lördag 18 november 2017

Storstadpuls eller småstadslugn?

Sitter hemma hos Taneli i Stockholm och skriver. Han har äntligen kommit igång med arbetet och lägenheten börjar också vara i rätt bra skick. Det känns ännu väldigt overkligt att han bor så nära mig som han gör - vi har ju pendlat fram och tillbaka mellan olika länder i nästan två års tid?? Första året var han i Stockholm och jag i Åbo, sedan bodde vi ihop i några månader i Stockholm innan han åkte på utbyte till Japan och jag stannade i Stockholm. Lagom till sommaren blev vi bostadslösa, då vår hyresvärd skulle sälja lägenheten. Sen var vi hemhemma - han i Vanda och jag i Jakobstad - under sommaren innan jag flyttade ut till Mariefred. Och nu är han då i Stockholm. Det är rätt kul - känns lite som i början när vi började dejta. Man ser varann så ofta man kan utan att bo ihop. Känns som en ordentlig throwback till 2011. 

Jag måste ändå erkänna att hur skönt det än var att flytta ut till Mariefred, så saknar jag nog Stockholm lite. Nä, jag saknar INTE T-centralen, avstånden överallt och Drottninggatan, men jag saknar de lummiga, vackra områdena runt om. Jag saknar älskade Kungsholmen.  Jag saknar mina älskade promenadstråk och ljuset. Jag saknar Ica Maxi och att det finns ALLT och lite till, bara en liten bit ifrån. Lite.

Mariefred är ju så jäkla drömmigt, helt som taget ur en Astrid Lindgren-berättelse med sina smala gator, den vita kyrkan mitt i byn, utsikten över slottet, Hjorthagen och havet. Det tar mig verkligen fem minuter att gå till de viktigaste ställena - vänner, jobbet, gymmet och butiken. Men sen är det faktiskt en liten by också, jämfört med storstadspulsen i Stockholm.

Helst av allt vill vi ju bo tillsammans. Taneli erkände att han inte skulle palla att pendla. Jag har testat det innan och det funkar, och ifall jag hade en egen bil vore det mycket lättare. Men för tillfället bor han här, på den högsta punkten på Kungsholmen (palla uppförsbackarna...) och jag bor i mysiga Mariefred. Best of both worlds.

Jag är ju verkligen astrött på att flytta, och för tillfället njuter jag av lugnet och närheten i Mariefred. Men om ett år... Vem vet?


Älskade Stockholm...


...eller älskade Mariefred?

torsdag 16 november 2017

Höstlovet som kom och gick.

God eftermiddag. Utvecklingssamtalen är i full gång, och för tillfället sitter jag och väntar på mitt första samtal för idag. November är verkligen den tyngsta månaden för mig som lärare (och som julälskare), då man helst skulle vilja hoppa över allt och bara falla rakt in i ugly-christmas-sweaters, julfestövningar och julmusik på repeat i klassrummet. Den 30 november får jag även äntligen förvandla mitt klassrum till en hysterisk julvärld, så jaa. November kunde gärna få gå snabbare. 

För nån vecka sen var jag äntligen hemma på höstlov. Har inte varit hemma i Jakobstad sen sommaren, så det var SÅ SKÖNT att äntligen få komma hem och stänga av i en veckas tid. Har ibland funderat på att spendera ett lov här i Mariefred, men jag vet inte om jag skulle kunna slappna av på samma sätt då jag vet att ett jobb som aldrig tar slut finns bara 5 minuter bort. Nåväl. 

Jag fick sällskap av en kollega under tiden som vi väntade på att få stiga på plåtkråkan till Kronoby. Så klart var det något tekniskt fel, så planet var i slutändan 3,5h försenat. Suck. Fast vi fick matkuponger! Mat = lite gladare Cindy ändå. Varm choklad gjorde inte väntan skit heller. 

Jag var så otroligt taggad över att få träffa min prins, men även lillprinsen! Lillprinsen föddes ju en dag innan jag skulle åka tillbaka till Sverige, så jag såg verkligen framemot att få träffa honom och knyta an till honom lite mer. Det är så knäppt egentligen, men jag kunde ju egentligen inte säga att jag hade saknat honom under tiden jag varit borta, på samma sätt som jag hade saknat hans storebror. Det känns så fel att säga, men på samma gång är det ju inte konstigt i och med att jag inte hade hunnit lära känna honom heller. Lika glad och förtjust var jag ju i alla fall när vi en gång träffades!

TITTA BARA PÅ FEJSET VILKEN HÅLL-KÄFTEN-SÖT EN <3

På lördagkväll åkte jag iväg till Vasa för att möta upp mina gamla studiekompisar från Peffan. Vi började hemma hos Anna med vin och raclette (har aldrig ätit det innan, men gud vad gott det var!) innan vi fortsatte kvällen på good old Ollis. Vet inte när jag sist skulle ha haft så roligt! Sprang ju även på fina Daniela i kön. Det är så kul att träffa folk som man ändå pratat en del via sociala medier. Jag och Daniela brukar diskutera PH via Snapchat, i och med att vi båda är intresserade av riktiga kvalitetsprogram. (heeeeh) Sen läser jag ju ofc hennes blogg också.



På söndag var det dags för lillprinsens dop. Eliah stal förstås showen och ställde sig inför hela kyrkan och ba "VÄÄLKOMNA ALLA PÅ MITT KALAS SNART FYLLER JAG FYRA ÅR". Jag och Sara sjöng utan dina andetag och dopet var jättefint. Knodden fick namnet Elliot Alexander.



Annars satsade jag stenhårt på att bara chilla. Förra året var jag ju sjuk halva höstlovet då stressen äntligen släppte, men i år har jag varit mer organiserad och börjat på i tid, så det var verkligen ett helt annat höstlov. Träning, en sväng till Vasa och Tuuri och lite kalas på det. Avslutade veckan med att få ryggskott. Sådant.



 Tuuri är. för. stort. Mvh. Två systrar och björnen.

Älskade prinsen. Och förstås klassmaskoten Bertel.

tisdag 17 oktober 2017

Crazy bitch, offerkort och radio

Vill börja med att säga ett stort tack för feedbacken på gårdagens blogginlägg. Efter att ha postat inlägget fick jag stå i duschen en halvtimme för att slippa äckelkänslorna. Idag är det ändå mycket bättre, och mycket tack vare all stöttande respons. Jag har världens finaste familj, vänner och speciellt pojkvän som inte ifrågasätter utan istället förstår och stöttar.

Sen är det ju så att det är rätt längesen det hände. Även om det äcklar mig än idag så är det inte lika färskt längre, och inte lika dramatiskt, utan att för dens skull förminska händelsen. Däremot har jag faktiskt inte pratat om det med nån förrän senast några veckor sedan, så det fanns nog inte många som visste om det. Sen igen har jag ju som sagt inte tänkt på det så mycket själv heller, då jag mest har begravd det under skuldfilten i mitt inre. I åldern 20 och uppåt har jag också fortsättningsvis blivit trakasserad av män på krogen titt som tätt, men tack gode gud har jag haft stake vagina nog att våga ifrågasätta och bli arg för det mesta.

Vi tjejer måstlära oss säga ifrån även om vi kan framstå som en hög av crazy bitches. Nu säger jag inte att du beter dig som en crazy bitch när du säger ifrån, men det är iallafall den stämpel jag har fått många gånger av den osäkra mannen som fick fingret. Dock tar jag hellre den stämpeln än är tyst och medgörlig i situationer som bara är helt rakt av håll-käften-fel. Killar som trakasserar måste många gånger tydligen få spela ut offerkortet när de blir ifrågasatta. Det svagaste kortet är nog att skratta åt en tjej (eventuellt bli arg, skylla ifrån sig eller kalla henne hora, möjligheterna är ju så många!) bara för att ditt ego blir stött efter att DU gjort fel. Nej gör om gör rätt säger jag. Vi tjejer måste sluta mesa och de killar som det gäller måste sluta skylla ifrån sig. Eller vänta, kanske sluta trakassera! Det är ju också en bra idé, heeeeehhhhhhh. 

I eftermiddags hörde en reporter som hade läst mitt blogginlägg av sig från Yle Österbotten. Han undrade om jag vore villig att prata om kampanjen och allt kring detta i morgondagens program, och jag tackade jag. När en så viktig kampanj har fått en så här stor spridning är det så viktigt att hålla igång elden, känner jag. Speciellt för så viktiga saker. Så ifall ni är morgonpigga kan ni ratta in Radio Vega imorgon 7:45 finsk tid för att höra mig snacka om #metoo och sexuella trakasserier. Puss!

måndag 16 oktober 2017

STOPP, både din och min kropp

Jag läste precis Ellens inlägg om #metoo, en hashtag som för tillfället finns till för att uppmärksamma hur många som faktiskt har upplevt sexuella trakasserier eller övergrepp runt om oss. När jag läser hennes inlägg går mina känslor åt två håll - jag delvis nickar medhållande, delvis grimaserar åt hur sjukt detta är. Läs det.

Sexuella trakasserier är så vanliga, att nästan ingen riktigt orkar hålla på och kommentera om det längre. Att bli tagen på rumpan på baren eller få visslingar och kommentarer efter sig är något som man nästan inte orkar reagera på. Varför? Hur har vi inte kommit längre?

Jag har blivit sexuellt trakasserad så många gånger att jag knappt minns. Har jag varit inbjudande? Spelar det någon roll, egentligen? Om jag väljer att dansa på ett visst sätt på ett dansgolv, betyder det att man har allmän rätt till min rumpa? Om jag väljer att gå med dig till ett rum, betyder det att du automatiskt har rätt till min kropp?

STOPP. MIN. KROPP.

Något av de viktigaste orden du kan lära ett barn nu för tiden, nästan. Som lärare känner jag ett så stort ansvar för att eleverna från början ska lära sig att de har RÄTT till sin egen kropp, RÄTT att säga nej, RÄTT till sin egen identitet - utan att någon vuxen ska tvinga dem till något annat. Du MÅSTE inte krama nån. Du måste faktiskt inte det. 

När det gäller vad jag har hamnat ut för i mångt och mycket finns det nog inget som kunde ha hindrat det förutom jag själv eller den som utsatte mig. Föräldrar är väldigt hjälplösa i dessa situationer, då de sällan händer i deras närvaro. Lärare har heller ingen koll, ifall inte elever väljer att berätta. Därför behöver barnen lära sig rätten till sin egen kropp och rätten att säga nej, samt att man aldrig har rätt att ta på någon annan eller objektifiera någon annan. Det är även sällan som människor som blivit utnyttjade eller kränkta vågar prata om det, för rädslan av att bli dömd eller ifrågasatt.

När jag är 13 år har vi internet, och på msn dyker det titt som tätt upp en massa kontakter jag inte känner. Jag snackar rätt mycket med en kontakt som är 5 år äldre än mig, och ibland vill han videochatta. En dag när mamma och pappa inte är hemma videochattar vi och han ber mig att ta av mig tröjan och visa mig i BH. Jag vill inte. Han insisterar och blir arg. Jag tar av mig tröjan.

När jag är 14 år gammal skriver jag rätt mycket med en kille som är 4 år äldre. De andra tjejerna tycker jag är cool, och en dag föreslår han att vi ska träffas. Han vill plocka upp mig i sin bil mitt i natten, och jag är spänd och går med på det. Jag sover över hos min bästis för att mamma och pappa inte ska vakna, och träffar honom vid bilen. Vi kör runt ett tag innan han stannar på en skogsväg och släcker lamporna. Killen börjar kyssa mig och innan jag vet av vad som händer har han kört ner handen i byxorna på mig. Jag vågar inte säga något, men när han föreslår att vi ska sätta oss i baksätet säger jag att jag vill gå hem. Han blir arg och låter mig hem igen. 

När jag är 19 år bor jag i USA och hänger hos min pojkväns kompis, som bor i ett kollektiv med 3 andra i ett hus. Jag är nere i kompisens rum ensam, och han kommer in och stänger dörren. Jag är rätt full och sitter på sängen. Han kommer och sätter sig bredvid mig och börjar ta på mig. Jag säger att jag inte vill, då jag har något med hans kompis. Han tycker att man ska dela med sig och lägger sig över mig. Av chocken och rädslan över vad som händer och att min pojkvän ska komma in ligger jag tyst och låter honom fullborda sitt i några minuter. Efteråt drar han på sig byxorna och går utan ett ord, och jag känner mig äcklig, men berättar inte för nån. Jag var ju full och sa inte emot. Det är ju mitt fel.

När jag är 20 år gammal är jag på kära Ollis i Vasa. Jag dansar med tjejerna och lite med en kille som jag har framför mig. Killen slänger plötsligt fram handen och tar ett hårt tag om mitt underliv. Bara så där. Jag blir rabiat och vakterna tar i mig. Killen blir sen utslängd och portad.

Låt inte våra elever och döttrar behöva gå igenom samma sak som oss. Lär dem att säga ifrån och säga stopp, och att det är rätt att säga stopp i vilket skede som helst. Nästan 10 år efter att jag har varit i USA har jag äntligen vågat börja tänka att det som hände mig kanske inte var mitt fel. Innan det har jag bara skjutit tanken åt sidan och tänkt att jag får skylla mig själv. Men INGEN har rätt till min kropp utan tillåtelse. Både jag och du måste lära oss att läsa andra människors reaktioner på närhet. För när man minst anar det, kan en vuxen kvinna tio år senare kanske inse att hon blev sexuellt utnyttjad som ung vuxen.

fredag 13 oktober 2017

När man hittar det som är sitt

Helluu! Börjar bli en stund sen sist. Jag har väl mest jobbat i vanlig ordning, gått genom vattenpölarna som aldrig försvinner här och hängt me le boyfriend. Han är här igen och hälsar på, och det är så roligt varje gång han kommer ♡ Snart är han här på heltid! Har sovit så asdåligt hela veckan och var igår som en sur mört hela dan. Fick ÄNTLIGEN sova ut i onsdags och märker att jag behöver nog mina åtta timmar för att vakna utvilad. Det är så sjukt jobbigt att försöka orka med barnen också ifall man själv är trött.

Min underbara måndagskompis vid träningen ♥

Men ja, det jag egentligen tänkte snacka med er om är träningen. Jag läste någon gång på någon blogg att det spelar egentligen inte någon roll vad man tränar så länge man tränar. Det är väl lite så - man måste ju tycka om det man gör, annars är det ingen vits i längden. Förra våren testade jag på ett träningsprogram som gick ut på 28 minuter högintensiv träning, och jag ville dö varje gång. Visst - jag märkte att jag blev bättre, men det hjälpte ändå inte det faktum att jag drog mig för varenda träning och kände mig skit varje gång. Fick även en del små skador p.g.a. att en del av de högintensiva rörelserna inte funkar för en överviktig person. Så nä, så det lade jag av med rätt snabbt.

Men det som jag alltid kommer tillbaka till är styrkelyften och den tunga gymträningen. Jag varierar nog den under årets gång, men det är ändå det som får mig att känna mig stark, bra och glad. Gymträningen kör jag tre gånger i veckan, och nu har jag även kompletterat den med ridningen varje måndag. Ridningen gör så mycket för både kropp och själ - det är ren terapi att få spendera tid med hästarna, och det är så sjukt roligt att rida. Är så glad över att jag påbörjade ridningen, då det ändå har varit en barndomsdröm sen jag var liten. 

Visst, jag borde kanske sätta till löpning eller någon annan cardio. Jag vet. Men på samma gång tänker jag att jag redan tränar 4 gånger i veckan och att det räcker till ganska bra. Löpning har jag en sån sjuk hatkärlek till - ibland är det roligt och känns lätt och ibland vill jag bara dö och aldrig springa igen. 

Så länge man rör på sig och tycker om det man gör under tiden - det är allt som egentligen räknas i slutändan. Träning ska vara något roligt! Det är något som jag även har insett sen jag slutade väga mig. Fokuset gick från att tappa kilon mellan mina träningspass till att istället helhjärtat fokusera på själva utövandet - och det är ju så mycket roligare så. 

torsdag 5 oktober 2017

Internationella lärardagen!

Hej på er! Glad internationell lärardag till mig och alla mina fellow warriors där ute på fältet! Jag tycker verkligen att det är värt att ha en dag att fira oss och det vi jobbar med varje dag, för i slutändan har man som lärare en så otroligt viktig roll i elevernas liv. Visste ni att mellan måndag och fredag ser många barn sin skolpersonal oftare än sina egna familjemedlemmar? Jag är så glad för det yrke jag har valt, där jag känner att jag verkligen påverkar eleverna person för person, och även det samhälle som de även är en del av. DÄRFÖR tänkte jag fira dagen genom att berätta för er små anekdoter som har hänt under mina första veckor som lärare i åk 2, och annat som sker när man jobbar med de små!


En elev står och pillar dig i håret. Plötsligt får du frågan "Cindy, använder du såntdär hårspray?" "Ja", svarar jag, "ibland". Tjejen fortsätter "Ja och sen märker man att du använder hårvax också, som pappa!" Jag nickade tveksamt och vågade inte förklara att jag bara hade superior skitigt hår den dagen.


En av mina tjejer står och tittar fundersamt på mitt hår och jag får frågan: "Hade du tänkt färga håret snart?" Jag fattar inte vart hon är på väg och svarar att "jo på höstlovet. Hurså?", varpå tjejen rycker på axlarna och säger "Nej jag tänkte bara att det börjar bli på tiden". #utväxt


Vi har våra sinnen som tema på NO och håller på med hörselövningar. För att eleverna inte heller ska se något så drar jag min mössa över deras huvud. En kille får mössan på sig, inhalerar ordentligt och utbrister "Mmmm, det luktar CINDY här inne!", varpå en tjej i ringen kontrar "Åååh då luktar det säkert jättegott, för det gör Cindy också!"


Du sitter och har högläsningsstund på mattan längst bak i klassen. Du har på dig en långklänning som har åkt upp lite över knäna och du märker att dina ben är sådär lagom håriga. Under tiden som du läser känner du plötsligt en hand på ditt ben som ömt stryker upp och ner. Då sitter det en tjej där som tycker det är mysigt med småhåriga ben och att stryka dig med- och mothårs. Rätt mysigt är det ju, även om aningen weird.

Looking at your student like...

Mängden små blommor och blad som de små drar in för att göra dig glad tar aldrig slut. Efter fyra veckor kan man nästan starta en egen liten miniträdgård tack vare gåvorna.


Att undvika förkylningar, löss, spyor och annat skit är i princip omöjligt, tack vare mängden snoriga näsor i nacken, hårda kramar och händer som vill hålla i din. 


Allt kan vända i en sekund. Ifall du kommer ihop dig med en elev under timmen och innan lunch är så arg att det kokar i dig inombords kommer det inte att vara ett problem för eleven att fråga ifall du inte kan sätta dig med hen vid maten. Känslor kommer och går snabbare än något annat.

Men det är ju allt det här som gör jobbet värt det. Varje dag.

onsdag 4 oktober 2017

När saker och ting faller på plats


Hej på er från en väg någonstans vid Kristineberg inne i Stockholm. Sitter här och väntar på en hyresvärd som hade tagit med sig fel nycklar, och måste därför åka hem och hämta de rätta. HYRESVÄRD?, tänker ni kanske. Nää, jag ska inte flytta från Mariefred in till stan igen. Däremot så är jag och kollar på lägenheter åt Taneli. That's right, han har äntligen fixat ett jobb inne i Stockholm! Börjar i början av november, och vår långdistanstid mellan två länder är ÄNTLIGEN ÖVER.

Men nej, jag ska inte flytta från min lilla lägenhet i Mariefred. Däremot har jag och T diskuterat och kommit fram till att eftersom han kommer att ha råd att ha en lägenhet inne i stan så kommer han att ha sin där och jag min i Mariefred. Han kommer jobba väldigt långa dagar och jag skulle ändå inte se något av honom in i veckorna. Dessutom såg han förra året hur pendlingen tärde på mig, och jag skulle inte önska det samma för honom. Då är det nästan lika bra att vi har egna "jobbarlägenheter". Vi kommer ändå bara att bo ca. 45 minuter ifrån varann, vilket är INGENTING när man är van med att bo i två skilda länder liksom. Bara jag skulle få fixat en bilplats så får jag dessutom ta hans bil till Mariefred, och då blir det ju ännu smidigare att ta sig in till stan då man själv vill. En lägenhet inne i stan och en ute på vishan. Jäkligt soft ändå, måste jag säga.

Jag är verkligen så glad över att han fixade ett jobb här. Det känns som att småningom börjar det här jäkla förhållandependlandet lugna ner sig, och man kanske vågar stadga sig lite mer på ett ställe.

Äntligen.