onsdag 6 juni 2018

Att vara kroppsneutral

Kroppspositivism och self-love är poplära ord i dagens läge. Instagram fylls av fler och fler profiler som förespråkar att älska sin kropp och sig själv som den man är, vilket är jättebra! Jag ser mycket hellre dessa profiler med normala kroppar än de photoshoppade, vinklade bilderna som i dagens läge känns väldigt 2015. Men ibland känner jag ändå... När jag ser en bild från en profil som dagligen laddar upp en bild på sin kropp med en text till som skriker "Du duger som du är!! Du är fin som du är!!" - ibland känns den känslan väldigt långt borta.

Jag har en hatkärlek till min egen kropp. En hatkärlek där det småningom börjat svänga över mer till kärlekssidan, men där hatet också vissa dagar har övertaget. Vissa dagar när kroppen inte orkar så mycket som jag egentligen skulle vilja, vissa dagar när man vaknar lite fel och dömer sig själv hårdare än vad som behövs. Då är det svårt att koppla till kärleken till den egna kroppen. Sen att jag också vet att en stor del av kärleken som jag känner till min egen kropp i dagens läge faktiskt ligger i att jag tappat lite på 20 kilo senaste året. Är det då "verklig" kärlek? Jag kunde inte och klarade inte av att älska min kropp för ett år sen, och straffade den istället. Faller jag då utanför kroppspositivism-ramen, för att jag först nu klarar av att älska den bättre? Är jag en hycklare som skulle ha tagits på större allvar ifall jag förespråkade kärlek till den egna kroppen när jag ännu var överviktig?

Vissa dagar känns dessa frågor väldigt tunga. De dagar då jag inte orkar vara kroppspositiv, då väljer jag att åtminstone vara kroppsneutral. 

Kroppsneutralism hörde jag om för första gången i Ortorexipodden (sjukt bra podd, tips tips!). Vissa dagar när man inte orkar älska kroppen, kan man åtminstone låta den vara i fred. Bara för att man inte orkar älska den just nu, innebär det inte att man behöver hata den. Man kan vara neutral. Det är som det är just nu. Här är min kropp. Sen bara stopp med tankarna.

Jag har svårt att säga högt att "Min kropp är bra som den är". Mest för att jag är så sjukt prestationsinriktad och alltid ligger i ett dike eller ett annat. Jag jagar nästan alltid på mig själv för att bli bättre, ingen skillnad om det då gäller att rita, undervisa, vara en bra kompis eller förändra min kropp till det bättre. När man har sådana tendenser tror jag att "nolläget", dvs. att vara kroppsneutral i stunder då man inte orkar vara positiv, är ännu viktigare. Låt bara din kropp vara ifred. Bara för att jag inte orkar älska den i just den här stunden betyder det inte att jag behöver hata den. Och ifall jag orkar vara kroppsneutral en stund idag och imorgon så kommer det att vara lättare också att återgå till de dagar som jag orkar älska den igen.


Jag orkar inte älska dig alla dagar. Men tack för att du är du. Nu får du vara ifred.

4 kommentarer:

  1. Skrämmande när du skriver i princip det jag tänker dag ut och dag in. Att älska sig själv samtidigt som man ändå vill ändra sig, och varje dag vill man något nytt! Bra inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Ida! Det är precis så, och så tycker jag att det ska få vara :)

      Radera
  2. Så bra inlägg, precis så här känner jag ofta också!!

    SvaraRadera

Här finns rum för ett moi. Pling!