måndag 24 september 2018

På toppen av Sverige

Så här några (många) veckor senare (my bloggame ain't that strong right now) när jag ändå bara ligger hemma förkyld tänkte jag att jag kanske kunde få tummen ur och berätta om bestigningen av Kebnekaise som jag gjorde med kollegorna i början av augusti. Är förkyld och uttråkad så attans, och då kan man ju åtminstone blogga. Inget ont som inte för något gott med sig! 


 Sanna och hennes poncho <3

Vi startade vår vandring kring halv åtta på onsdagsmorgonen. Vi gick den västra leden för att nå Sydtoppen, vilket innebär enbart vandring och ingen klättring. Vi började med att gå längs med dalgången Ladtjovagge nån kilometer, innan vi vek upp längs med en led som följer Kittelbäcken upp mot Kitteldalen. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor en sista gång innan det började gå REJÄLT uppåt. En sak som jag inte visste innan var hur förbannat stenigt det skulle vara. Stenar, stenar ÖVERALLT - det tog fasen aldrig slut. En annan sak som jag inte heller visste var att innan man ska upp på Kebnekaise måste man först ta sig över ett annat berg, Vierramvare. Jag hann bannas ganska många gånger innan jag hade tagit mig upp dit, och som ni ser på bilderna var inte heller vädret det bästa på vägen upp. Snabba växlingar mellan dimma, regn och senare även snö.





Väl uppe på Virramvare gick det neråt en bit igen innan vi var nere i Kaffedalen. Jag tyckte att det hade gått rätt bra så långt, men på vägen ner såg jag typ 3 meter framför mig och mitt ena knä gillade inte läget alls. Vädret gjorde också att jag nog aldrig innan har klätt på och av mig så många gånger på 11 timmar. Varje gång jag stannade fick jag snabbt dra på mig en fleecetröja, dunjackan och min vattentäta HH-jacka för att inte börja frysa, och sen när man skulle röra på sig igen var det underställströja och tränings-Tshirt som gällde. Av och på, av och på. Proteinstängerna var frusna och livet sög lite. Men känslan!! Den ni!

Väl nere i Kaffedalen började den sista stigningen uppför Kebnekaise. Vet inte hur många gånger jag tackade mig själv för alla de gånger som jag tränat ben och varit ute på mina promenader, för det skulle verkligen visa sig vara till god hjälp nu. Det tog väldigt länge innan mjölksyran kickade in ändå, och pulsen höll sig relativt stabil under hela stigningen.



Plötsligt planade berget ut sig, och den sista biten fram till toppen var mest som en extremt stenig raksträcka. Som ni ser på bilden ser man inte ens toppen från foten av den (där snön börjar) p.g.a. dimman, men var man en gång där fick man trots allt sätta på sig stegjärnen och knata upp även om man inte såg nåt av utsikten. Att ändå veta att man var på toppen av Sverige var rätt kickass.

Så fort som jag & Sanna sen påbörjade vägen ner så kom plötsligt solen fram och molnen lättade. Det var lagom läskigt att gå ner för de stundom väldigt branta sluttningarna då man såg hur jäkla långt och brant det var ner. Lösa småstenar under fötterna hjälpte inte heller till, och en gång steg jag fel, föll och rev upp benet. Det sägs ju att de flesta olyckor sker på vägen ner då man är trött och har bråttom hem, så resterande biten av vägen tog jag det väldigt försiktigt. Jag är också så glad över att jag beslöt mig för att hyra en stav, för utan den skulle det ha varit för jäkligt och att ta sig upp och ner med mina skitknän!


Ser ni den minililla stigen där uppför Virramvare? När benen var trötta kändes det så där lagom kul att man skulle ner i Kaffedalen på nytt och sen upp för det jäkla berget igen 😅

Jag är så otroligt glad för att jag fick uppleva det här, och fick t.o.m. mersmak. Planerar nu något smått för att eventuellt också bestiga resten av Nordens högsta toppar, då med Norge och Finland som nästa på tur. Skulle någon ha berättat för mig för 5 år sen att jag kanske kunde tycka att något sånt här är roligt så skulle jag nog ha skrattat högt! Tur man kan ändra sig ;)

söndag 26 augusti 2018

Kebnekaise 2018

Min arbetsplats fyller i år 10 år, och som en fantastisk möjlighet till kickoff fick hela lärarkåren åka upp till Kebnekaise för att bestiga stenberget. Vi flög upp till Kiruna och åkte sen med buss ut till Nikkaluokta. Från Nikkaluokta väntade sen ca. 14 km vandring med packning + båtfärd över glaciärsjön innan vi kom fram till Kebnekaises fjällstation. Efter 5 km kommer man fram till sjön och Láddjujávri, och där ska man verkligen passa på att gå in till restaurangen Enoks och testa deras våffla med hjortronsylt och grädde! Den var helt sinnessjukt god 💜





Det blev bestämt att vi under andra dagen skulle vila upp oss inför toppbestigningen på onsdag, och under tisdagen hann jag både vandra ut till Elsas bro, testa på klättring för första gången i mitt liv (såå mycket jobbigare än vad det ser ut!) och se jättegrytor. Om kvällarna turades lärarlagen om att fixa käk i fjällstugans kök, innan vi avrundade med bastu och öl. Så jäkla mysigt att få göra detta med världens finaste kollegor!

Vi bodde i tält under vår tid där, och det är kanske det som vad en av de saker som tog mest emot. Det är ju så sjukt opraktiskt att bo i en vandringsryggsäck nästan en hel vecka, och att jag sen hade ett allt för tunt liggunderlag gjorde ju inte heller att nattsömnen var speciellt sammanhängande. Men det gick! I slutändan går, står och sover man i princip samma kläder dygnet runt, så att!




Påsarna under ögonen varje morgon var verkligen the real deal


Kebnekaise var helt fantastiskt. Naturen var så otroligt vacker vart man än tittade, och fjällstationen underlättade massor för en som annars inte är van med uteliv på det här sättet. Sen att det bara kom kallt vatten ur duscharna om kvällarna och att vattnet var halvljummet när man skulle diska - det spelade inte så stor roll efter ett tag. Vi HADE iaf duschar och rinnande vatten :D Rekommenderar även att betala för frukosten på fjällstationen, för den var helt fantastisk med varma, nybakade frallor, gröt, müsliblandningar, m.m.

Det finns så otroligt mycket att säga om Keb, men det som jag kanske främst tog till mig var lugnet som finns i hela omgivningen. Hela jag stannade av och kunde verkligen leva för dagen. Sen tyckte jag också att det var väldigt speciellt och fint hur nära man kommer sina kollegor på en sån här resa. Jag kommer naturligtvis även berätta om toppbestigningen, men tänker att den får vänta till en annan dag. Det kräver liksom lite sitt eget inlägg.







lördag 25 augusti 2018

Monstret i mitt huvud

Igår kväll satt jag i köket och grät. Har mått bra väldigt länge, men ibland kommer de stunder när ibland stressen och ångesten blir för stark och det måste få rinna ur mig. 

Den där jävla vågen. Jag skulle egentligen inte få använda den, men då den varje gång skymtar under tvättfatet när man går på toaletten så är det så jäkla svårt. Suget att veta blir liksom för starkt. Så ja, de senaste veckorna har jag inte gått bara en eller två gånger. T lovade gömma bort den framöver, för lusten att se siffrorna - vad de än visar - är för stark. Jag får en sån jäkla adrenalinrush av skiten, ingen skillnad om den visar mer eller mindre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett lugnt liv med siffrorna.

Efter att jag hade varit hemma i sommar så stod vikten på samma som innan jag åkte iväg. Skillnaden var att jag hade gått ner något kilo i muskler och upp något i fett. Det var väl lite vad jag hade förväntat mig, men blev ju ändå inte glad precis. Efter den invägningen vid Huddinge har det inför nästa gång på tisdag gått tre långa veckor - tre veckor med mindre gymträning p.g.a. att ryggen igen bråkat, fyra dagar vid Kebnekaise med kolhydratstinna, men också väldigt aktiva, dagar, och sen även måltider som äntligen följer rutiner bättre. Jag har tagit mina dagliga promenader. Ändå är jag stressad, HELA tiden.

Det går liksom inte en dag utan att jag tänker på min vikt. Inte en morgon eller kväll som jag inte skulle känna mig själv på magen då jag ligger ner. Orsaken till varför jag är stressad är att jag faktiskt har gått ner sen jag sist var vid Huddinge, och jag vet inte vad det betyder. Har jag ätit för mycket eller för lite? Är det musklerna som ytterligare gått ner fast fettet stått still? Man blir ju fan knäpp. När jag sist var vid Huddinge gick jag till en annan behandlare än den jag hittills gått till pga. semestertider, och hon påpekade att även om min vikt är där den ska så är nog min besatthet av vikten fortsättningsvis extremt stark. Den är nästan värre nu än under tiden då jag ännu SKULLE gå ner, därför att jag nu är så sjukt rädd att slappna av och börja gå upp igen - något som hittills varje gång har hänt när jag gått ner tidigare.

Jag äter inte för lite och jag känner inte mig tvingad att träna, så ingen behöver oroa sig för den biten. Jag följer mitt matprogram och håller mig där jag ska. Men när man aldrig kan slappna av i tanken på att allt är lugnt och att jag inte behöver stressa, så är det väldigt jobbigt. Det hjälpte inte direkt heller när behandlaren berättade för mig att de flesta brukar gå till Huddinge 1gång/vecka i ca 2,5 månads tid innan de utökar besöken. Jag gick i ett halvt år innan vi började utöka till varannan vecka. Och nu känns det nästan som att tre veckor blir för länge. När ska monstret i huvudet liksom sluta spöka?

måndag 30 juli 2018

Att slitas mellan två hem

Jag har en dag kvar av min tre veckor långa Finlandssemester. Det har varit en fantastiskt skön semester med massa familjehäng, träff med släkt och vänner, slöhäng i diverse stol/soffa/hänggunga, god mat (tack snälla mamma för all mat, det bästa har väl ändå varit att slippa göra den) och bra träning. Tre veckor räcker liksom riktigt bra till för att jag inte ska bli för bekväm - jag har på något sätt lätt för att komma in i hemhemma-fasen och fastna i den om jag stannar för länge. Sen saknar jag ju my man och allt hemma i Stockholm också, och är därför riktigt glad över att få åka iväg över potten igen.

Men något som alltid irriterar mig som fasen, är den här klumpen i magen som jag alltid får när jag ska sticka iväg igen. Klumpen som gör att jag måste påminna mig själv om att jag VILL åka tillbaka och att det ska bli SKÖNT att komma hem till rutiner och vanligt liv igen. Den gör mig så tudelad och väcker nån konstig separationsångest i mig. Jag har inte problem med att bo hemma hos mamma och pappa när jag en gång är hemma, jag trivs riktigt bra. Nästan för bra. Därför undrar jag om det bara har att göra med att hemmet i Jakobstad har varit min safetybubbla sen liten och att det därför är jobbigt att dra, även fast jag är vuxen. Jag har ju en trygghet i hemmet i Stockholm också, som även den är väldigt viktig för mig. Men ändå är det två olika tryggheter, i två städer som båda känns hemma. 

Jag tycker inte om förändring. Jag tycker inte om att packa ihop och dras upp med rötterna. Därför vet jag också att klumpen tyder på något bra, men att den sätter en liten ångest i mig p.g.a. att de tre veckor som jag nu har levt strax kommer att förändras igen. Alla har inte ett hem som de längtar hem till, med personer runt om sig som de saknar massvis när man åker bort ifrån dem igen. Där får jag ändå skatta mig lycklig. Linn skriver väldigt bra om en lite liknande grej, om att vara i en bubbla som man inte riktigt än vill spräcka. Om hur man är i en feelgood-omgivning som man inte riktigt än vill släppa. SÅ känns det, även om jag också vill åka. Jag VET ju att så fort som jag sitter på båten och fysiskt är på väg över vågorna igen, då försvinner klumpen. Jag åker ändå hem. 


onsdag 25 juli 2018

Brev till en 20-åring


Göm dig inte bakom ditt långa hår,
du kommer må bättre när du väljer att klippa,
Oroa dig inte för dina lår
dina tvångstankar kring feta knän kommer du att slippa
Din mage kommer du inte alltid att hata,
jag vet - det låter för sjukt för att förstå.
Men när du börjar om den prata,
är det okej att den känns mjuk att känna på.

Om ett år kommer du inte vara ensam mer,
du träffar någon som älskar när du ler
Du kommer i början att vara rädd,
mest för att du verkligen till fullo blir sedd.
Oroa dig inte om din och T:s särflytt,
det kommer att gå bra och du får börja om på nytt.
Du kommer må bra av att bo själv en tid,
du hittar i ensamheten en inre frid.

Vad skulle du säga, om att gå ut utan smink?
Eller att nöja dig med endast en liten drink?
Om åtta år vågar du gå på stan som du är,
utan att bry dig om vem annan som ser dig där.
Om åtta år kan du även nyktert festa,
och att vakna upp utan baksmälla - det är det bästa.

Du kommer inte att ha lika mycket ångest och smygäta mer,
men det tar många år innan du inser:
Maten har för dig varit ett subsitut
för ångesten som i magen bildar en knut
Problemen kan inte lösas med mat
eller med att träna på grund av självhat
Bäst kommer du att må när du möter dina problem
men inte denna gång genom en diet som är extrem
Du behöver prata om det som varit och känna vad som på riktigt är fel
Och när du hittar dina sprickor, det är då du blir hel

Du är redan på väg, men resan är lång
Ingenting kommer du att ändra på grund av tvång.
Försök att vara snäll mot dig själv och din kropp,
när du älskar dig själv vågar du säga stopp.
Dina dieter kommer inte att hjälpa ett skit
och inte heller att hetsäta eller hälla i dig sprit.
När du vågar leva dag för dag
och ibland känna dig svag
Då kommer du hitta vägen som är rätt,
där du mår bra av maten - och en och annan plätt.

måndag 16 juli 2018

Tankar om att bli förälder

Jag går sakta hem genom ett sommarstilla Mariefred när jag möter två pojkar, max 10 år gamla. Den ena jagar den andra och den andra springer undan och skrattar. "Kom hiiit!" ropar kompisen, "får jag tag i dig ska jag VÅLDTA dig!"

Jag sitter vid Espresso House och väntar på att min båtbuss ska åka från Centralen. Två systrar i mellanstadieåldern sätter sig mittemot mig i en soffa och snart kommer även deras yngre syster som är max 7 år gammal. När hon blir irriterad och arg på att de inte släpper förbi henne kollar hennes syster irriterat på henne och fräser "Men gå runt en annan väg då tjockis!" Lillasystern svarar att hon inte alls är tjock, varav den äldre systern kontrar med "Du är visst tjock."

Dessa två händelser utspelade sig enbart under den senaste månaden och är helt och hållet riktiga. Jag önskar att jag sällan skulle se eller höra liknande konversationer, men när man jobbar med barn och ungdomar får man ofta höra och se mer än vad man ibland orkar. Då går alltid tankarna till föräldrarna och ifall föräldrarna vet. Barnen lär sig inte att kalla varandra för eller hota varandra med olika saker utan att de har fått det någonstans ifrån. Killen som skulle "våldta" sin kompis vet knappast ens vad det betyder, och tjejen som kallar sin syster tjock förstår knappast vilka konsekvenser det kan få senare för systerns självkänsla. Förutom vad föräldrar lär ut och står för så blir förstås barn också väldigt påverkade av vad andra barn och kompisar säger. Ibland önskar jag att det bara vore föräldrarnas fel, för vad kompisar säger och lär varandra har ofta nästan större input på barnen än vad föräldrarna har.

Jag fyller 28 år i år. Skulle jag bo kvar i Österbotten vore det nästan konstigt att jag ännu är barnlös. I Stockholm är det nästan mer regel än undantag att få barn först kring 30. Jag och T har pratat om barn, men vi vill väl att vårt liv ska vara lite stabilare än vad t.ex. en hyreslägenhet kan erbjuda innan det är dags. "Man kan aldrig planera ett barn!" Nä, jag vet. I vissa fall kan det t.o.m. visa sig att man inte ens kan få barn. Man vet ju aldrig. Därför är också frågan om när man ska skaffa barn så okänslig ibland. Tänk om vi har försökt i flera år men att det bara inte går? Nu är ju så inte fallet, men det kan ju inte den som frågar veta.

Största delen av året jobbar jag med barn nästan dagligen. Man ser bra föräldrar, man ser dåliga föräldrar. Man ser föräldrar som försöker för mycket och man ser föräldrar som försöker så gott de kan och ändå inte räcker till. Sen ser man barnen och hur de påverkas och beter sig utgående från föräldrarnas uppfostran eller brist på uppfostran. Sen börjar man ju tänka hur man själv skulle vara som förälder. Då blir man lite rädd och osäker. Tänk om jag inte räcker till? Tänk om jag på något sätt påverkar mitt barn i en riktning som gör att barnet ser andra människor som olika värda eller olika viktiga? Tänk om mitt barn är elakt mot andra barn eller inte kan älska sig själv? Tänk om..? Ansvaret för ett annat liv är nog en av de mest skrämmande saker jag kan tänka mig. 

Jag älskar barn. Man kan lära sig så mycket av barn och de ger en ibland mer kärlek än man förtjänar. För tillfället njuter jag av att vara med andras barn, men även av att kunna gå hem ensam till en tyst lägenhet då jag själv vill. Jag är nog småningom redo att bli mamma, om livet sig så vill. Men inte riktigt än. Sen är ju frågan om man någonsin är redo innan man är där.



fredag 6 juli 2018

Snabba ryck i bostadsdjungeln

Gooood evening! Är inne på min andra semestervecka och njuter af lifvet. Önskar att min första vecka skulle ha varit något... lugnare, men ibland får man ta livet som det kommer.

P.g.a. olika omständigheter så bestämde T sig för att säga upp sin lägenhet. Han har två månaders uppsägningstid, och måste därför vara ute senast 31 augusti. Vi har ju under året som gått pratat om att flytta ihop igen och att jag då isåfall flyttar tillbaka till Stockholm och börjar pendla till jobbet igen. Det som vi däremot hade tänkt var att vi skulle börja titta på lägenheter nångång under hösten/närmare jul, men nu blev det ju inte så. Efter lite övervägande fram och tillbaka så bestämde vi oss att söka efter en lägenhet tillsammans, och efter bara 3 (!) dagar skrev vi på avtalet till en fullständigt nyrenoverad 57 m2 stor lägenhet i Traneberg, Bromma. Hoppsan hejsan så det kan gå! Som tur är så har jag rätt att hyra ut min lägenhet i Mariefred i andrahand, så då slapp jag också problematiken med uppsägningstid osv. Skönt! Ser så fram emot att bo tillsammans med T igen och komma framåt lite i livet.

Inflytt sker först i början av augusti, då jag först ska på semesterresa hem till Finland och hälsa på nära och kära i 3 veckor. Bara p.g.a. att jag tycker att det är så fantastiskt roligt så har jag inte talat om min familj exakt när jag kommer. Jag kan sitta på båten nu. Jag kan sitta på båten på söndag, eller på onsdag. Who knows ✌Jag kommer först åka till Helsingfors för att hämta upp T:s bil samt hälsa på svärisarna, innan jag sen bilar upp mot Jakobstad. Ska bli så otroligt roligt att se familjen och hemma-vännerna igen! 💜

Men nu ska jag återgå till att kolla klart Supernatural (börjar bli lite tradigt inne på 13:e säsongen). Pusshej!

Supernatural och mellanmål är inte skit. Men vem vet när bilden är tagen egentligen?