tisdag 20 juni 2017

Fröken allt eller inget

Sen jag började jobba på min beroendepersonlighet har jag verkligen fått gå in i mig själv och lära känna mig själv på en helt ny nivå. Jag pratar, pratar, pratar - om allt och med alla, vilket jag har märkt att för mig har varit den bästa typen av rehab. Det är mycket som kommer fram när man pratar och diskuterar, och jag får en massa aha-upplevelser som jag inte tidigare har tänkt på även om det alltid har varit närvarande i mitt liv.

En av de sakerna är att jag verkligen har ett tankesätt som bygger på "allt eller inget", lagom är liksom inte min grej. Det gör också att jag ibland kan komma på något som jag vill göra och då vara jättehypad och inspirerad. Sen går det kanske en tid och nyhetens behag lägger sig, och då skiter jag ofta i det jag hade tänkt göra från början. Så man kanske kan förklara det som att min inspiration går som toppar och dalar; det är sällan som den är jämn. Det gör också att jag alltid har haft svårt att lära mig saker som tar tid - t.ex. ett nytt instrument, ett nytt språk osv... För att jag inte har tålamod till det. Det ska gå snabbt eller inte alls. 

När jag alltså äter, äter jag hela portionen även om jag är mätt. Köper jag en godispåse äter jag hela, istället för att sluta när jag känner att jag har fått tillräckligt med socker. Har jag hetsat upp mig över tanken på att få t.ex. äta godis och chips under en filmkväll kan jag nästan bli förbannad om någon vill dela eller säger att "om du bara skulle köpa en liten påse". Jag vill väl för fasen inte dela - jag vill ha allt själv! Annars får det vara. Då vill jag inte ha något alls. Så funkar det i min hjärna. På utsidan kan jag nog gå med på att dela för att inte verka skum, men mitt huvud skriker att jag vill ha allt själv. Allt eller inget.

Mitt känsloliv är mycket på samma sätt. Ett exempel är när vi under planeringsveckan (sista veckan för oss lärare) skulle ha en fotbollscup där lärarlagen spelade/tävlade mot varandra. Jag är inte speciellt bra på fotboll. Jag har inte riktigt något megabra bollsinne heller. Så vad var då min inställning mot hela grejen? Jo, förstås att det skulle bli riktigt jobbigt. Jag jagade upp mig själv så till den grad, att bara tanken på fotbollscupen gjorde mig riktigt obekväm och t.o.m. ångestfylld.  Men jag tvingade mig för en gångs skull igenom och var med och spelade ändå.

Efteråt då? Jag var så glad och euforisk att jag tänkte spricka. Det var ju verkligen HUR KUL som helst! Fattade verkligen inte varför jag hade varit så stressad. Och där var det samma sak - från ett djup till en hög topp. 

I mitt yrkesliv går jag all in, då det är något jag känner att jag älskar och faktiskt är bra på. Jag är en bra lärare. Därför sätter jag verkligen allt jag har också på mitt jobb, vilket kan vara farligt ifall man inte förstår när man ska backa. Men det visar också att då jag kanaliserar den egenskap som min beroendepersonlighet kommer med rätt så kan det också bli riktigt, riktigt bra.

Sen liten har jag fått höra av mina föräldrar att "du är alltid i det ena diket eller så i det andra. Varför kan du inte gå mitt på vägen?" Tja, här är väl svaret. Och nu när jag medveten om det så kan jag också jobba med det. Även om det är svårt, då det som finns bakom pannbenet verkligen styr så hårt.

Glad på utsidan, men mycket orolig på insidan innan första matchen.

Mycket glad på utsidan OCH insidan efter avslutad cup och ett silver med de bästa. Jag vet nog hur man egentligen ska klä sig för en fotbollsmatch, men vi hade 80-talstema så därav mina hotta fiskbensstrumpbyxor...

fredag 16 juni 2017

Ni gör mig helt stum + sommarlov weeehåå

Alltså hörni, vilken otrolig skara människor ni är. Okej, hade kanske ärligt talat inte trott heller att någon på allvar skulle vara helt megadömande etc., men den respons som jag fick på mitt förra blogginlägg fick mig nog tystad i några dagar. Vilken frihet ni ger mig i ert sätt att bemöta mitt delande av min beroendepersonlighet. Vilken önskan det finns att få veta mera. 

Flera av er har skrivit på facebook, skickat via andra medier, pratat med mig öga mot öga. Ni har pratat med mig om hur ni också har upplevt samma, om hur viktigt det är att vara öppen kring problem som dessa och att vi pratar om dem istället för att gömma dem, om hur ni också är rädda att ni/någon i er närhet kanske har en beroendepersonlighet. Vi är flera, och ju mer vi pratar om det, desto mindre synligt blir spöket i våra huvuden. 

Vet ni hur mycket ni ger mig? Möjligheten att få prata om detta öppet via bloggen. Det är så sjukt stort och stört på samma gång, när man har levt merparten av sitt liv med sina problem gömda. Tack för era fina stöttande ord, för era delningar. Tillsammans <3

-----

Idag hade vi vår sista arbetsdag. Fatta hur stört det är att veta att man har typ två månader framför sig, utan jobb med betald, ledig tid. Jag har ännu inte riktigt greppat det på något sätt. Jag kommer verkligen att sakna kollegorna och barnen av hela mitt hjärta under sommaren, även om det också ska bli otroligt skönt att få slappa och bara vara. Det känns som att vi har varit på ett stort läger tillsammans i tio månader, och nu ska alla skiljas åt efteråt. Så roligt är det! Jag sa åt en kollega idag också att "tänk att jag får ha ett jobb, där jag under min sista arbetsvecka innan semestern får pynja på i mitt klassrum, städa undan gammalt, organisera nytt, spela lite piano där emellan och pyssla ihop fina grejer inför hösten under betald arbetstid." Skulle fasen aldrig välja ett annat jobb, även om det ibland är så tungt att man vill köra huvudet genom väggen. 'Cause we made it. Vi överlevde vårt första lärarår. 

Mariefreds finest. Ni är bäst häst.

tisdag 13 juni 2017

Hej jag heter Cindy och är missbrukare.

Hej jag heter Cindy och jag är socker- och matmissbrukare.

En del av er svarar antagligen "jaa, men det är antagligen de flesta", "äta bör man annars dör man", "ja men nog går jag också och impulsköper godis ibland som jag äter fast jag inte borde".

Och ja, det finns antagligen massvis med beroendevänner där ute som inte vet om att de verkligen har ett problem, men jag försöker förklara hur mitt liv fungerar - hur det nästan ALLTID har fungerat för mig, om än omedvetet. För beroendet är problematiskt och äkta och inget som varje person har. Även om socker/mat är en stor del i varje människas liv. 

Jag har missbruk i släkten, och missbruk är tyvärr något som också är genetiskt betingat. Jag har varit exalterad över mat och socker sen jag var liten. Jag har smygätit sen jag var tillräckligt stor för att tänka själv och veta var i skåpen jag ska söka. Smygätandet är ju något som är väldigt karaktäristiskt för en missbrukare. Visste ni ens att det finns något som kallas matmissbruk? Ifall ni inte kan tänka in er i hur det funkar kan jag förenkla det för er. Alkoholister känner du ju antagligen till, och alkoholmissbruk? Mat/sockermissbruk är exakt samma sak, bara att intaget är annorlunda. Jag planerar in mitt missbruk, det går ut över andra planer. Jag äter oftast ensam. Jag har länge tänkt att "inte är det så farligt, inget problem". När andra har påpekat något blir jag arg och upprörd. Jag kan inte hantera mängden jag tar in innan det är för sent.

Jag har jojo-bantat halva mitt liv. Pendlat upp och ner, och upp och ner i vikt. Ifall jag vore en alkoholist skulle de kalla mig "periodare". Jag har perioder då jag äter PERFEKT, håller stenhårt på min träning, inte släpper efter någonstans. Sen händer något. Jag kanske råkar äta något som jag triggar på. Jag kanske känslomässigt är med om något som triggar igång beteendet.

Så går jag och handlar. Känslan av avsky för mig själv beblandas med känslan av barnslig eufori när jag fyller korgen. En ätsession kan innehålla en påse chips, 500g lösgodis, bakelser och en stor måltid från Donken. Sen går jag hem, ensam förstås, och sitter och äter hela kvällen tills det är slut. 

Sen mår man dåligt. Man är spyfärdig, magen är sönder och jag får sura uppstötningar. Men värst av allt är skammen. "Vad har jag gjort", "varför är jag så svag", "varför äter jag fast jag VARJE gång vet hur dåligt jag mår". Sen tycker jag synd om mig själv och tänker imorgon ska jag börja igen och går in i matdimman. När den går ur blir jag "bakfull", oftast morgonen efter. Vad gör en alkoholist när den är bakfull? Tar en återställare förstås. Samma sak gör jag med sockret/maten, vad som helst för att döva skammen och de fysiska problemen. Detta skapar en ond cirkel, som för mig kan bestå av flera veckor innan jag kommer ur den och rådietar igen. Skillnaden är att en alkoholist kan vara nolltolerant. Det funkar inte riktigt på samma sätt med mat.

Ätandet är extremt känslostyrt. Det är mycket lättare när jag är bland andra som äter, för då kan jag dölja det bättre. Alla äter ju. Men problematiken är att när jag hamnar i ett skov så kan jag inte sluta. Jag har också gömt det i så många år, och bara beskyllt mig själv för att vara äcklig, odisciplinerad och svag. När jag i våras äntligen kapitulerade och förstod att jag måste söka hjälp utifrån så grät jag. Jag grät hela tiden. Pratade med en nära kollega som hjälpte mig till FAA, som är en stödgrupp för anonyma matmissbrukare. Jag har gått på möten och träffat andra matmissbrukare. Hållit varandra i händerna, gråtit, skrattat och känt igen mig i andra människors delningar. 

I höst ska jag även på en utredning för eventuell hetsätningsstörning på ett klinik i Huddinge. Det är en ätstörning, väldigt lik bulimi - skillnaden är att jag inte tömmer mig på något sätt utan istället straffar mig genom att behålla maten och sedan hårddieta/träna mellan mina skov. Så sådant. Även det problemet är ett utlopp som har kommit av min missbrukarpersonlighet, tror jag.

Detta känns så otroligt skrämmande att komma ut med, speciellt med tanke på att jag jobbar som en relativt offentlig person. Men första steget till helande är att erkänna för sig själv och andra att man har problem, och jag VÄGRAR skämmas längre för något som i slutändan är en biokemisk sjukdom som inte är mitt fel från början. Jag kommer antagligen att dela med mig en hel del om detta också här, som en del av min väg mot ett friskare liv. För missbruket kan jag aldrig slippa, men man kan lära sig att leva med det.

Jag vill även att alla ska känna till att det är ett problem i mitt liv, men inget som definierar mig. Jag är inte sämre på mitt jobb, en sämre vän, släkting eller partner p.g.a. min sjukdom. Jag är ändå Cindy. En kollega frågade av mig om jag lever ett "bekymmersfritt liv", och efter en del eftertanke svarade jag att ja, det gör jag nog. Sen kom jag på min problematik. Men den var ändå inte det som formade mitt första svar, för överlag är mitt liv bra. Detta är en del av mig, men det är ändå inte jag. 

Detta är ett av mina första och absolut största steg på vägen, och jag uppskattar allt stöd på vägen. För jag vägrar leva som en slav under något som gör mig till en sämre version av mig själv.

måndag 12 juni 2017

Bostadslös men glad är jag ändå


Äntligen kom det, regnet. Sommar med strålande sol är underbart, men ändå så är nog en riktigt ordentlig sommarregnskur med tillhörande åskväder det som skapar lugn i min själ. Då vill jag bara öppna upp alla fönster och sticka ut huvudet och andas. Kan ju också ha att göra med den underbara pollenallergin att göra, vid regn dämpas ju den också. Den brukar i vanliga fall sätta igång efter midsommar, men i och med att jag nu bor så mycket längre söderut så har jag den stora turen att få uppleva den redan en månad tidigare... Sen fortsätter den lagom tills att jag åker hem under resten av sommaren. Wunderbar.

Jag är ju för tillfället "bostadslös", dvs. har ingen egen lägenhet att bo i. Jag har alla mina ägodelar längst bak i mitt klassrum (fatta vilken arbetsplats jag har, va!) och crashar som inneboende hos Sabina och Sofia. De två pinglorna flyttade ihop igår, och herregud vilket kraftpaket vårt kollegium är. Ungefär 14 personer styrde upp flytten, och att flytta ut båda tjejerna + flytta in deras grejer i nya lägenheten tog ca 2 timmar. Vi borde verkligen starta upp en flyttfirma och ta bidrag till vår AW-kassa som betalt. Not bad.

Jag kommer ändå att flytta in i min nya lägenhet någon gång under den närmaste veckan som det ser ut nu. Det här är också den sista jobbveckan (utan barn, buhuu/hurra) innan mitt första riktiga lärarsommarlov nånsin kör igång. Kan ju bara säga att AMAGAAD VILKEN FEELIS 8 VECKOR SEMESTER HEHEHEEE. Jag ska chilla sönder mitt liv.

Until next time, my friends.

En afterwork i tiden med de bästa kollegorna på bästa stället. I vårt idylliska Mariefred.

söndag 11 juni 2017

Saker som mina 13-åringar har lärt mig

Häj! Jag fick ett jättefint bloggtips om att skriva om vad mina 13-åriga ungar har lärt mig under ett år med dem i sexan. Det tyckte jag var verkligt bra, då de verkligen har lärt mig massor. Här delar jag iallafall med mig av några av de största lärdomarna. 


1. Barn har störst hjärtan.
I julas hade jag pyntat sönder mitt klassrum till max. Enda som saknades var en julgran, vilket en av mina elever påpekade. Jag orkade ändå inte tänka på det desto mer, och när barnen hade slutat för dagen satt jag kvar och jobbade i klassen. K från expeditionen kom plötsligt och hämtade mig för att få hjälp med något, och när jag sen vill gå tillbaka till klassen förbjuder hon mig, för att det obviously pågår något hemligt. Efter en stund säger hon att jag kan gå, och när jag kommer in i klassen står det en pyntad julgran i ett av hörnen. Då har ju killen som kommenterat saken tidigare galopperat hem med full fart efter skolan för att fråga sin mamma ifall han inte kunde få ta julgranen till skolan, då det verkligen skulle göra hans lärare glad. För hans lärare älskar verkligen julen. Sen har han släpat den genom stan till skolan för att i smyg sätta upp den i klassrummet.

Sista dagen innan påsklov upptäckte jag att någon hade ritat med tusch på våra element i klassen. Jag blev ju förstås både besviken och arg, och skickade ett mail åt föräldrarna att kolla med sina elever ifall någon är skyldig. Jag skrev också att jag kommer att behöva komma till skolan på långfredagen för att städa bort klottret, och att det inte känns speciellt kul. Det tog inte länge innan samtalen började komma. Elever som inte hade något med klottret att göra, men som ville komma och hjälpa därför att jag inte skulle behöva städa själv på en ledig dag. Föräldrar som hör av sig och säger att mina elevers SYSKON vill komma och hjälpa till. På långfredan står jag sen där tillsammans med en fin kille från min klass och skrubbar bort tuschen tillsammans. Bara för att han ville hjälpa. Det kom senare fram att de skyldiga inte ens gick i min klass.

2. När en människa är arg och i affekt ska du låta hen vara ifred.
Barn har väldigt långt så att säga känslorna "på ytan", och när en elev blir förbannad måste hen få möjligheten att bli lämnad ifred. Även om hen har gjort något som måste tas tag i och diskuteras, så kommer du inte att komma någon vart så länge människan är som högst på sin "aggressionskurva". Då ska människan istället få vara för själv och lugna ner sig, innan man tar samtalet. Jag lovar att samtalet kommer bli mycket mer konstruktivt, och även du som motpart/lärare kommer att vara mer balanserad.

3. Jag har lärt mig att uttrycka mina känslor.
Jag har fått hantera en hel del känslor under året, och elever märker när man mår dåligt, är glad etc., och de frågar även gärna. Jag försöker även ofta få mina elever att beskriva hur de känner i olika situationer. Så i dagens läge är jag nog både bättre att fråga människor om deras känslor + beskriva mina egna på ett annat sätt än för ett år sen. Jag är även en människa vars humör kan svänga ganska snabbt, och jag är väldigt tydlig med vad jag känner. Då behöver man också kunna förklara ibland för andra varför man reagerar som man gör i vissa situationer. Speciellt barn vill gärna ha en förklaring, inte vara ett "nå jag är nog bara lite ledsen"

4. Med kärlek kommer man långt
Barn är väldigt accepterande gällande det mesta, så länge de kan vara trygga i att du tycker om dem, vill deras bästa och försöker förstå dem. Även i situationer där de är arga på dig och tycker att du är den orättvisaste vuxna människan i världen kommer de att falla tillbaka mot ditt lugn, din omtanke och din trygghet när de lugnar ner sig. För när barnen stormar behöver de känna att du är en trygg hamn. Ifall barnen känner att du tycker om dem och tror på dem, kommer också ditt liv som lärare att bli lättare, tro mig. De kommer att vilja vara till lags, de kommer prestera bättre och de kommer att ge så mycket kärlek tillbaka. Det är så värt engagemanget.

5. Var dig själv.
Barnen vill inte ha något annat. Våga vara knäpp, lite udda (ifall du är sån), våga vara cringe (som dagens ungdom sko säg). För även när du är pinsam och konstig älskar de dig för det. Barnen kommer också att våga blomma ut, så länge du vågar blomma först.


lördag 10 juni 2017

Ut till sommarn där vindarna bor


Sen var plötsligt dagen kommen. Dagen när jag skulle avtacka mina underbara elever och föräldrar och det äntligen var dags för sommarlov. Det största frågan är nog vart det här året riktigt har tagit vägen. I höstas gick det lite segt, men sen har det försvunnit i ett huj. 

Eleverna som jag har övat med framförde sina sånger och det gick hur bra som helst (förutom att en viss fröken var så lättad över att det gick bra att hon glatt gick ner från sin plats medan eleverna snällt stod kvar och väntade på tecken om att få buga... Men man kan inte vara bra på allt). Skolans första nior någonsin avtackas och den blomstertid ljuder över Mälarens vatten så länge skolans flagga halas ner och Sveriges flagga hissas. Redan här blev jag lite blödig. 

Sen skulle vi in till klassen, och jag hade skrivit en sång åt mina pärlor som jag sen aldrig vågade dra. Klassen var nämligen full av föräldrar och jag hann aldrig öva. Så jag tänkte att "äh, säger några välvalda ord istället".

Det var då rösten sprack och jag blev gråtig. Året har varit så omvälvande med så mycket roligt, så mycket sorg och så mycket ansvar - men mest av allt så mycket kärlek. Stödet jag har fått från föräldragruppen är ovärderlig, och helst skulle jag vilja ta till vara varje fin personlighet som barnen har, låsa in den i en ask och ta fram den när jag är ledsen. Så att sen försöka sammanfatta året i ett kort brandtal var nästintill omöjligt. Men sen ser man både elevernas och föräldrarnas blickar och vet att de också vet. Vet att de är lika ledsna över att inte jobba tillsammans nästa år. Vet hur jag känner, och att deras hjärtan efter ett år känner likadant. Därför älskar jag mitt jobb mer nu än för ett år sedan.


Blev så bortskämd med mängden blommor, kramar, personliga brev och gåvor att det nästan blev löjligt. Hur det än nästa år går, vet jag att jag iallafall lyckades under mitt första år, och det tänker jag hålla en stolthet i. 

"Ut till sommarn' där vindarna bor, till ros och förgätmigej. Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån. Det killar så skönt under foten min, jag känner gruset med tån".



onsdag 7 juni 2017

Ut på tur, aldrig sur


Två gånger i året går vi på min skola ut på expedition med våra elever. Jag var ju lagom prutthurtig när jag kollade Foreca på morgonen och såg att halva dagen innefattade tre regndroppar. DET FINNS INGA DÅLIGA VÄDER BARA DÅLIGA KLÄDER osv osv. ringde i mina öron på väg på jobb, och visst är det så ganska långt.

Men när det seriöst öser ner i 3 timmar? När man seriöst sitter i regnet och flinar med dyngsura byxor och steker sina våta köttbullar på sitt stormkök? Då känner jag nog lite att tillåt mig att småle heeehhhhe.


*mitt face när jag försöker se peppig och glad ut i regnet*

Sanningen är att när jag gick på lärarutbildningen så valde jag att gå en utepedagogikkurs, bara för att jag inte gillade att hänga i skogen och gå på isar och skit. Jag ville inte heller vara den läraren som aldrig går ut med sina ungar i skogen eller inte kan något om uteliv. Så jag pressade mig igenom kursen, och kom ut på andra sidan tåligare och lite skogsmullig..are. Är så glad i efterhand över mina megastödjande kurskamrater som gav mig stöd i form av godisstänger, peppande ord och hejarop, även fast en 23-åring nog borde ha klarat av allt vi gjorde utan.

Vad glad jag är för detta nu. Man kan tydligen även lära gamla lärarstuderanden att sitta (läs: skogsmulla). För idag när jag gick där i regnet med mina trettonåringar kunde jag faktiskt njuta av vandringen, trots väderförhållandena. 

...eller ja, tills jag stod still för länge i lite fel kläder och väntade på förälder och frös rewen av mig och hade armvärk och sånt. Då var jag faktiskt lite trött på skiten. Men annars var det mysigt!