, triggerfoods, drogmat... Jag tänkte prata lite om mina och hur jag försöker balansera detta i mitt liv.

Som många av er redan vet så försöker jag, p.g.a. mitt sockermissbruk och min beroendepersonlighet, hålla undan vissa "triggerprodukter" ur min kost, d.v.s. matprodukter som jag själv märker att triggar mig till att få återfall och gå in i en hetsätningsperiod. Jag har inte ännu plockat bort allt som borde bortplockas, men jag har börjat med dem som jag vet att jag triggar på snabbast. Dessa är bl.a. chips i olika former och vanliga bakelser/bulla/brunbeta/kakor. Med "vanliga" bakelser menar jag sånt som serveras till när någon bjuder på kaffe eller sånt man köper på t.ex. café. Här kommer varför.

Min tredje och antagligen största triggerprodukt är socker. Herregud vad jag älskar socker. Här borde jag antagligen plocka bort ALLT, men jag har börjat med att sluta äta vitt, raffinerat socker, då jag märker att det är det "snabba sockret" som jag snabbt får tag på som är den största demonen. Godis, bakelser... Det är överallt. Märk väl att jag även där inte är helt 100 än, då jag ännu t.ex. dricker alkohol vid tillfällen då det är fest eller annat, och även äter t.ex. yoghurt med lite tillsatt socker. Men jag har börjat med att plocka bort det mesta som jag varje dag annars skulle trigga på, vilket har underlättat ENORMT. 


Raffinerat socker (sackaros) är alltså det socker som vi människor är mest vana med, och som återfinns i princip i alla produkter med tillsatt socker. Strösocker, bitsocker och florsocker är alla exempel på raffinerat socker. Att sockret är raffinerat innebär att råvarorna (oftast sockerbeta eller sockerrör) behandlas och upphettas så till den grad att nästan alla vitaminer och mineraler försvinner, och kvar finns bara snabb energi nästan helt utan näring. Helt sjukt gott, men onödigt för vem som helst. Det finns även andra typer av sötningsmedel (t.ex. kokossocker, honung, agavesirap, stevia etc), men dessa är naturliga och ger inte en lika snabb blodsockerhöjning som raffinerat socker. Detta är för mig en helt ny djungel att gå igenom. (sekundärkälla)

Så de naturliga sötningsmedlen har jag inte heller plockat bort. Jag tycker inte att jag triggar på dem på samma sätt. Jag kan känna ett visst sug i samband med dem, ja. Men suget är långsamt och gör att jag kan tänka, och det hänger inte på lika länge. Jag kan även sluta äta, och blir inte lika hetsad. Och nej, jag använder inte sötningsmedlen ofta, men då jag vill göra det finns det för sjutton alternativ till skiten! Wihuu! Sötningsmedlen kan ju även de trigga själva beroendebeteendet, d.v.s. det psykiska istället för det fysiska. Bara för att dadlar är naturliga betyder det ju ändå inte att jag får äta två påsar av dem.

Men vad gör då mina triggerfoods med mig? De skapar ett sug större än vad jag kan hantera. Suget tar över min hjärna fullständigt, skapar "dimhjärna" och får mig att ta dumma beslut. Triggerfoodsen, och speciellt sockret, väcker min reptilhjärna  och får mig att må skitdåligt. Bilden nedan är ett väldigt tydligt exempel på hur en människa med beroendepersonlighet reagerar på socker:

Bild från den suveräna boken "Sockerbomben 3.0" (Jonsson, B. & Nordström, P., 2016)

Till höger ser ni hur en vanlig person utan beroendeproblem reagerar på socker. Till vänster ser ni hur jag, och andra med sockerberoende, reagerar på socker. Det är ju inte konstigt att jag i min hjärna börjar fungera som ett djur, då sockret fullständigt exploderar bort mina hjärnceller?

Det som jag vet att jag ytterligare i något skede borde få bort ur min kost är min älskade snabbmat och grillmat. Alkohol. Resten av det vita sockret. Men vi tar ett litet, litet steg i taget i rätt riktning. Försöker hålla oss mitt på vägen.

Så nä, jag vill inte ha en kaka. Jag vill tänka klart. För sen jag lämnade det vita sockret bakom mig har jag inte haft en enda hetsätningssvacka.

tisdag 4 juli 2017

Du ska inte tro det blir sommar

...för här är det ingen som sätter fart. Varken jag eller vädergudarna, ser det ut som. Tro mig, jag älskar att vara hemhemma, men hemma i Stockholm skulle jag nog antagligen ha varit brun i skinnet by now. Nåväl, vad är nu en finsk sommar. 

Min semestermålbild: vänkatten Sixten. Han vet hur en semester ska spenderas.

Det tog mig ungefär 4 dagar innan mina fötter var i fungerande form igen efter vandringen. Åkte på torsdag ner till Helsingfors och hängde med my man, största delen av dagarna i vågrät läge p.g.a. feber och värkande leder. Eeeeeeeh känner mig inte alls som en old woman in any way. Tror att jag aldrig har uppskattat fungerande fötter så mycket som efter de senaste dagarna.

Det känns som att jag fortsättningsvis sitter fast i något konstigt läge mellan jobb och semester. Har någon konstig bild av att semestern ska vara en enda rosenskimrande dröm av avslappning, noll planer och varma nätter. Kontra detta tycker jag att jag har åkt omkring mest hela tiden och hela tiden har något på gång. Nätterna behöver vi kanske inte ens kommentera. Sen vet jag inte om detta ens stämmer? Är jag egentligen mer ledig än jag upplever mig själv? 

De säger att det tar två veckor att komma in i semestermode. Anyday now, får man hoppas då. Även om inte kroppen gör så mycket så är huvudet ännu lite snurrigt, tycker jag. #semestergulis

Sen ser jag på den här bilden och undrar om jag inte bara borde ta med mig mat för två dagar och åka ut till sommarstugan i ensamhet. Bli lite "mökkihöperö", det är min dröm.

söndag 2 juli 2017

Sommarutmaningen 2017

HÄJJJ! Hörni ni som har följt min blogg i ett år vet att jag under förra sommaren kom på den roliga utmaningen att cykla hem min cykel från Vasa till Jakobstad - en sträcka som till slut blev ca 102 km i förjävlig motvind. Ifall ni inte fattar vad jag pratar om kan ni läsa om det hääär.

Så i våras började jag förstås fundera på vad för knäppt jag skulle kunna hitta på den här sommaren. En knäpp utmaning per sommar borde ju räcka, tycker man. På midsommaren (efter sisådär 1½ snaps) kom jag ändå fram till att jag skulle gå Utterledens vandringsmaraton, som följer en vandringsled (Utterleden) på 52 km från Lappfors till Överpurmo. 

Var lite osäker om knäna och höfterna skulle hålla då jag är plattfotad och har sneda ben, men testar man inte vet man inte heller. Min kollega Sabina lovade (efter lite skumpa etc.) att följa med, och då var det ju knepigt att dra sig ur. Hade inte direkt tränat inför någon ultravandring, och visste inte riktigt vad som lönade sig att ha med sig heller, men på onsdagmorgon 7:00 var vi iallafall vid Lappfors Skidcentrum för att anmäla oss. Vi satt halvt på skoj en tidsgräns på under 12h, utan att riktigt veta om det skulle gå så fort.

Första 13km gick relativt bra, och vi pratade t.o.m. om att gå leden nästa år igen. Strax innan andra stationen började höfterna domna bort. Sista 3 km innan matpausen vid Sexsjön (27km) gick jag ensam och fulgrät för varje steg för att jag hade så jäkla ont. Vid Sexsjön bytte jag sockor och hälsade på mina första blåsor, åt och slängde i mig burana. Sen gick det relativt smärtfritt (förutom blåsorna som sprack en efter en...) ända fram till pausen vid 45km. 

Önskar att vi hade haft mer tid att titta runt om oss, för Utterleden är verkligen en sjukt vacker vandringsled. När man var fokuserad på att fixa en tid hann man tyvärr nästan bara se stigen framför sig så att man inte skulle snava ihjäl sig. Vi hann verkligen gå igenom alla typer av finsk skog på vägen. Och vägen? Det var stenblock, småsten, grusvägar, myrar där fötterna sjönk ner, lera så sjuttons, småstigar, smala led genom ängar, skogsstigar, spånvägar, stigar fulla med sten och rötter. 

De sista sju km gick man nästan bara med huvudet. Jag hade så ont överallt - fötter, leder och muskler - att varje steg gjorde ont. Vi gick genom en skog som aldrig tog slut, och när vi kom fram till en väg trodde jag lyckligt att vi var framme. Vi stannade och sträckte på benen och tittade på hur de som gick bakom oss plötsligt gick direkt in i skogen på andra sidan vägen. Då fulbölade jag de sista 2 kilometrarna också; FÖR JAG VAR SÅ TRÖTTRÖTTRÖTT OCH JAG HATADE SKOGEN OCH ALLA JÄVLA MYGG OCH DÄR ÄR EN SÅ SJUKT STOR BACKE OCH AAAH

Men sen kom vi fram. 52km. 11h 44 min. BOOM.