måndag 4 december 2017

Min tid är nu

Hej på er! Allt bra? Sitter vid köksbordet och dricker en kaffe i allsköns ro innan lunch på Pavis med moder och systraskara. Är så glad att jag tog den här dagen ledig. Tänkte stiga upp från morgonen och sticka till gymmet, men jag var så sin-nes-trött att ja ba NÄÄ-Ä och bestämde mig att sova ut i ett tomt hus istället. Så värt det. Går till gymmet efter lunchen istället.

Jag har ju helt glömt att berätta åt er om en viktig sak. Eller glömt och glömt - jag har väl inte kommit mig för bara. I tankarna har det ju varit rätt länge. 

I september åkte jag för första gången till Huddinge. I Huddinge finns en ätstörningsklinik som heter Mandolean, och dit åkte jag för att äntligen få hjälp för något som jag har kämpat med största delen av mitt liv. Några av er kanske läste inlägget "Hej jag heter Cindy och är missbrukare" i våras, då jag öppnade upp om mitt mat- och sockermissbruk. Mandolean är för mig alltså ett väldigt stort steg på vägen för att kunna bli frisk.

I dagens läge äter jag lunch och middag på en matvåg, samt 4 andra mål till under dagens lopp. Jag äter normal mat, det är alltså inte bantning som det handlar om. Jag äter även på bestämda tider för att kroppen ska vänja sig och inte bli rädd för att den svälter och inte vet när den ska få nästa måltid. Jag följer ett matprogram, men matprogrammet är egentligen inte annorlunda från hur jag i vanliga fall äter. Delvis är det till för att jag ska lära mig att äta rätt, lära mig vilka mängder jag ska äta och hur länge det ska ta för att kroppen ska hinna känna mättnadskänsla. Jag har själv fått vara med och utforma mitt matprogram för att kunna äta sånt som jag är bekant och bekväm med, men har vissa restriktioner självklart.

Förutom matprogrammet så åker jag även en gång i veckan till Huddinge för att träffa min behandlare. Då sitter vi ca en timme per gång och går i genom veckan som har gått, hur matprogrammet fungerar, samt ser över veckan som kommer. Vi diskuterar även rädslor och olika situationer som jag känner att kan kännas svåra, samt hur jag ska tackla dem. Den här timmen i veckan är verkligen guld värd, då det känns skönt att få åka iväg och återkoppla om hur det går. Under träffen väger jag även mig och vi går igenom min viktnedgång (en del av friskhetskriterierna är ju att jag  sakta med säkert ska gå ner till normalvikt, då genom att tappa i fettmassa, inte annat). 

Programmet som jag går är ett år långt, och efteråt finns det ett fortsättningsprogram som är ungefär fem år. Däremot är inte en deadline att man ska bli frisk på ett år, utan det tar ju så länge som det tar.

Jag känner att det här har varit ett väldigt viktigt steg för mig. Jag tas på allvar och inga orosmoment är för små. Jag går för tillfället ner ca ett kilo i veckan, och jag väger mig aldrig hemma. Huddinge har verkligen blivit en plats av trygghet för mig, och jag är även så glad över att ha en arbetsplats där det finns utrymme för mig att åka iväg och ta tag i mig själv. Sakta men säkert vill jag hitta mig själv i ett liv där mat inte är något som jag oroar mig för eller som skapar ångest. Det får ta den tid det tar och jag tar en dag i gången. 

Mycket handlar om hur man ska planera de dagar som inte är rutinmässiga. T.ex. i fredags käkade jag matlåda som lunch på väg till Arlanda, istället för att äta på typ O'learys eller något annat på flygplatsen. Det går bara man vill och bestämmer sig. 

söndag 3 december 2017

Helgen i Jakobstad

I fredags runt klockan 10 åkte jag ut till Arlanda för att flyga hem till Jakobstad. Tycker det är så assmidigt att man kan flyga direkt från Stockholm till Kronoby, bara en halvtimme hemifrån, även om Nextjet inte alltid är det mest stabila företaget att flyga med. Ofta förseningar eller annat crap... Men orkar man med det emellanåt så är det nog helt värt det jämfört med att flyga till Vasa när man ska hem.

Fattar inte hur jag alltid blir så sövd när jag flyger. Det spelar ingen roll hur jag än försöker hålla mig vaken eller distrahera mig - när flyget har varit i luften i typ 30 minuter somnar jag som en klubbad säl.


Orsaken till mitt helgbesök var att min syster äntligen blev utexaminerad kosmetolog! Tyvärr missade jag själva examenstillfället med några timmar, men efter att jag hade landat plockade Sara & Victor upp mig, innan hela familjen träffades för en middag på Sesam inne i stan.

Skyller kvalitén på pappas skakiga hand och halvdålig belysning.

Några timmar senare kom Taneli med nästa flyg, så då fick jag åka iväg för att hämta upp honom.

På lördag var det festförberedelser hela dagen lång, för från klockan fyra framåt hade vi bjudit in gäster till Piehi sportstuga bakom Snellmans. Tillställningen blev väldigt lyckad med en massa gäster, och även om vi inte hade satt in några extra medhjälpare i köket så hann vi ändå bra variera mellan att mingla, dricka kaffe och diska. På kvällen kom Saras vänner för att fira, men där kring 21:30 var jag så genomslut att jag & T åkte hem. Grät i bilen hela vägen hem för att jag var så förbannat trött. Har kört i ett nu tre veckor i sträck med utvecklingssamtal, vernissage och julfestövningar, och ungefär den här tiden på året är jag verkligen som allra tröttast. Även om jag älskar att träffa en massa folk så drar det verkligen all energi ur mig, och jag har knappt hunnit ha någon egentid alls innan jag åkte hem i fredags. Så ja - det var en fantastiskt rolig dag, men gudars vad jag ändå sov gott inatt. 

En utexaminerad systra mi // Hann t.o.m. ta en vettig selfie av oss två.

Familjen 💜💜

Idag har jag och T varit på en långpromenad innan jag körde honom till flyget. Jag har själv så många övertidstimmar att ta ut att jag valde att ta en extra dag ledigt och åker därför hem först imorgon kväll. En helg blir nog annars så sjukt kort när man flyger fram och tillbaka. När jag hade släppt av Taneli körde jag vidare mot Vörå  för att träffa mina tre favoritbrudar. Det är så mycket lättare nu när två av dem bor i Vörå och en i Veikars - det är egentligen bara jag som bor lite längre bort då vi ska träffas. Tycker ändå att det är rätt jobbigt att de är så långt borta största delen av tiden, men vi försöker ju träffas så ofta som vi har tid och hinner. Vi käkade tacopaj, pratade skit och drack glögg. Bästa sättet att avsluta första advent är med sina bästa vänner. 

onsdag 29 november 2017

Livet med småskitarna

Som jag tidigare nämnt så händer det ju lite nu som då att 8-åringar slänger ur sig kommentarer - bra och dåliga - med bästa välmening. Det här hände igår under lunchtid i matsalen:

Två elever sitter kvar och äter med mig.

Jag ställer mig upp för att föra bort min mat...

...varav en av eleverna stirrar rätt tydligt på min rumpa och säger: 
"Men Cindy. Du har ju en jättestor rumpa"

Å jag ba "heeheh ja jag antar det heeeh"

Då lägger elev nummer 2 sig i å ba "NÄHÄ!!11!1"


..."Du har en STOR OCH JÄTTEFIN RUMPA!"

Sen känner jag en försiktig klapp där bak.

Min reaktion:

Elevernas reaktion:

tisdag 28 november 2017

Vinterlistan!

Älskar, älskar, ÄLSKAR listor. Älskar vintern. I present you: Sevendays vinterlista!

Man vet att det är vinter när:
Ungarna faller ihjäl sig för att det är halt ute och det diskuteras snöbollskastning i alla lärarrum.

Här hittar ni mig i vinter:
Mest i mörka Mariefred, men även till en del i Jakobstad och Pampastrakterna. Sen på sportlov ska jag faktiskt ut och resa med my maan, denna gång till *trumvirvel* ISRAEL! Mer om det senare.


Hemhemma 💕

3 saker jag vill göra under vintern: 
Åka slalom minst en gång. Förra året var jag ju till Romme på vinterexpedition med sexorna, tänkte försöka lura med mig några kollegor under någon helg i vinter också. Jag vill dricka MASSVIS med té, alla sorters. För tillfället är allt som smakar jul och kanel populärt hemma. Sen vill jag nog också, ifall plånboken håller, resa bort någonstans där det är ljust och varmt. Jag har inte något emot kylan och den eventuella snön, men MÖRKRET. Speciellt här, där man tydligen bara hade råd med lampor i halva stan.

Det bästa med vintern är:
HJUUUULEN. Älskar julen! Höstlovet har varit min gräns för att plocka fram julstjärnor och tomtar och spela julmusik på full volym. Men nu är det äntligen dags. Eleverna kommer att bli tokiga innan jul. Vänta bara tills de ser min julpyntning till på fredag. Den är L-JU(V)L-IG. Kör ju sockerfritt nu så i jul blir det att testa baka lite sockerfritt julgodis. Är ni intresserade av tips isåfall?


Jee snart är det dags igen!

Det sämsta med vintern är:
Som jag sa, mörkret. Direkt det kommer lite snö är det aningen lättare, då det iallafall sprider en del ljus. Men för tillfället är det bara regn och regn och regn. Glad advent ba.

Den bästa maten under vintersäsongen är:
Olika typer av grytor (säger jag nu, som har gjort en gryta typ en gång i mitt liv, heeehh). Sen är ju varma mackor och rostat bröd så sjuttons gott. Allt varmt helst. Ganska tunga rätter.


 Förra sportlovet var jag i Japan. Inte så varmt som jag skulle ha önskat, men coolt iallafall.

Så här vill jag klä mig i vinter:
I tjocka tröjor och raggsockor. Håller faktiskt på att sticka min första (!!) egna tröja, och bara den passar kommer den att bli asfin. Mer om den senare. Sen jag började på mitt matprogram (mer om det sen också, herregud vad många blogginlägg jag har att skriva!) så har jag frusit mer än vanligt då min förbränning är rätt hög och jag håller på att sakta men säkert gå ner till normalvikt. Så allt stickat och mysigt är välkommet. Sen älskar jag ju julsäsongen med all sammet och glitter och stuff.

En vinteraktivitet alla borde pröva på:
Vinterbada! Skoja, det har jag faktiskt aldrig gjort. Kanske man borde prova? Men att sova ute i kamintält var rätt mysigt faktiskt, det gjorde jag under en vinterhajk i gymnasiet. Vi fattade inte riktigt hur mycket vi skulle elda, och plötsligt var skorstenen helt flammande röd. Eh. Nå. Det var varmt och mysigt iallafall, med massa snö på utsidan.


Kommer alltid att minnas förra årets pendling, då vi satt fast på E4 i 5,5 fucking timme p.g.a. snökaoset i Stockholm

En ultimat vinterdag:
Man vaknar och det är ljust ute. Snön ligger tjock på marken och man har ingenstans man behöver gå. Långfrukost med O'boy (så jäkla gott, dricker det nästan aldrig som vuxen) och mackor. Sitter och stickar en stund och tar det lugnt innan man går in till stan och träffar något trevligt folk. Kommer sen hem och tar det lugnt, innan man möts upp igen för en mysig middag och vin på värdshuset. Avslutar kvällen hemma med raggsockor, té och nån bra serie. Mvh. mormor.

söndag 26 november 2017

Om häxjakten på män

Tack vare Facebook kom jag över en debattartikel på Aftonbladet som en högstadielärare hade skrivit. Ni kan ju börja med att läsa den först. Ni hittar den här. Har ni läst den? Bra.

Jag vet inte vilka upplevelser och mothugg som människan ifråga har fått efter att hela rumban med #metoo startade, men jag kan lugna dig med att säga - ta det lugnt. Vi kvinnor är inte ute efter att utrota det manliga könet. Vi är inte heller ute efter att definiera och beskylla alla män för att vara sexuella förbrytare, ofredare eller trakasserare. Vi är bara ute efter att lyfta upp problematiken med och problematiken bakom sexuellt trakasseri och ofredande.

"Man kan inte blanda ihop en hand på låret eller en klumpig ”komplimang” med en grov våldtäkt och vi måste också inse att kvinnor är 50 procent av befolkningen", säger du. Nä du har väl helt rätt. En grov våldtäkt är inte samma sak som en hand på låret. Men en hand på låret är inte heller okej. Det går faktiskt att närma sig andra utan att behöva ta på dem utan lov. DU kanske inte tycker att det gör dig något om någon tafsar på ditt lår. Det betyder ändå inte att du har samma rätt till andras kroppar. Och nej, en hand på ett lår eller en klumpig, sexuellt implicerande "komplimang" är inte trakasseri, men ofredande kan man lätt räkna det som. Allt som har att göra med att kommentera eller ta på andra människor på ett sätt som inte är bekvämt för mottagaren är inte okej. 

Jag förstår inte varför det finns dessa människor som känner ett behov av att försvara och lyfta upp detta med att inte alla män är förövare? Alla som har en egen hjärna att tänka med förstår väl det själva. Jag känner kvinnor (och män, för den delen) som aldrig har blivit utsatta för övergrepp eller ofredande. Jag känner även män (och kvinnor, för den delen) som aldrig har utsatt någon för detta. Men är verkligen tanken bakom #metoo att lyfta upp detta? Nja. Tanken är att de som tidigare inte har vågat berätta och lyfta sin röst äntligen har utrymme för att göra detta. Dessa människor behöver få omtanke och respekt - inte de som inte har varit en del av detta som offer eller förövare. Det är liksom inte det som det handlar om nu. Jag har själv blivit utsatt otroligt många gånger, men jag har även varma och underbara män i mitt liv som jag aldrig har känt mig hotad eller utsatt av. Män som lätt kunde räknas som förebilder för andra män här i världen.

Sen påstår han att uppmaningen var specifikt riktad mot kvinnor. Nu känner jag mig lite obekväm med att han skriver debattartiklar och är lärare och ändå inte tillräckligt påläst. Alyssa Milano, som startade hashtagen, skrev uttryckligen "If you've been sexually harassed or assaulted write 'me too' as a reply to this tweet". Vet inte riktigt hur han upplevde att detta var specifikt riktad mot kvinnor, men däremot är det mest kvinnor som har delat sina upplevelser. Män är minst lika välkomna att dela med sig av sina upplevelser.

Om du inte någon gång har trakasserat eller ofredat en annan människa - heja dig! Då är antagligen alla människor runt om dig medveten om det också och bekväm med dig - men du får inte en klapp på axeln eller en guldstjärna bara för att du lyfter fram det. Det betyder bara att du har lyckats bete dig som folk. Grattis! Du kan ändå vara med i kampen genom att stöda och lyfta upp problematiken tillsammans med oss andra. Säga till när du ser någon annan bete sig dumt. Sluta sitta och lipa om att "jag har inte gjort något" eller "jag försvarar verkligen inte förövrarna, MEN..." Sluta förklara för de som är utsatta för hur de ska känna eller reagera. Sluta mansplaina.

Bara sluta. Och god jul.

fredag 24 november 2017

Även mamma och pappa behöver gränser.

Så här i utvecklingssamtalstider tänkte jag ta upp de nästviktigaste personerna jag jobbar med i mitt yrke, nämligen föräldrarna. Eleverna är alltid prio ett, men ifall du utbildar dig till lärare och tror att du enbart behöver jobba med eleverna så har du fel. Du jobbar även väldigt mycket med vuxna. Kollegor, men även mycket med föräldrar.

Även om jag bara har jobbat drygt 1,5 år så har jag ändå hunnit med rätt många kategorier. Vi har de glada föräldrarna vars e-mail är fulla av solrosor och kramar. Vi har föräldrarna som är konflikträdda och skyller allt som händer på skolan. Vi har föräldrarna som har full respekt för skolsystemet och din yrkesroll och tar allt du säger på fullt allvar. Vi har föräldrarna som inte är där. Vi har föräldrarna som inte orkar. Vi har föräldrarna som vill engagera sig lite för mycket. Vi har föräldrarna som bara glider med och inte gör mycket väsen av sig, men som ändå är uppmuntrande och glada när man en gång hör av dem. Vi har föräldrarna som tycker att det alltid är ditt fel när deras barn misslyckas. Det finns liksom alla sorters, likadant som med eleverna.

Hur som helst, oberoende på föräldratyp, så brukar jag utgå från en sak: Föräldrar vill sitt barns bästa. De vill att deras barn ska bli det bästa de kan bli, att de känner sig trygga i skolan och att de har vänner. Det är liksom grunden som jag utgår från med alla. 

När jag gick i Peffan var det inte de kommande eleverna som jag var rädd för att träffa. Det var föräldrarna. Vi gick typ en (?) kurs där vi behandlade hur man ska bemöta föräldrar i olika situationer. Fick höra mardrömshistorier om föräldrar som ringer och skriker i telefonen, eller söker upp en på jobbet för att ge en en avhyvling. Var så jäkla orolig inför mitt första föräldramöte att jag sov typ 2 timmar natten innan. 

Men trots detta har jag hittills haft nästan enbart vettiga föräldrarelationer. Ibland kan man ju ha OVETTIGA föräldrarelationer även om man gör allt vad man kan för deras barn, så en ovettig föräldrarelation behöver ju inte alltid bero på mig som pedagog eller människokännare. Men jag tror ändå att likadant som elever behöver gränser så behöver föräldrar detsamma.

Jag brukar försöka utgå från vad skulle jag vilja ha som förälder. Jag vill ha en lärare som är säker i sin yrkesroll och på sin sak. Inget velande hit och dit eller osäkerhet när det kommer till mitt barn och deras skolgång, helst. Så därför försöker jag även själv vara väldigt rak och stark när jag pratar med föräldrar. JAG är den som har kunskapen om barnets kunskapsutveckling. Jag kan gärna höra på åsikter och tankar om hur jag ska/kan bygga upp min pedagogik, men i slutändan är jag väldigt tydlig med ifall jag tar till mig dem eller inte. För i slutändan måste jag förlita mig på att jag som lärare vet bäst.

Föräldrarna kommer att behöver gränser, lika mycket som eleverna. De behöver veta när och hur du är nåbar, vad som är okej och inte okej i samband med skoldagen (t.ex. får de komma på besök i klassen) och vilka regler som gäller i din klass. That's right, din klass. Ifall deras barn får springa på väggarna och svära sönder sin hals hemma betyder det inte att det är okej i skolan. Och nej, ditt barn kommer inte att särbehandlas och få mer fördelar i skolan för att hen är van med det hemifrån. Sen behöver du stå stark i din egen övertygelse så att föräldrarna förstår att där kan det inte rubbas.

Men våga även använda dig av föräldrarna. Även om du vet mycket om deras barn, så är det ändå just det som det är - deras barn. Mycket av hur de mår och känner sig kan bero på hur det är hemma. Våga kommunicera med föräldrarna och be dem berätta om sina barn. Föräldrar uppskattar när du är intresserad av deras upplevelser, och du kommer själv även att vinna på det. Var ödmjuk inför att de oftast känner sitt barn bäst. 

Sist men inte minst. Visa föräldrarna att du älskar deras barn. Det är så otroligt viktigt att de känner av att deras barn är i en trygg miljö med en vuxen som de har tilltro till. Sen om du är aningen glömsk med läxor eller e-mail eller annat värdsligt - det spelar ingen roll. Inte egentligen. 


tisdag 21 november 2017

Alla dessa wtf-moments

Som lärare får man nästan varje dag höra saker som får en att tänka what the fuck did I just hear. Barn har väldigt roliga kommentarer om det mesta, väldigt RANDOM kommenterar om det mesta, och som idag, väldigt roliga sätt att ibland endera imitera hur vuxna pratar. Då får man med ett pokerface stå och nicka glatt eller låtsas som att det är något helt normalt som de kommer med, även om man bara ööööh hehehe. 

Som idag. Den första snön har fallit i Mariefred under de senaste dagarna och barnen är ju förstås exalterade. Jag satt under rasten och jobbade i klassen när en av de små killarna kommer in genom dörren.

Elev: HEJ CINDY JAG BEHÖVER BARA HÄMTA MIN JYMPAPÅSEEE

Jag: Jaha ja. Varsågod

Elev: HÖHÖHÖHÖ *skrockar som en gammal gubbe*

Jag: Eeeh ja, vad är det?

Elev: HÖHÖHÖ, neej men det är ingeet.

Jag: *lite intresserad* Nä men kom igen, berätta nuuu

Elev: NEJMENALLTSÅ. Den här snön väcker bara verkligen sååå gamla minnen 

Jag: Ehh okej. Kul! *instant wtf-moment in my head, killen är åtta år ööh*

Elev: OK NU MÅSTE JAG DRA HEJDÅÅÅÅ

Jag: