När kroppen inte vill

Lördag. Vilket fantastiskt påfund helgen är. Nästa vecka är sista veckan innan höstlov och det gör att morgondagens söndag inte känns riktigt lika tung. Men! Here comes the rant.

Jag är så jävla urbota trött på min kropp just nu. Jag vet att det kommer bli bättre och just nu känner jag mig mest uppgiven för att jag har ont. Men anyway. Jag har en massa småfel som hela tiden poppar upp. När en grej lugnar sig stiger den andra till ytan. För tillfället avlöser mjälleksem sig mot ont i fötterna efter medicinsk fotvård mot ont i tänderna. 

Tänderna skulle jag nästan kunna dra ut med en fucking tång så mycket som de jävlas mest hela tiden. För några veckor sen fick jag reda på att jag har nån form av genetisk tandlossning, vilket gör att jag har tandsten och fickor och hela faderullan att ta hand om på rullande band. Förra veckan hade jag en akut tandköttsinflammation som vi tog hand om. Som ett fucking brev på posten håller nu istället min visdomstand på att trycka fram genom det sista. Enda jag ber om är att jag har ont pga att den vill ta sig fram, inte för att den är inflammerad. Jag har aldrig känt ett sånt hat som nu mot de tandläkare som en gång i tiden hjälpte till med att bygga på min tandläkarskräck, för varje gång jag går till tandläkaren sitter jag och gråter och bannas över att jag inte vågat söka hjälp tidigare. Förbannade skit.

Den mest beskrivande känslan just nu

Jag har tappat hår i ett halvt år och är konstant stressad över att det inte ger med sig. Min ena fot gör så ont efter min behandling att jag inte kan träna eller ens gå ut och gå innan det har lugnat sig. Det SKA det göra - pga. behandling med ett gift - och jag är alltid förberedd, men inte fan gör det att det känns roligare ändå.

Är. så. trött. på. min. kropp. och vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt. Känns så värdelöst att klaga när man vet att andra har det så mycket värre, men jag börjar bli riktigt trött på att ha typ *en* bra dag i gången innan nåt börjar jävlas igen. Att hela tiden ha nån minivärk någonstans som ligger på gränsen till behov av värkmedicin gör att man tror man ska tappa det emellanåt. När man inte ens är 30.

Ska gå och gräva ner mig en stund. Hörs sen. Förlåt mamma för svordomarna. Rant over and out.