tisdag 6 november 2018

Behövs motivation om du har disciplin?

Jag hörde på Framgångspodden här om dagen, där Mikael Hollsten (mest känd som tränare från Biggest Loser) diskuterade träning, och då motivation kontra disciplin. Jag tyckte det var väldigt intressant och tänkte spinna vidare på ämnet lite!

Hur många gånger har man hört sig själv eller någon annan säga "Jag vet jag borde träna, men jag har ingen motivation". Motivationen behöver förstås inte vara enbart kopplad till träning, utan kan förstås lika gärna vara kopplad till jobb eller annat som man tycker känns jobbigt, men som "borde" göras. För mig är det kanske ändå träningen jag främst tänker på. Jag, och många andra, skyller ofta på ett bortfall av motivation som en orsak till att strunta i att göra något som man kanske vet själv att man mår bra av att göra eller få gjort. T.ex. för mig är träning en sak som jag vet att jag behöver i mitt liv för att må bra, skitsamma om det är en långsam promenad eller ett hårt pass på gymmet. Jag älskar min träning (vilket kan provocera vissa att säga), men hur motiverad jag är innan jag kommer mig iväg är nog ofta 1 gång på 10. 

Jag KAN helt enkelt inte säga att jag ofta är supertaggad på mina träningspass innan jag är på plats. Jag är rätt ofta en "glaset-halvtomt"-människa som har svårt att vara väldigt positivt och framåt om inte det gäller något väldigt speciellt. Tar vi dessutom då och smäller på att det är mörkt och kallt ute, ja varför inte även REGNIGT - ja då känns motivationen att gå ut på en promenad rätt långt borta. Jag tror flera kan känna igen sig i den situationen.

Så för att jag ska funka, och för att jag ska få saker gjort, så krävs det att jag är disciplinerad. Att jag ser till att jag åtminstone byter om och kommer iväg. Ibland kan jag känna mig som en sur 2-åring som inombords bara "NÄ JAG VILL INTE SPRINGA IDAG, JAG ÄR TRÖTT", och då får jag överlägga med mig själv och ge svar på tal, oftast även lura mig själv. Nä okej, du behöver inte springa. Du kan gå. Sen ifall jag fortsättningsvis besvaras av 2-åringsrösten som fortsätter gnälla att "JA MEN JAG ORKAR INTE GÅ LÅNGT", så lurar jag mig själv med att Nä det är okej, gå ett varv runt kvarteret bara. Då brukar jag oftast ta mig iväg. 

Och vet ni vad? När jag en gång kommer mig ut, då brukar det kunna vända. Plötsligt inser jag att jag går en lite längre väg än jag hade tänkt. Sen kanske jag springer lite stolpar för att jag plötsligt känner att jag visst vill. Plötsligt springer jag hela vägen hem.

Vissa gånger kanske jag faktiskt bara går den där lugna promenaden runt kvarteret. Men jag har ändå vunnit, för all träning är bättre än ingen träning. Vissa dagar orkar jag faktiskt inte och kroppen känns tung, men då orkar jag iallafall gå.

Samma sak om jag ska till gymmet. "NÄ JAG ORKAR INTE". Okej, men nu tar du på dig kläderna, åker iallafall dit och tar dig ut i salen. Vill du då bara sitta på en matta och stretcha eller vända i dörren så gör du det, men du far iallafall. Hur ofta vänder jag i dörren? Typ aldrig. Hur ofta sitter jag och stretcha och skiter i passet? Ibland, men då följer ofta ett dunderpass om en stund.

Så i slutändan handlar det inte för mig om att vara motiverad innan jag kommer igång, för det händer nästan aldrig. Oftast handlar det om att jag måste ha disciplinen att ta mig ut även om det känns piss och skit, för när jag väl kommer igång brukar motivationen komma smygande av sig själv. Jag önskar verkligen jag vore den typen av person som alltid taggar till och tycker det känns kul, men tyvärr är det inte så jag funkar.

Så hur du ska hitta motivationen till träningen - det vet jag faktiskt inte. Men om ditt inre barn är som mitt, dvs. en lat jävel, då kan du alltid lura dig själv till träning. Det funkar iallafall för mig de dagar då det känns tyngre än vanligt. Det finns inte ett träningspass som jag i efterhand skulle ha ångrat, det vet jag.

På bild: en före detta sur två-åring som skulle gå, 
men som nu är en glad 28-åring som istället sprang 7 km. Det du. 

måndag 5 november 2018

Saker jag är tacksam över idag


Att mina tester som jag tog hos barnmorskan var normala och att jag inte hade några cellförändringar. Jag trodde nog inte heller att det skulle vara nån fara, men har sett andra tro det samma och sen få reda på att de ändå har förändringar. Med cancer i släkten så kan man heller aldrig vara nog säker. Så tack kroppen, bra jobbat.

Att jag ska hem till Finland på lördag. Jag älskar allt med den bekanta riksåttan, Kotipizza, att ha vänner och familj nära, mamma och pappas insjunkna soffa, promenad kring rådhusgatan, Jeppis Gym och Supermarket. Aah. Let my soul rest. Ser så mycket fram emot att jag ska träffa folk, skriva, sticka, läsa och träna. "Bara få vaa".

Att vi äntligen fått bilen genom registreringsbesiktningen och fått svenska plåtar. Nu har vi problemet med att få fast dem också (måste byta hela "hållaren" för plåten och skulle behöva en borr), men livet känns ändå lite lättare när man ändå har rott allt pappersarbete och kontroller i hamn.

Att jag mot alla odds lärde mig att sticka. Det skulle jag aldrig ha trott efter att det i lågstadiet tog mig ett år (!) nästan att bli klar med ett par vantar (eller var det sockor?) Stickningen ger mig sån ro i hjärtat och är väldigt meditativt. Få saker får mig att kunna fokusera på en enda sak som stickningen.

Vår söta huskatt Torsten. Hen heter väl inte Torsten egentligen, men T började kalla katten för det namnet, and then it just stuck. Våra grannar på första våningen äger hen, men alltid nu som då är katten utanför ytterdörren till huset och då får man mysa lite. Så otroligt fin och gör mig alltid lika glad 💜 

Min fina andra hälft. Inte fasen är han alltid lätt att leva med, men det är verkligen inte jag heller. Vår vardag är som en berg- och dalbana där vi i ena stunden surar och slåss och jag kommer på mig själv med att ropa MEN KAN DU BARA GÅ BOOOOOOORT för att jag är så irriterad, och i andra stunden kramas och myser vi. Vi är väldigt många om att ofta vara nära varandra, ger varandra kommentarer och påminna varandra om att vi älskar varandra. Vi är väääldigt olika - gillar helt olika genrer av filmer, böcker och poddar - och det är inte lätt när vi ska ha filmkväll, ska jag säga er. Men vi är ändå måna om att ändå hitta på saker ihop - åka och handla, träna, gå på en promenad eller läsa sida vid sida. Det finns nog ingen heller som jag har så hetsiga diskussioner med om världsproblem. 😅 Men hur sur jag än är - i slutet av dan skulle jag aldrig byta bort honom. Mitt liv är lite helare när han är med.


söndag 4 november 2018

Sista höstlovsdagen

Har gått omkring som en sur bitch de senaste två dagarna. Tycker riktigt synd om T som har behövt leva med mig. Inför skolstarten efter lov får jag alltid en minijobbångest, vilket är väldigt konstigt med tanke på att jag ändå trivs med mitt jobb, min arbetsplats och längtar efter att få se eleverna och kollegorna igen. Har ändå ikväll lite långsamt börjat förlika mig med tanken, så det kommer nog gå bra.

Det här har varit ett lov då jag har hatat på alla människor som uttrycker sig saker i stil med det måste nog vara skönt att vara lärare, man är ju ledig mest hela tiden! Jå säkert. Har jobbat varje dag under lovet för att hinna klart till deadlinen för utvecklingssamtalen. När jag har snackat med andra lärare från skolan så har det i mångt och mycket varit likadant för dem. I Sverige är det så knasigt att man måste skriva skilda ämneskommentarer för varje elev i varje ämne, vilket innebär att jag har skrivit 24 kommentar i 9 ämnen = 216 kommentarer allt som allt. Dessa sammanställs sedan och ges åt eleven och föräldrarna i samband med utvecklingssamtal för att de ska se hur eleven klarar sig i respektive ämnen. Det äter sån otrolig tid, speciellt med tanke på att man antagligen ganska snabbt kunde avklara det muntligt istället och med tanke på att alla elever och föräldrar inte ens läser kommentarerna. Sucka mitt hjärta, men vad kan man. Jag är iallafall klar nu och redo för nästa veckas horrorvecka.

På eget bevåg har jag tryckt in alla 24 utvecklingssamtal på en vecka, varav största delen går utanför min undervisningstid. Det kommer att gå åt långa kvällar och mycket kaffe 😁Man behöver inte göra det så, men jag har valt att ta ut komptid under vecka 46 och åka för att hälsa på till Finland. Då känns det skönt att veta att alla utvecklingssamtal är avklarade och att jag inte har något som hänger mig över axeln när jag kommer hem tillbaka. 

Utöver jobbet har det varit en skön höstlovsvecka med sega morgnar, en hel del stickning framför serier och läsande. Bara jag överlever nästa vecka så får jag ta mitt "riktiga" höstlov veckan efter. Inte helt skit, ändå.

En hög nästan-färdiga höstlovsarbeten. 
Har tappat bort nålen som jag brukar fästa trådarna med ✋

måndag 24 september 2018

På toppen av Sverige

Så här några (många) veckor senare (my bloggame ain't that strong right now) när jag ändå bara ligger hemma förkyld tänkte jag att jag kanske kunde få tummen ur och berätta om bestigningen av Kebnekaise som jag gjorde med kollegorna i början av augusti. Är förkyld och uttråkad så attans, och då kan man ju åtminstone blogga. Inget ont som inte för något gott med sig! 


 Sanna och hennes poncho <3

Vi startade vår vandring kring halv åtta på onsdagsmorgonen. Vi gick den västra leden för att nå Sydtoppen, vilket innebär enbart vandring och ingen klättring. Vi började med att gå längs med dalgången Ladtjovagge nån kilometer, innan vi vek upp längs med en led som följer Kittelbäcken upp mot Kitteldalen. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor en sista gång innan det började gå REJÄLT uppåt. En sak som jag inte visste innan var hur förbannat stenigt det skulle vara. Stenar, stenar ÖVERALLT - det tog fasen aldrig slut. En annan sak som jag inte heller visste var att innan man ska upp på Kebnekaise måste man först ta sig över ett annat berg, Vierramvare. Jag hann bannas ganska många gånger innan jag hade tagit mig upp dit, och som ni ser på bilderna var inte heller vädret det bästa på vägen upp. Snabba växlingar mellan dimma, regn och senare även snö.





Väl uppe på Virramvare gick det neråt en bit igen innan vi var nere i Kaffedalen. Jag tyckte att det hade gått rätt bra så långt, men på vägen ner såg jag typ 3 meter framför mig och mitt ena knä gillade inte läget alls. Vädret gjorde också att jag nog aldrig innan har klätt på och av mig så många gånger på 11 timmar. Varje gång jag stannade fick jag snabbt dra på mig en fleecetröja, dunjackan och min vattentäta HH-jacka för att inte börja frysa, och sen när man skulle röra på sig igen var det underställströja och tränings-Tshirt som gällde. Av och på, av och på. Proteinstängerna var frusna och livet sög lite. Men känslan!! Den ni!

Väl nere i Kaffedalen började den sista stigningen uppför Kebnekaise. Vet inte hur många gånger jag tackade mig själv för alla de gånger som jag tränat ben och varit ute på mina promenader, för det skulle verkligen visa sig vara till god hjälp nu. Det tog väldigt länge innan mjölksyran kickade in ändå, och pulsen höll sig relativt stabil under hela stigningen.



Plötsligt planade berget ut sig, och den sista biten fram till toppen var mest som en extremt stenig raksträcka. Som ni ser på bilden ser man inte ens toppen från foten av den (där snön börjar) p.g.a. dimman, men var man en gång där fick man trots allt sätta på sig stegjärnen och knata upp även om man inte såg nåt av utsikten. Att ändå veta att man var på toppen av Sverige var rätt kickass.

Så fort som jag & Sanna sen påbörjade vägen ner så kom plötsligt solen fram och molnen lättade. Det var lagom läskigt att gå ner för de stundom väldigt branta sluttningarna då man såg hur jäkla långt och brant det var ner. Lösa småstenar under fötterna hjälpte inte heller till, och en gång steg jag fel, föll och rev upp benet. Det sägs ju att de flesta olyckor sker på vägen ner då man är trött och har bråttom hem, så resterande biten av vägen tog jag det väldigt försiktigt. Jag är också så glad över att jag beslöt mig för att hyra en stav, för utan den skulle det ha varit för jäkligt och att ta sig upp och ner med mina skitknän!


Ser ni den minililla stigen där uppför Virramvare? När benen var trötta kändes det så där lagom kul att man skulle ner i Kaffedalen på nytt och sen upp för det jäkla berget igen 😅

Jag är så otroligt glad för att jag fick uppleva det här, och fick t.o.m. mersmak. Planerar nu något smått för att eventuellt också bestiga resten av Nordens högsta toppar, då med Norge och Finland som nästa på tur. Skulle någon ha berättat för mig för 5 år sen att jag kanske kunde tycka att något sånt här är roligt så skulle jag nog ha skrattat högt! Tur man kan ändra sig ;)

söndag 26 augusti 2018

Kebnekaise 2018

Min arbetsplats fyller i år 10 år, och som en fantastisk möjlighet till kickoff fick hela lärarkåren åka upp till Kebnekaise för att bestiga stenberget. Vi flög upp till Kiruna och åkte sen med buss ut till Nikkaluokta. Från Nikkaluokta väntade sen ca. 14 km vandring med packning + båtfärd över glaciärsjön innan vi kom fram till Kebnekaises fjällstation. Efter 5 km kommer man fram till sjön och Láddjujávri, och där ska man verkligen passa på att gå in till restaurangen Enoks och testa deras våffla med hjortronsylt och grädde! Den var helt sinnessjukt god 💜





Det blev bestämt att vi under andra dagen skulle vila upp oss inför toppbestigningen på onsdag, och under tisdagen hann jag både vandra ut till Elsas bro, testa på klättring för första gången i mitt liv (såå mycket jobbigare än vad det ser ut!) och se jättegrytor. Om kvällarna turades lärarlagen om att fixa käk i fjällstugans kök, innan vi avrundade med bastu och öl. Så jäkla mysigt att få göra detta med världens finaste kollegor!

Vi bodde i tält under vår tid där, och det är kanske det som vad en av de saker som tog mest emot. Det är ju så sjukt opraktiskt att bo i en vandringsryggsäck nästan en hel vecka, och att jag sen hade ett allt för tunt liggunderlag gjorde ju inte heller att nattsömnen var speciellt sammanhängande. Men det gick! I slutändan går, står och sover man i princip samma kläder dygnet runt, så att!




Påsarna under ögonen varje morgon var verkligen the real deal


Kebnekaise var helt fantastiskt. Naturen var så otroligt vacker vart man än tittade, och fjällstationen underlättade massor för en som annars inte är van med uteliv på det här sättet. Sen att det bara kom kallt vatten ur duscharna om kvällarna och att vattnet var halvljummet när man skulle diska - det spelade inte så stor roll efter ett tag. Vi HADE iaf duschar och rinnande vatten :D Rekommenderar även att betala för frukosten på fjällstationen, för den var helt fantastisk med varma, nybakade frallor, gröt, müsliblandningar, m.m.

Det finns så otroligt mycket att säga om Keb, men det som jag kanske främst tog till mig var lugnet som finns i hela omgivningen. Hela jag stannade av och kunde verkligen leva för dagen. Sen tyckte jag också att det var väldigt speciellt och fint hur nära man kommer sina kollegor på en sån här resa. Jag kommer naturligtvis även berätta om toppbestigningen, men tänker att den får vänta till en annan dag. Det kräver liksom lite sitt eget inlägg.







lördag 25 augusti 2018

Monstret i mitt huvud

Igår kväll satt jag i köket och grät. Har mått bra väldigt länge, men ibland kommer de stunder när ibland stressen och ångesten blir för stark och det måste få rinna ur mig. 

Den där jävla vågen. Jag skulle egentligen inte få använda den, men då den varje gång skymtar under tvättfatet när man går på toaletten så är det så jäkla svårt. Suget att veta blir liksom för starkt. Så ja, de senaste veckorna har jag inte gått bara en eller två gånger. T lovade gömma bort den framöver, för lusten att se siffrorna - vad de än visar - är för stark. Jag får en sån jäkla adrenalinrush av skiten, ingen skillnad om den visar mer eller mindre. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna leva ett lugnt liv med siffrorna.

Efter att jag hade varit hemma i sommar så stod vikten på samma som innan jag åkte iväg. Skillnaden var att jag hade gått ner något kilo i muskler och upp något i fett. Det var väl lite vad jag hade förväntat mig, men blev ju ändå inte glad precis. Efter den invägningen vid Huddinge har det inför nästa gång på tisdag gått tre långa veckor - tre veckor med mindre gymträning p.g.a. att ryggen igen bråkat, fyra dagar vid Kebnekaise med kolhydratstinna, men också väldigt aktiva, dagar, och sen även måltider som äntligen följer rutiner bättre. Jag har tagit mina dagliga promenader. Ändå är jag stressad, HELA tiden.

Det går liksom inte en dag utan att jag tänker på min vikt. Inte en morgon eller kväll som jag inte skulle känna mig själv på magen då jag ligger ner. Orsaken till varför jag är stressad är att jag faktiskt har gått ner sen jag sist var vid Huddinge, och jag vet inte vad det betyder. Har jag ätit för mycket eller för lite? Är det musklerna som ytterligare gått ner fast fettet stått still? Man blir ju fan knäpp. När jag sist var vid Huddinge gick jag till en annan behandlare än den jag hittills gått till pga. semestertider, och hon påpekade att även om min vikt är där den ska så är nog min besatthet av vikten fortsättningsvis extremt stark. Den är nästan värre nu än under tiden då jag ännu SKULLE gå ner, därför att jag nu är så sjukt rädd att slappna av och börja gå upp igen - något som hittills varje gång har hänt när jag gått ner tidigare.

Jag äter inte för lite och jag känner inte mig tvingad att träna, så ingen behöver oroa sig för den biten. Jag följer mitt matprogram och håller mig där jag ska. Men när man aldrig kan slappna av i tanken på att allt är lugnt och att jag inte behöver stressa, så är det väldigt jobbigt. Det hjälpte inte direkt heller när behandlaren berättade för mig att de flesta brukar gå till Huddinge 1gång/vecka i ca 2,5 månads tid innan de utökar besöken. Jag gick i ett halvt år innan vi började utöka till varannan vecka. Och nu känns det nästan som att tre veckor blir för länge. När ska monstret i huvudet liksom sluta spöka?

måndag 30 juli 2018

Att slitas mellan två hem

Jag har en dag kvar av min tre veckor långa Finlandssemester. Det har varit en fantastiskt skön semester med massa familjehäng, träff med släkt och vänner, slöhäng i diverse stol/soffa/hänggunga, god mat (tack snälla mamma för all mat, det bästa har väl ändå varit att slippa göra den) och bra träning. Tre veckor räcker liksom riktigt bra till för att jag inte ska bli för bekväm - jag har på något sätt lätt för att komma in i hemhemma-fasen och fastna i den om jag stannar för länge. Sen saknar jag ju my man och allt hemma i Stockholm också, och är därför riktigt glad över att få åka iväg över potten igen.

Men något som alltid irriterar mig som fasen, är den här klumpen i magen som jag alltid får när jag ska sticka iväg igen. Klumpen som gör att jag måste påminna mig själv om att jag VILL åka tillbaka och att det ska bli SKÖNT att komma hem till rutiner och vanligt liv igen. Den gör mig så tudelad och väcker nån konstig separationsångest i mig. Jag har inte problem med att bo hemma hos mamma och pappa när jag en gång är hemma, jag trivs riktigt bra. Nästan för bra. Därför undrar jag om det bara har att göra med att hemmet i Jakobstad har varit min safetybubbla sen liten och att det därför är jobbigt att dra, även fast jag är vuxen. Jag har ju en trygghet i hemmet i Stockholm också, som även den är väldigt viktig för mig. Men ändå är det två olika tryggheter, i två städer som båda känns hemma. 

Jag tycker inte om förändring. Jag tycker inte om att packa ihop och dras upp med rötterna. Därför vet jag också att klumpen tyder på något bra, men att den sätter en liten ångest i mig p.g.a. att de tre veckor som jag nu har levt strax kommer att förändras igen. Alla har inte ett hem som de längtar hem till, med personer runt om sig som de saknar massvis när man åker bort ifrån dem igen. Där får jag ändå skatta mig lycklig. Linn skriver väldigt bra om en lite liknande grej, om att vara i en bubbla som man inte riktigt än vill spräcka. Om hur man är i en feelgood-omgivning som man inte riktigt än vill släppa. SÅ känns det, även om jag också vill åka. Jag VET ju att så fort som jag sitter på båten och fysiskt är på väg över vågorna igen, då försvinner klumpen. Jag åker ändå hem.