Att komma hem

Gud vad jag har saknat att skriva. Jag har inte gått in på min egen blogg sen januari, och när jag först skulle komma in på portalen gick jag till att börja med in på fel portal. SÅ länge sen är det sen jag ens har sneglat mot min egen blogg. Just nu känns det här tomma bladet lite som när man varit på semester och kommer in genom dörren hemma - allt är bekant, man har lämnat stället relativt städat och det är bara skönt att vara... hemma. 

Varje gång som jag har gått igenom en smärre bloggkris står jag där och velar över hur jag ska göra. Ska jag gå tillbaka till samma blogg eller ska jag börja om helt? Vågar jag verkligen ge mig på att skriva ett inlägg - tänk om det inte blir fler än så?

Jag har bloggat av och till sen 2007, och jag har fått fundera lite på vad det är som gör att det alltid i något skede känns som att motivationen stryps, bloggen tar mer än den ger och sen krävs det en bloggpaus. Jag ska vara helt ärlig och säga att det nog är för att jag alltid har bloggat mer eller mindre för andras skull. Jag minns där kring 2015 när det blev supertrendigt att bloggare skulle ha julkalendrar på sina bloggar. Jag hade förstås också en, men njöt jag av att skriva och skapa den? Nope. Den innebar bara stress. Gud vad jag har jagat statistik och bloggläsare och hoppats på samarbeten. På nåt sätt känns det nu som att jag har levlat upp ett steg och kan titta tillbaka på det som varit och insett att bloggandet för andras skull inte är min grej riktigt. Inte när det blir första prioritet.

Så nu tänker jag skriva för mig själv. Vill du hänga på och läsa får du absolut göra det, men jag hoppas på att hitta tillbaka till en glädje i att uttrycka mig genom skrift som gynnar mig själv och mitt mående främst. Kan jag sen få roa andra eller få dem att må bättre genom mina texter så är det förstås också hemåt. Men mina ord behöver få vara mina.