måndag 30 juli 2018

Att slitas mellan två hem

Jag har en dag kvar av min tre veckor långa Finlandssemester. Det har varit en fantastiskt skön semester med massa familjehäng, träff med släkt och vänner, slöhäng i diverse stol/soffa/hänggunga, god mat (tack snälla mamma för all mat, det bästa har väl ändå varit att slippa göra den) och bra träning. Tre veckor räcker liksom riktigt bra till för att jag inte ska bli för bekväm - jag har på något sätt lätt för att komma in i hemhemma-fasen och fastna i den om jag stannar för länge. Sen saknar jag ju my man och allt hemma i Stockholm också, och är därför riktigt glad över att få åka iväg över potten igen.

Men något som alltid irriterar mig som fasen, är den här klumpen i magen som jag alltid får när jag ska sticka iväg igen. Klumpen som gör att jag måste påminna mig själv om att jag VILL åka tillbaka och att det ska bli SKÖNT att komma hem till rutiner och vanligt liv igen. Den gör mig så tudelad och väcker nån konstig separationsångest i mig. Jag har inte problem med att bo hemma hos mamma och pappa när jag en gång är hemma, jag trivs riktigt bra. Nästan för bra. Därför undrar jag om det bara har att göra med att hemmet i Jakobstad har varit min safetybubbla sen liten och att det därför är jobbigt att dra, även fast jag är vuxen. Jag har ju en trygghet i hemmet i Stockholm också, som även den är väldigt viktig för mig. Men ändå är det två olika tryggheter, i två städer som båda känns hemma. 

Jag tycker inte om förändring. Jag tycker inte om att packa ihop och dras upp med rötterna. Därför vet jag också att klumpen tyder på något bra, men att den sätter en liten ångest i mig p.g.a. att de tre veckor som jag nu har levt strax kommer att förändras igen. Alla har inte ett hem som de längtar hem till, med personer runt om sig som de saknar massvis när man åker bort ifrån dem igen. Där får jag ändå skatta mig lycklig. Linn skriver väldigt bra om en lite liknande grej, om att vara i en bubbla som man inte riktigt än vill spräcka. Om hur man är i en feelgood-omgivning som man inte riktigt än vill släppa. SÅ känns det, även om jag också vill åka. Jag VET ju att så fort som jag sitter på båten och fysiskt är på väg över vågorna igen, då försvinner klumpen. Jag åker ändå hem. 


onsdag 25 juli 2018

Brev till en 20-åring


Göm dig inte bakom ditt långa hår,
du kommer må bättre när du väljer att klippa,
Oroa dig inte för dina lår
dina tvångstankar kring feta knän kommer du att slippa
Din mage kommer du inte alltid att hata,
jag vet - det låter för sjukt för att förstå.
Men när du börjar om den prata,
är det okej att den känns mjuk att känna på.

Om ett år kommer du inte vara ensam mer,
du träffar någon som älskar när du ler
Du kommer i början att vara rädd,
mest för att du verkligen till fullo blir sedd.
Oroa dig inte om din och T:s särflytt,
det kommer att gå bra och du får börja om på nytt.
Du kommer må bra av att bo själv en tid,
du hittar i ensamheten en inre frid.

Vad skulle du säga, om att gå ut utan smink?
Eller att nöja dig med endast en liten drink?
Om åtta år vågar du gå på stan som du är,
utan att bry dig om vem annan som ser dig där.
Om åtta år kan du även nyktert festa,
och att vakna upp utan baksmälla - det är det bästa.

Du kommer inte att ha lika mycket ångest och smygäta mer,
men det tar många år innan du inser:
Maten har för dig varit ett subsitut
för ångesten som i magen bildar en knut
Problemen kan inte lösas med mat
eller med att träna på grund av självhat
Bäst kommer du att må när du möter dina problem
men inte denna gång genom en diet som är extrem
Du behöver prata om det som varit och känna vad som på riktigt är fel
Och när du hittar dina sprickor, det är då du blir hel

Du är redan på väg, men resan är lång
Ingenting kommer du att ändra på grund av tvång.
Försök att vara snäll mot dig själv och din kropp,
när du älskar dig själv vågar du säga stopp.
Dina dieter kommer inte att hjälpa ett skit
och inte heller att hetsäta eller hälla i dig sprit.
När du vågar leva dag för dag
och ibland känna dig svag
Då kommer du hitta vägen som är rätt,
där du mår bra av maten - och en och annan plätt.

måndag 16 juli 2018

Tankar om att bli förälder

Jag går sakta hem genom ett sommarstilla Mariefred när jag möter två pojkar, max 10 år gamla. Den ena jagar den andra och den andra springer undan och skrattar. "Kom hiiit!" ropar kompisen, "får jag tag i dig ska jag VÅLDTA dig!"

Jag sitter vid Espresso House och väntar på att min båtbuss ska åka från Centralen. Två systrar i mellanstadieåldern sätter sig mittemot mig i en soffa och snart kommer även deras yngre syster som är max 7 år gammal. När hon blir irriterad och arg på att de inte släpper förbi henne kollar hennes syster irriterat på henne och fräser "Men gå runt en annan väg då tjockis!" Lillasystern svarar att hon inte alls är tjock, varav den äldre systern kontrar med "Du är visst tjock."

Dessa två händelser utspelade sig enbart under den senaste månaden och är helt och hållet riktiga. Jag önskar att jag sällan skulle se eller höra liknande konversationer, men när man jobbar med barn och ungdomar får man ofta höra och se mer än vad man ibland orkar. Då går alltid tankarna till föräldrarna och ifall föräldrarna vet. Barnen lär sig inte att kalla varandra för eller hota varandra med olika saker utan att de har fått det någonstans ifrån. Killen som skulle "våldta" sin kompis vet knappast ens vad det betyder, och tjejen som kallar sin syster tjock förstår knappast vilka konsekvenser det kan få senare för systerns självkänsla. Förutom vad föräldrar lär ut och står för så blir förstås barn också väldigt påverkade av vad andra barn och kompisar säger. Ibland önskar jag att det bara vore föräldrarnas fel, för vad kompisar säger och lär varandra har ofta nästan större input på barnen än vad föräldrarna har.

Jag fyller 28 år i år. Skulle jag bo kvar i Österbotten vore det nästan konstigt att jag ännu är barnlös. I Stockholm är det nästan mer regel än undantag att få barn först kring 30. Jag och T har pratat om barn, men vi vill väl att vårt liv ska vara lite stabilare än vad t.ex. en hyreslägenhet kan erbjuda innan det är dags. "Man kan aldrig planera ett barn!" Nä, jag vet. I vissa fall kan det t.o.m. visa sig att man inte ens kan få barn. Man vet ju aldrig. Därför är också frågan om när man ska skaffa barn så okänslig ibland. Tänk om vi har försökt i flera år men att det bara inte går? Nu är ju så inte fallet, men det kan ju inte den som frågar veta.

Största delen av året jobbar jag med barn nästan dagligen. Man ser bra föräldrar, man ser dåliga föräldrar. Man ser föräldrar som försöker för mycket och man ser föräldrar som försöker så gott de kan och ändå inte räcker till. Sen ser man barnen och hur de påverkas och beter sig utgående från föräldrarnas uppfostran eller brist på uppfostran. Sen börjar man ju tänka hur man själv skulle vara som förälder. Då blir man lite rädd och osäker. Tänk om jag inte räcker till? Tänk om jag på något sätt påverkar mitt barn i en riktning som gör att barnet ser andra människor som olika värda eller olika viktiga? Tänk om mitt barn är elakt mot andra barn eller inte kan älska sig själv? Tänk om..? Ansvaret för ett annat liv är nog en av de mest skrämmande saker jag kan tänka mig. 

Jag älskar barn. Man kan lära sig så mycket av barn och de ger en ibland mer kärlek än man förtjänar. För tillfället njuter jag av att vara med andras barn, men även av att kunna gå hem ensam till en tyst lägenhet då jag själv vill. Jag är nog småningom redo att bli mamma, om livet sig så vill. Men inte riktigt än. Sen är ju frågan om man någonsin är redo innan man är där.



fredag 6 juli 2018

Snabba ryck i bostadsdjungeln

Gooood evening! Är inne på min andra semestervecka och njuter af lifvet. Önskar att min första vecka skulle ha varit något... lugnare, men ibland får man ta livet som det kommer.

P.g.a. olika omständigheter så bestämde T sig för att säga upp sin lägenhet. Han har två månaders uppsägningstid, och måste därför vara ute senast 31 augusti. Vi har ju under året som gått pratat om att flytta ihop igen och att jag då isåfall flyttar tillbaka till Stockholm och börjar pendla till jobbet igen. Det som vi däremot hade tänkt var att vi skulle börja titta på lägenheter nångång under hösten/närmare jul, men nu blev det ju inte så. Efter lite övervägande fram och tillbaka så bestämde vi oss att söka efter en lägenhet tillsammans, och efter bara 3 (!) dagar skrev vi på avtalet till en fullständigt nyrenoverad 57 m2 stor lägenhet i Traneberg, Bromma. Hoppsan hejsan så det kan gå! Som tur är så har jag rätt att hyra ut min lägenhet i Mariefred i andrahand, så då slapp jag också problematiken med uppsägningstid osv. Skönt! Ser så fram emot att bo tillsammans med T igen och komma framåt lite i livet.

Inflytt sker först i början av augusti, då jag först ska på semesterresa hem till Finland och hälsa på nära och kära i 3 veckor. Bara p.g.a. att jag tycker att det är så fantastiskt roligt så har jag inte talat om min familj exakt när jag kommer. Jag kan sitta på båten nu. Jag kan sitta på båten på söndag, eller på onsdag. Who knows ✌Jag kommer först åka till Helsingfors för att hämta upp T:s bil samt hälsa på svärisarna, innan jag sen bilar upp mot Jakobstad. Ska bli så otroligt roligt att se familjen och hemma-vännerna igen! 💜

Men nu ska jag återgå till att kolla klart Supernatural (börjar bli lite tradigt inne på 13:e säsongen). Pusshej!

Supernatural och mellanmål är inte skit. Men vem vet när bilden är tagen egentligen? 

torsdag 28 juni 2018

Långsamma morgnar


Godmorgon från Stadshagen 💜Har precis avslutat en sen frukost på min fjärde semesterdag. Och semester! Aldrig har den väl smakat så bra. Har väldigt oplanerade veckor framför mig, precis som jag ville ha det den här sommaren. Väldigt många är på resor runt om i världen och väljer att se lite annat, men jag är ganska nöjd där jag är just nu. I ett sommarvarmt kök med smågalna tapeter.

Jag bor några veckor i Stockholm nu för att hinna umgås med T så mycket som möjligt. Han har inte semester inplanerad på riktigt samma gång som mig, men då får jag istället mycket egentid om dagarna och häng med honom om kvällarna. På bästa sätt, utgående från omständigheterna.

Jag kommer också att vara i Finland en del av semestern, ca 3 veckor blir det i år. Förra året var jag i princip hela min semester hemma hos mamma och pappa, men efter ca 3,5 vecka började jag nog nästan klättra på väggarna. Jag älskar att åka hem och hälsa på syskon, familj och vänner, men egentiden är inte riktigt lika existerande där som när jag här har oplanerade dagar för mig själv. Jag kände i år att jag behövde lite av båda. Bra så. 

Semester för mig är nog långa dagar utan planer. Hinna läsa mer än vad jag annars hinner, ströva runt i Stockholms grönområden, träna då jag känner för det och kolla ikapp serier (för tillfället Handmaid's tale. Så bra men sjuk serie). Idag kände jag för en till first thing och ska gå på bio ensam. Ville gå och kolla Jurassic World men fick ingen intresserad att följa med. Så vad gör man då? Går ensam på en eftermiddagsvisning förstås. Har länge velat testa på att gå ensam på bio and today is the day.

Hoppas ni har en fin torsdag framför er! Ta hand om er 💕

lördag 23 juni 2018

Frågor som behöver bli besvarade

Under de hittills 8 månaderna som jag har gått på mitt behandlingsprogram så är det vissa frågor och frågeställningar som jag börjar bli lite småtrött på. Det är bra att folk frågar och jag förstår att när man inte vet mycket om programmet kan man bli orolig eller fundersam. Det är speciellt fem frågor som återkommer, så jag tänkte besvara dem här så att ni ska förstå hur jag tänker och hur det funkar. Programmet handlar främst om att förändra sitt mindset till mat och intag, och därför förstår jag att folk har svårt att förstå ibland hur jag förändras eller prioriterar. Det är inget illa menat mot de som frågar - man kan inte veta! Men därför vill jag också lyfta fram frågorna lite extra.

1. När ska du få börja dricka igen?
Jag får dricka. Den här frågan tror jag att jag får nästan varje gång det är alkohol med i sammanhanget. Jag har en ranson per vecka som jag får dricka om jag vill, och några gånger under året som har gått har jag dragit över ransonen. De gånger som det har dragit över har det lett till att jag ätit/gjort något jag inte vill, att jag inte har haft kontroll. Jag förstår verkligen den här frågan: jag brukar vara den som alltid associerar fest med alkohol, som tyvärr ibland dricker mer än vad jag borde och som ansåg att festen var slut då alkoholen var slut. I början tyckte jag att det var jättesvårt att hålla sig till max 2 vinglas på en fest. 2 vinglas gjorde ju ingenting! Efterhand började jag dricka allt mer sällan, och i dagens läge är det nästan mer regel än undantag att jag är nykter på fest. Varför?

Jag tycker inte överhuvudtaget om känslan att vara full eller berusad längre. I och med att jag dricker så sällan så känner jag förändringen redan efter ett glas, och jag vet att när jag blir full så kan jag inte alltid påverka allt vad jag säger eller gör. Jag kan inte reglera vad jag stoppar i mig. Dagen efter mår jag så dåligt av bakfyllan att jag orkar inte röra på mig eller äta som jag ska. Så svaret är: Jag får dricka. Jag vill bara inte. De gånger som jag vill så blir det två glas, för jag vill kunna stiga upp pigg dagen efter och gå till gymmet eller hitta på något annat. Så enkelt är det.

2. När ska du börja leva normalt igen?
Jag tycker det här är en rätt rolig fråga. Vad definierar normalt? Ses det verkligen som onormalt att jag väljer att reglera hur mycket godis eller fika jag tar, istället för att sitta och plocka i mig på löpande band? För mig ÄR det här det nya normala - jag vet när och hur mycket jag ska äta för att må bra, och jag kan några gånger i veckan avvika från det, men inte mer än så. Jag har egentligen aldrig haft någon känsla för att lämna portionen halväten eller ta fyra godisbitar och sen sluta äta, och däri ligger mycket av min problematik. Jag kan inte äta på impuls, för det går för långt, nästan varje gång. Jag går inte på en diet eller ett bantningsprogram. Jag har förändrat, och fortsätter förändra, mitt tankesätt kring matmängd och mättnad så att det faktiskt ska vara så stabilt och normalt för kroppen som möjligt. Ifall mitt normala inte är ditt normala så gör det ingenting - för jag hoppas kunna leva så här resten av mitt liv. Det är väldigt manuellt i början med ransoner etc, men vartefter automatiseras det i beteendet.

3. Hur mycket ska du gå ner egentligen?
Jag vet inte. Sen oktober har jag ätit samma mängd mat och tränat ungefär lika mycket hela tiden. I januari ökade vi på mitt matintag för att min kropp började äta av musklerna istället för fettdepåerna. Jag äter en jämn fördelning av kolhydrater, proteiner och fett och håller inte bort något medvetet ur min kost. Min viktnedgång har börjat avstanna (eller det går iaf inte alls lika fort längre), men jag tror att min kropp kommer sluta gå ner när den känner att det är dags. Men ingen behöver oroa sig - jag får i mig tillräckligt och äter sex gånger om dagen. 

4. Jaja, men hur ska du hålla vikten sen då?
Den här är nog den värsta frågan jag kan få. För det första är jag inte exakt där än, så jag har inte diskuterat det med min behandlare än. För det andra så är min allra största rädsla att bli slapp, falla tillbaka i gamla vanor och gå upp igen, främst därför att jag förknippar min viktuppgång med en spiral av mental ohälsa och perioder då jag mår dåligt. Så snälla stressa mig inte med frågan, för jag försöker själv för tillfället förbereda mig för det här i något skede. Men jag utgår från att det kommer att gå bra. För tillfället håller jag på att vänja bort matvågen, och redan det är en liten stress i sig självt.

5. Men så här kan du ju inte leva hela tiden, att du konstant ska göra val och tänka på vad du äter?
Jo, det kan jag visst det. När man är såpass förstörd i huvudet som jag är när det kommer till mat så måste jag planera. Värsta jag vet är kroppspositiva människor som skriker ut "Ät vad du känner för!!". Skulle jag göra det skulle jag sitta och äta hela dagarna och gå upp allt igen på 3 månader. Jag antar att det är en sån sak som är svår att förstå när man inte själv är ätstörd. Har jag t.ex. 3 olika tillfällen under veckan som jag vet att det kommer att serveras fika, så mår jag bäst av att i förväg planera när jag får ta och när jag ska avstå. För mig personligen förknippar jag inte ett friskt beteende med att impulsivt kunna ta varje gång det erbjuds, tyvärr. 

Jag kan inte gå in i en butik och impulsivt känna att "äh jag köper lite godis". Det är då det faller mig ur händerna. Jag måste få planera, överväga. Jag känner inte att jag går miste om något, för jag får göra mina egna val och välja, istället för att min hjärna ska styra mig och impulsivt göra beslut. Jag känner för första gången i mitt liv att jag är i kontroll. Efter en tid kommer som sagt beteendet att automatiseras, och det kommer att bli lättare. Men jag behöver få ha kontrollen över mig själv utan att någon ifrågasätter varför jag håller på och tackar nej hela tiden.

 
Största skillnaden på bilderna är inte vikten. Det är välmåendet och kontrollen över eget liv.

onsdag 6 juni 2018

Att vara kroppsneutral

Kroppspositivism och self-love är poplära ord i dagens läge. Instagram fylls av fler och fler profiler som förespråkar att älska sin kropp och sig själv som den man är, vilket är jättebra! Jag ser mycket hellre dessa profiler med normala kroppar än de photoshoppade, vinklade bilderna som i dagens läge känns väldigt 2015. Men ibland känner jag ändå... När jag ser en bild från en profil som dagligen laddar upp en bild på sin kropp med en text till som skriker "Du duger som du är!! Du är fin som du är!!" - ibland känns den känslan väldigt långt borta.

Jag har en hatkärlek till min egen kropp. En hatkärlek där det småningom börjat svänga över mer till kärlekssidan, men där hatet också vissa dagar har övertaget. Vissa dagar när kroppen inte orkar så mycket som jag egentligen skulle vilja, vissa dagar när man vaknar lite fel och dömer sig själv hårdare än vad som behövs. Då är det svårt att koppla till kärleken till den egna kroppen. Sen att jag också vet att en stor del av kärleken som jag känner till min egen kropp i dagens läge faktiskt ligger i att jag tappat lite på 20 kilo senaste året. Är det då "verklig" kärlek? Jag kunde inte och klarade inte av att älska min kropp för ett år sen, och straffade den istället. Faller jag då utanför kroppspositivism-ramen, för att jag först nu klarar av att älska den bättre? Är jag en hycklare som skulle ha tagits på större allvar ifall jag förespråkade kärlek till den egna kroppen när jag ännu var överviktig?

Vissa dagar känns dessa frågor väldigt tunga. De dagar då jag inte orkar vara kroppspositiv, då väljer jag att åtminstone vara kroppsneutral. 

Kroppsneutralism hörde jag om för första gången i Ortorexipodden (sjukt bra podd, tips tips!). Vissa dagar när man inte orkar älska kroppen, kan man åtminstone låta den vara i fred. Bara för att man inte orkar älska den just nu, innebär det inte att man behöver hata den. Man kan vara neutral. Det är som det är just nu. Här är min kropp. Sen bara stopp med tankarna.

Jag har svårt att säga högt att "Min kropp är bra som den är". Mest för att jag är så sjukt prestationsinriktad och alltid ligger i ett dike eller ett annat. Jag jagar nästan alltid på mig själv för att bli bättre, ingen skillnad om det då gäller att rita, undervisa, vara en bra kompis eller förändra min kropp till det bättre. När man har sådana tendenser tror jag att "nolläget", dvs. att vara kroppsneutral i stunder då man inte orkar vara positiv, är ännu viktigare. Låt bara din kropp vara ifred. Bara för att jag inte orkar älska den i just den här stunden betyder det inte att jag behöver hata den. Och ifall jag orkar vara kroppsneutral en stund idag och imorgon så kommer det att vara lättare också att återgå till de dagar som jag orkar älska den igen.


Jag orkar inte älska dig alla dagar. Men tack för att du är du. Nu får du vara ifred.