torsdag 11 januari 2018

Gymträning for dummies

Aaah, tiden är äntligen här. New year, new me. Älskade januari med alla fina nyårslöften och motiverade tankar om ett nytt liv och nya möjligheter. Älskade gym som översvämmas av idioter och mindre belevat folk. No need to say att jag precis kom därifrån, och är yttepyttelite (läs: extremt) frustrerad över folk som inte fattar simpla regler för gym och gymträning. Kan säga som så, att marklyftet gick lite bättre än vanligt med alla aggressioner på insidan. Kastade inte någon vikt på någon, som jag i mitt huvud kanske gjorde. Fint så.

Tanken är inte här att provocera, utan att få utlopp för mina tankar om hur och varför folk inte fattar väldigt enkla saker som gäller på de flesta gym. Låt mig presentera några personlighetsdrag och ovanor som jag träffat på, men ogärna vill se igen, på gym. Lovar inkludera några tips också, hurraa! Så att säga: gymträning for dummies.


1. Gymmet är ingen ungdomsgård. Helst av allt skulle jag vilja välkomna alla individer glatt och tänka att "hurraa, de tog sig iallafall till gymmet!". Men när jag under den timme som jag är där ser ungarna göra allt som allt två (!) set, och resten av tiden gå omkring/ta upp bänkar/sitta på golv och skräna samt fnittra högljutt åt nåt skit de är fascinerade av på sina telefoner så vill jag helst bara kasta ut packet. Det är ju fasen som att träna i ett klassrum på högstadiet. TIPS: Ska du träna, gör det då. Annars finns det fantastiskt bra ställen att träffa sina kompisar på, t.ex. en riktig ungdomsgård, hemma hos nån kompis eller på stan. 

2. Dina muskler blir inte större ju mer du skriker. Surprise! Det är okej att ta i, och det är verkligen också okej att släppa ifrån sig ljud. Fis t.o.m. om du måste, I really don't care. Men när man för varje repetition måste skrika och vid sista repetition demonstrativt måste släppa ur sig ett långt, högt FUUUUUUCCKKKKK, ja då är det kanske något som är fel. Kanske har du allt för tunga vikter för det du gör, eller helt enkelt aggressionsproblem. Ingen är imponerad i varje fall. TIPS 1: Sätt på mindre vikter utan att skämmas. You will get there. TIPS 2: Här är ett enkelt uppvärmningsprogram för dig som du kan göra hemma innan du kommer till gymmet:

Skrik i en kudde (3 x 15 sekunder)
Slå hårt i en kudde (3 x 30 rep) (vet att det är högrepetitiv träning, but trust me on this one)
Hoppa upp och ner (until failure)

3. "Jag kör där". OK om det handlar om en maskin/stång/bänk. Men när man bokar upp sig på tre olika platser samtidigt? Ok, kan förstå det också. Men är det okej om jag kör där sålänge du inte är där? "JAG KÖR DÄR SA JAG". ÄR DU PÅ RIKTIGT DU KAN INTE KÖRA PÅ TRE OLIKA STÄLLEN SAMTIDIGT. TIPS: Inse att du är en person med en kropp, som kan vara på ett ställe i taget. Sen att du kunde se över din gästfrihet vore också bra.

4. Flygande vikter. Kör du biceps är det inte så tungt att du måste kasta vikterna/släppa dem från en meter ner i marken. Du kan sätta ner dem som folk eller ta mindre vikter. Marklyft är ok ifall det smäller. Men tränar du vader med vikter i händerna så måste du inse att det är vaderna som blir trötta. Orkar du kasta en vikt orkar du med säkerhet också sätta ner den lugnt. TIPS: Inse att ingen tycker du är cool för att du kastar en 10kg hantel. Det är inte coolt. Don't be uncool.

5. Vikter som hittar nya hem/INTE hittar hem. När man frågar någon som har kört benpress men gått ifrån för 10 min sen om de ännu kör, och de ba "Nä jag var klar för länge sen". VARFÖR FINNS DET DÅ ÄNNU 100 KG PÅ STÅNGEN? TIPS: Plocka undan efter dig din jäkla slarver.

6. Tänk på din omgivning. Ingen vill höra detaljer om vilken sexleksak du köpte din flickvän i julklapp. Ingen vill heller höra jämförelser om vem som har de svettigaste testiklarna efter cardio. INGEN. TIPS: Håll käften om du inte kan hålla dig till humana diskussioner i ett småtrångt gym med folk som tränar runt om dig.

7. Svettbänken. Absolut ska man svettas på gym. Svettas så att det rinner om dig, bra för dig! Men när jag lägger mig ner på en bänk och känner hur jag halkar av för att jag plötsligt surprise-badar i det svett du lämnar efter dig - då får du väl skaffa lite självinsikt och torka av bänken efter dig. TIPS: Svettas med omtanke.

8. Dina muskler blir inte större efter varje set. Ändå är det som att vissa tror det, och därför måste dra av sig tröjan/dra upp tröjan efter varje set och jämföra sina magmuskler med sin kompis. Alltså, tränade du inte nyss triceps dessutom? TIPS 1: Behöver du spegla dig halvnaken kan du göra det a) i omklädningsrummet b) hemma före eller efter eller c) någonstans som inte är mitt i gymmet. Ingen vill se det. Jag är okej med kroppar och tycker det är vackert med muskler - men vi är här för att träna, inte för att köra Top Model. TIPS 2: Ta före och efter bilder med två veckors mellanrum om du känner dig osäker. Ett bra tips är också att mäta kring dina kroppsdelar för att se skillnad i längden. Gymmet är inte din fucking stage.



Passar du in i någon av kategorierna hoppas jag att mina tips hjälper dig mot en bättre självinsikt och andra mot en trevligare gymomgivning. Dead God.

tisdag 9 januari 2018

Min nummer fyra

Halåå! Har ju helt glömt bort att berätta vad jag gjorde i slutet av förra året, efter ett två års uppehåll. Jag skaffade en till tatuering! 



Har ju tre tatueringar från förr, tre relativt små. En liten g-klav på ankeln, en fågel och en sångtext på skulderbladet och en kort text på nedre delen av vänster arm. Brukar med två års mellanrum (ganska exakt) få ett sånt sug efter att göra en ny, och nu var det dags. Ville göra en lite större och tydligare den här gången, så då fick det bli högra axeln. 

Har länge funderat på vad jag ville göra. Mina första lärarår har varit extremt lärorika och viktiga för mig, och läraryrket är nog något som på sätt eller annat kommer att hänga med fram till pensionen, skulle jag tro. Ville ändå inte ha någon typisk "lärartatuering" i form av ett äpple eller en hög med böcker, utan ville göra något som inte var lika uppenbart.

Här i Mariefred har vi något som kallas Hjorthagen. Hjorthagen är Sveriges enda kvarvarande hjorthage inom ett kungligt slottsområde, och Mariefred är rätt känt för detta. Enda sedan jag flyttade hit har jag varit väldigt fascinerad av de vackra, orädda hjortarna. Så då plötsligt slog det mig - varför inte tatuera in en hjort? Som påminnelse om min första viktiga lärartid, här i Mariefred. Tycker hjortar är såna otroligt vackra, ståtliga djur.

Resten av tatueringen
(själva utformningen och blommorna) har ingen speciell betydelse. Fjärilen är dock lite speciell - det är en Tosteblåvinge, Finlands nationalfjäril från 2017.






Jag har tagit alla mina tre tidigare tatueringar vid tre olika ställen, och den fjärde blev också på ett nytt ställe. Jag valde att kontakta Sabina Seifert vid Tattoo Studio Queendom Crew på Södermalm inne i Stockholm. Sabina fattade direkt vad jag var ute efter och när jag kom in gjorde hon stensilen klar och vi satte igång. Hon jobbade väldigt mycket med skuggning i min tatuering, vilket gör den väldigt detaljerad. Efter 3,5 timme kom vi fram till att jag nog hamnar att sitta en sittning till för att göra den klar, så två veckor senare kom jag tillbaka för ytterligare tre timmar. När den var klar blödde den en hel del (helt sjukt, som att jag skulle blöda med när man använder sig av blå och gröna färger än andra?). Har aldrig suttit så länge under en session tidigare, men tycker att det var rätt enkelt ändå. Efter 2,5 timme börjar man nog bli lite sur och irriterad, men annars så går det bra.

Sammanfattat är jag sjukt nöjd med både betjäningen och tatueringen. Ifall ni planerar ta en tatuering inne i Stockholm kan jag verkligen rekommendera Queendom och Sabina! Har jag tankar på att fortsätta på den på något sätt...? Hmm. Fortsättning följer kan vi ju säga 😉

onsdag 3 januari 2018

Hinklistan 2018

Hej från ett regnigt och plusgradigt Mariefred. Kom hit med båten imorse, och måste nog konstatera att borta är bra med hemma är bäst. Älskar lägenheten jag bor i nu. Egen säng! Eget kök! Helt egna regler! De la najs.

Har aldrig varit bra på nyårslöften, och slutade därför helt avlägga sådana för några år sen. Håller dem typ ALDRIG. Däremot är det väldigt många bloggare som har gjort bucketlists - listor över saker man vill kunna göra eller klara under året. Blir nästan rädd när man ser vissa bloggares bucketlists och vad de vill åstadkomma, men tänkte jag skulle göra ett blygsamt eget försök. Vore ju kul att kunna se tillbaka på det om ett år och se hur mycket som gick vägen, eller hur?

Så here vi go: Hinklistan anno 2018.

BLOGGEN

Med tanke på vilket värdelöst bloggår 2017 var så kan det bara bli bättre. Ifall jag klarar av att producera minst ett vettigt inlägg i veckan är jag nöjd. 
Det är dags att byta header i något skede.

TRÄNINGEN

Klara Tough Viking i maj. Anmälde mig till laget med kollegorna i något svagt ögonblick. Banne mig om inte det ska gå.
→ Klara av att göra minst en chin/pull-up utan hjälpband.
→ Älskar yoga och pilates, men gör det typ aldrig. Skulle vilja få gjort minst 30 pass under året som går. Ifall någon är sugen på samma så finns HÄR ett bra tips på 30 pass :)

KULTURELLT

Jag ska gå på teater minst två gånger i år. Kan inte fatta att jag nästan bor granne med en stad full av kultur men inte gör nå-gon-ting?? Hemmablind much?
→ Jag. ska. läsa. minst. 30. böcker. i. år. PUNKT. Varav minst två måste vara klassiker.
→ Besöka ett nytt land. Som tur är så är Israel inbokat redan på sportlov, hähää!
→ Jag ska avklara minst 3 stickprojekt med mönsterstickning.
→ Jag ska lära mig göra sushi, för sushi e life. (Sabiiinaa!)

PERSONLIGT
Jag ska fortsätta kämpa mot min sjukdom och innan 2019 är här ska jag ligga på ett normalviktigt BMI. Det är inte bråttom, men dit ska jag.
→ I sommar ska jag cykla hem till Jeppis från Mariefred, via Åbolands skärgård och Åbo.
Helst ensam, för att det ska vara så scary som möjligt.
→ Jag ska våga säga nej till saker jag inte vill göra, för att prioritera min egentid då det behövs.

Sådärja. Tror det kan bli ett ganska spännande år, ifall allt detta ska göras. Men kul!


Smygstartar med denna. Smyg - därför att jag läste halva under 2017. Säg int ti nån.

söndag 31 december 2017

2017. Bästa och sämsta nånsin.

2017 var för mig bloggmässigt något av ett skitår. Jag var så otroligt osäker på vad jag kunde och vågade skriva, mycket på grund av att jag visste att mina dåvarande elever googlade mig och läste min blogg nu som då. Att kollegor läser gör ingenting, men sen hade vi föräldrarna också. Så ja, 2017 var ett väldigt skralt år bloggmässigt. Tur att jag uppnådde mer personlighetsmässigt istället.

Från februari till juni var bloggen helt död. Jag jobbade asmycket hela tiden, och när sommarlovet kom emot var jag helt slut, där jag stod och grät inför både föräldrar och elever. Däremot var det väldigt glada tårar - tårar över min första, absolut fantastiska, klass som jag inte skulle få följa under kommande skolår. Tårar över att jag överlevde mitt första lärarår. Tårar över hur många föräldrar som kom till klassen för att tacka för mitt engagemang. Tårar över hur duktig jag kände mig och hur rätt i livet jag visste att jag var. Aldrig trodde jag att en hög med spretiga pubertala ungar kunde lära mig så mycket om mig själv. Jag har så mycket att tacka barnen och ungdomarna för. Och även om det inte var samma ungar som mötte mig på hösten, så var de nya barnen (som var såååå småååå åttaåringar!) minst lika kloka och underbara.

Jag och mina skitungar <3

Det enda som jag är riktigt nöjd med att jag kunde bibehålla i stort under hela året var träningen. Förutom lite sjukdomsfall här och där så har jag för första gången på flera år inte haft något riktigt långt träningsuppehåll, vilket jag även märker på kroppen. Enda problemet var när jag gav mig på ett högintensivt träningsprogram som inte alls var min grej och som typ dödade all min tränarglädje, i samband med att jag mådde dåligt överlag. Men jag går ändå in i 2018 starkare och med välsvarvad än innan. 

Jag fick även under 2017 reda på att jag skulle bli moster igen, och att min bästa vän skulle få barn under 2018. Vi miste vår lägenhet på Kungsholmen och jag flyttade istället in i en liten takvåningslägenhet i Mariefred. Jag färgade håret både blått och lila. Jag medverkade också i radio på både svenska, finska och finlandssvenska håll hela 5 (!) gånger och pratade om allt från lärarrekryteringen i Sverige till #metoo-fenomenet. Jag gick Utterledens vandringsmaraton på 52 km och trodde jag skulle dö. 2017 var också året när jag äntligen tog tag i min barndomsdröm och började rida, vilket visade sig vara ett av de allra bästa besluten. 


Men 2017 var lite av ett ensamt år. Taneli var hela vårvintern och våren i Japan, och jag bodde ensam inne i Stockholm och mådde inte speciellt bra. Resan till Japan i februari gav en liten uppsving, men överlag förknippar jag lägenheten i Fredhäll väldigt mycket med skuldkänslor och ångest. Mina hetsätningssvackor var som flest under våren, och ofta satt jag i soffan med en massa mat och annat skit runt om mig och åt. Ensam. Jag vill aldrig, aldrig glömma hur jag mådde. Jag vill aldrig behöva hamna där igen. 

I maj kom botten emot, och jag mådde som allra sämst. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur min situation, att jag var ensammast i världen och att självdisciplinen var ett minne blott. När jag jobbade mådde jag bra, när jag kom hem möttes jag av ett svart hål. Jag förstod att det måste vara något fel på mig, och började googla. Hittade plötsligt något som stämde in på allt som hade varit fel med mig sen jag var liten. Började gå och prata med vår älskade kurator på skolan, som hjälpte mig både till FAA och till Mandolean kliniken. Vid FAA träffade jag andra "sockersyskon" med mat- och sockerberoenden, och jag insåg att jag absolut inte är ensam. Mandoleankliniken i Huddinge tog emot mig för första gången på hösten, och sen oktober har jag spenderat 1-2 timmar i veckan i en besöksstol inne hos min behandlare vid Karolinska. 

Jag är så tacksam över att ha en chef som låter mig åka iväg en gång i veckan. 
Jag är så tacksam över min underbara stödperson Linda som har förståelse och hjälper mig med klassen på bästa sätt. 
Jag är så tacksam över mottagandet som jag fick från pojkvän, vänner, familj och kollegor när jag öppnade upp om min problematik, och förståelsen som jag får.
Jag är så tacksam över att varje dag få förstå mig själv bättre, och lära mig mer om vad jag behöver göra för att må bättre.
Jag är så tacksam över att kunna förstå att vägen till att bli frisk är lång, och att jag måste ta det långsamt, en dag i taget. 
Jag är så tacksam över att kunna vara lite snällare mot mig själv när jag ibland förtjänar det som minst.

2017 var på sätt och vis ett riktigt jävla skitår. Men det var också det mest ögonöppnande, kärleksfulla och modigaste året på länge. Jag vågade så himla mycket. Jag vågade ta steg utanför min egen bekvämlighetszon på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat. Jag lyfte fram så mycket som jag skämdes för ut i ljuset, vilket gjorde att det blev så mycket mindre skamfyllt. 

Så koma baa 2018. Det finns en hel del som jag ännu är rädd för, men inte fasen är det lika mycket som under 2017. Så kom bara.


onsdag 13 december 2017

I år vill jag att du köper ingenting.

Hej på er! Har övat julsånger som en tok på jobbet, och vi är nu inne på den sista veckan innan jullov. Det börjar både kännas och synas hos mig (och även mina kollegor), och inspirationen att skapa extremt pedagogiska och välplanerade lektioner känns för tillfället lite mjeeh. Men det är väl bara att sätta in sista växeln nu innan personalens julkaffe nästa veckas torsdag. Såg att Sevendays hade skapat en jullista, och i och med att jag är julhysterikern nummer ett så vill jag självklart fylla i den.

Jag tycker att julklappar är: Så otroligt roliga att få och ge, men något som också skapar otrolig orättvisa bland människor. Det är rätt välbärgat där jag bor, och när ungarna kommer tillbaka från sina jullov berättar de om sina nya iPhones, ridläger och andra diverse what-nots som de har fått. Grejer som kostar flera 1000 kronor per grej. Sen ser jag hur en bekant som jobbar som volontär i ett inte lika välbärgat land har varit med och gett ut en t-shirt på var som julklapp åt barnen som hon jobbar med. Och det är typ det. Jag var fem före att bara köpa en massa Rädda Barnen-presenter (ni vet - typ en get eller ett myggnät åt ett barn, medan människan ifråga bara får ett gåvobevis) åt folk i år, men sen blev det inte så. Och på samma gång som jag känner mig glad över det som jag köpt åt mina nära och kära, får jag dåligt samvete för barnet som måste sova i sin hydda utan myggnät. UÄÄÄH. 


Ge eller få: Har man köpt ett riktigt håll käften-bra paket åt nån så är det nog roligast att ge. Men jag tänker fasen inte sticka under stol med att det är sjukt kul att få julklappar också. Tyvärr. Jag är lite för mycket av en materialist, mer än vad jag vill vara. Pinsamt nog. Här önskar jag att jag kunde växa upp lite.

Det här önskar jag mig i år: Skulle hemskt gärna vilja ha Amanda Audas-Kass nya bok "Till den lilla människan intill". Böcker är förövrigt en fantastiskt bra gåva som sällan slår fel när det gäller mig. Sen är presentkort också alltid hejsan. En egen ridhjälm vore najs. Presentkort till en frisör (heeh har ju som inte redan bokat in en tid eller så till mellandagarna...).

Den bästa julklappen jag fått: Min säng var sjukt najs, och är säkert en av de bekvämaste nånsin. Sen fick jag också en symaskin av min mor och far för några år sen, och även om jag har lite tummen mitt i handen då det gäller att sy så har jag ändå använt den då det har funnits behov. Drömmer ju om att sy små babykläder när man nångång själv kanske får barn. Drömma kan man ju...

Ett säkert kort att köpa till en förälder: Gör typ en helkväll, där du bjuder på tre rätters middag, eventuellt massage och bio. Det är fasen najs. Funkar lika bra till en kompis. 

Den svåraste personen att köpa julklappar till är: Farsan. VAR-JE ÅR. På en hedersvärd andra plats kommer min egen kille. Fattar inte hur det kan vara så jäkla svårt att köpa julklappar till killar jämfört med tjejer? Tjejkompisar, mamma och systrarna är ofta lätt som en plätt. Det finns nästan varje år någon som köpt kalsonger och gröna kulor till farsan som nödlösning, vilket han ofta ändå är glad över. Ett år köpte jag ett par asdyra bluetooth-hörlurar åt min kille, och när han fick dem var hans reaktion "Eeh, jag använder ju typ aldrig hörlurar längre". INTE för att han var otacksam, utan för att han visste att de var svindyra och inte ville att jag skulle behöva lägga ut så mycket pengar på något han inte skulle använda. Så då skickade jag tillbaka dem, och han fick ett par ytterbyxor/överdrag istället. För det ville han ha. Alltsååååååå. Men i år har jag en plan för båda iallafall som jag tror är bra!


Årets julklapp är elcykeln. Min åsikt om det är: Jaha? Ännu ett steg mot ett latare liv. Köp för fasen en ordentlig cykel istället.

Då börjar jag köpa julklappar: Slutet av november oftast. Önskar jag vore en sån som redan i slutet av augusti glatt kvittrar "hihiii, äntligen klar med alla julklappsuppköp! Alla sååå genomtänkta och vackert inpaketerade!". Istället flåsar jag omkring i panik några veckor innan jul på jakt efter de sista och försöker få inspiration genom att stirra på butikshyllor. Panikpaketerar och -rimmar natten innan julafton. Man gör så gott man kan.

Mitt bästa julklappstips: Jag hoppas verkligen att någon av er vågar vara en bättre människa än mig och köpa INGENTING. Det är mitt bästa julklappstips i år. Man vet ju fasen aldrig hur den som får presenten kommer att agera (i och med att vi alla långt där inne är rätt materialistiska/egoistiska och helst vill ha ett paket riktat till oss själva), men jag hoppas att några av er vågar. Måste ännu fundera på skolpaketet alltså.

En person som varit extra snäll i år: Där måste jag säga min årskurs-kollega Sara. Herregud vilket stöd man har i den kvinnan. Hon har jobbat så mycket längre än mig och har så mycket material att det bara väller ut skåpen, och delar alltid med sig utan att blinka. Osjälvisk, glad och varm, men ändå ettrig, är hon också. Very nice.

Fina prinsen vid julen 2016. Alltid värd fina julklappar.

måndag 4 december 2017

Min tid är nu

Hej på er! Allt bra? Sitter vid köksbordet och dricker en kaffe i allsköns ro innan lunch på Pavis med moder och systraskara. Är så glad att jag tog den här dagen ledig. Tänkte stiga upp från morgonen och sticka till gymmet, men jag var så sin-nes-trött att ja ba NÄÄ-Ä och bestämde mig att sova ut i ett tomt hus istället. Så värt det. Går till gymmet efter lunchen istället.

Jag har ju helt glömt att berätta åt er om en viktig sak. Eller glömt och glömt - jag har väl inte kommit mig för bara. I tankarna har det ju varit rätt länge. 

I september åkte jag för första gången till Huddinge. I Huddinge finns en ätstörningsklinik som heter Mandolean, och dit åkte jag för att äntligen få hjälp för något som jag har kämpat med största delen av mitt liv. Några av er kanske läste inlägget "Hej jag heter Cindy och är missbrukare" i våras, då jag öppnade upp om mitt mat- och sockermissbruk. Mandolean är för mig alltså ett väldigt stort steg på vägen för att kunna bli frisk.

I dagens läge äter jag lunch och middag på en matvåg, samt 4 andra mål till under dagens lopp. Jag äter normal mat, det är alltså inte bantning som det handlar om. Jag äter även på bestämda tider för att kroppen ska vänja sig och inte bli rädd för att den svälter och inte vet när den ska få nästa måltid. Jag följer ett matprogram, men matprogrammet är egentligen inte annorlunda från hur jag i vanliga fall äter. Delvis är det till för att jag ska lära mig att äta rätt, lära mig vilka mängder jag ska äta och hur länge det ska ta för att kroppen ska hinna känna mättnadskänsla. Jag har själv fått vara med och utforma mitt matprogram för att kunna äta sånt som jag är bekant och bekväm med, men har vissa restriktioner självklart.

Förutom matprogrammet så åker jag även en gång i veckan till Huddinge för att träffa min behandlare. Då sitter vi ca en timme per gång och går i genom veckan som har gått, hur matprogrammet fungerar, samt ser över veckan som kommer. Vi diskuterar även rädslor och olika situationer som jag känner att kan kännas svåra, samt hur jag ska tackla dem. Den här timmen i veckan är verkligen guld värd, då det känns skönt att få åka iväg och återkoppla om hur det går. Under träffen väger jag även mig och vi går igenom min viktnedgång (en del av friskhetskriterierna är ju att jag  sakta med säkert ska gå ner till normalvikt, då genom att tappa i fettmassa, inte annat). 

Programmet som jag går är ett år långt, och efteråt finns det ett fortsättningsprogram som är ungefär fem år. Däremot är inte en deadline att man ska bli frisk på ett år, utan det tar ju så länge som det tar.

Jag känner att det här har varit ett väldigt viktigt steg för mig. Jag tas på allvar och inga orosmoment är för små. Jag går för tillfället ner ca ett kilo i veckan, och jag väger mig aldrig hemma. Huddinge har verkligen blivit en plats av trygghet för mig, och jag är även så glad över att ha en arbetsplats där det finns utrymme för mig att åka iväg och ta tag i mig själv. Sakta men säkert vill jag hitta mig själv i ett liv där mat inte är något som jag oroar mig för eller som skapar ångest. Det får ta den tid det tar och jag tar en dag i gången. 

Mycket handlar om hur man ska planera de dagar som inte är rutinmässiga. T.ex. i fredags käkade jag matlåda som lunch på väg till Arlanda, istället för att äta på typ O'learys eller något annat på flygplatsen. Det går bara man vill och bestämmer sig. 

söndag 3 december 2017

Helgen i Jakobstad

I fredags runt klockan 10 åkte jag ut till Arlanda för att flyga hem till Jakobstad. Tycker det är så assmidigt att man kan flyga direkt från Stockholm till Kronoby, bara en halvtimme hemifrån, även om Nextjet inte alltid är det mest stabila företaget att flyga med. Ofta förseningar eller annat crap... Men orkar man med det emellanåt så är det nog helt värt det jämfört med att flyga till Vasa när man ska hem.

Fattar inte hur jag alltid blir så sövd när jag flyger. Det spelar ingen roll hur jag än försöker hålla mig vaken eller distrahera mig - när flyget har varit i luften i typ 30 minuter somnar jag som en klubbad säl.


Orsaken till mitt helgbesök var att min syster äntligen blev utexaminerad kosmetolog! Tyvärr missade jag själva examenstillfället med några timmar, men efter att jag hade landat plockade Sara & Victor upp mig, innan hela familjen träffades för en middag på Sesam inne i stan.

Skyller kvalitén på pappas skakiga hand och halvdålig belysning.

Några timmar senare kom Taneli med nästa flyg, så då fick jag åka iväg för att hämta upp honom.

På lördag var det festförberedelser hela dagen lång, för från klockan fyra framåt hade vi bjudit in gäster till Piehi sportstuga bakom Snellmans. Tillställningen blev väldigt lyckad med en massa gäster, och även om vi inte hade satt in några extra medhjälpare i köket så hann vi ändå bra variera mellan att mingla, dricka kaffe och diska. På kvällen kom Saras vänner för att fira, men där kring 21:30 var jag så genomslut att jag & T åkte hem. Grät i bilen hela vägen hem för att jag var så förbannat trött. Har kört i ett nu tre veckor i sträck med utvecklingssamtal, vernissage och julfestövningar, och ungefär den här tiden på året är jag verkligen som allra tröttast. Även om jag älskar att träffa en massa folk så drar det verkligen all energi ur mig, och jag har knappt hunnit ha någon egentid alls innan jag åkte hem i fredags. Så ja - det var en fantastiskt rolig dag, men gudars vad jag ändå sov gott inatt. 

En utexaminerad systra mi // Hann t.o.m. ta en vettig selfie av oss två.

Familjen 💜💜

Idag har jag och T varit på en långpromenad innan jag körde honom till flyget. Jag har själv så många övertidstimmar att ta ut att jag valde att ta en extra dag ledigt och åker därför hem först imorgon kväll. En helg blir nog annars så sjukt kort när man flyger fram och tillbaka. När jag hade släppt av Taneli körde jag vidare mot Vörå  för att träffa mina tre favoritbrudar. Det är så mycket lättare nu när två av dem bor i Vörå och en i Veikars - det är egentligen bara jag som bor lite längre bort då vi ska träffas. Tycker ändå att det är rätt jobbigt att de är så långt borta största delen av tiden, men vi försöker ju träffas så ofta som vi har tid och hinner. Vi käkade tacopaj, pratade skit och drack glögg. Bästa sättet att avsluta första advent är med sina bästa vänner.