Tough Viking Stockholm Stadion 2018

(fin min eeh)

I lördags var det ju äntligen dags för mig och gänget från jobbet att springa Tough Viking vid Stockholm Stadion - ett åtta kilometer långt hinderbanelopp som innefattar allt från lera, tunga vikter, explosivitet och repklättring till is, eld och el. Jag har i princip tränat för det här hela vintern, men var ändå asnervös innan att jag inte skulle orka hänga med eller inte fixa alla hindren innan mål. 

På lördagen när vi åkte in hade jag ändå lugnat ner mig och var inte lika nervös längre.  Det hjälpte också att de andra var typ lika nervösa 😀Tänkte att det är bara att köra och att jag kunde förlita mig på mina teamkamrater ifall jag inte fixar det själv. Det var så sjukligt VARMT att jag tänkte svettas ihjäl i mina kompressionsbyxor och långärmade tröja, men annars var vi alla sjukt peppade! Vi hade delat in oss i lag om 5 i varje och när starten smällde av och eldkanonerna fyrades av bara pirrade det i hela kroppen.

Det som var bra var att man faktiskt fick hjälpa varandra ifall man inte själv fixade ett hinder. I slutändan var det 5 av 27 hinder som jag inte fixade, och de hade jag på förhand räknat med att inte klara.  Fixade man inte ett hinder gick man springa straffrundor istället.

Värsta på hela loppet var nog när vi kom fram till sjön och skulle ner och simma + dyka under två enorma flytkuddar. Jag var så sjukt varm innan, och när jag störtade ner i det typ 8-gradiga vattnet fick nog min kropp sig en liten chock p.g.a. temperatursskillnaden. Jag stod med vattnet upp till bröstet och flämtade då jag inte fick nån luft - kul när man faktiskt behöver hämta ordentligt med luft innan man ska dyka 😅Isbadet var därför inte heller lika farligt sen då min temperatur hade gått ner och skillnaden inte var lika stor. 

Roligaste hindret var nog endera lergropen (lera ändå upp över låren och ta sig under ett lerigt nät) eller när man skulle svinga sig över en vattengrav i ett rep. Den var jag SÅ STOLT att jag fixade, var helt säkert på att jag skulle få bada! The Wall by SATS var också kul, sjukt höga väggar som man skulle ta sig över m.h.a. smala lister att klättra på. 10.000 volts elhindret var heller inte så farligt, jag fick i slutändan 3 stötar varav en tog sig ner hela vägen längs min högra sida. Däremot hade jag lagkamrater som fick stötar i huvudet och därmed störtade face first ner i leran 😀En annan sak som jag var sjukt stolt över att fixa själv var att lyfta upp en Atlaskula på 50kg på en tunna, för den hade jag innan ställt in mig på mentalt att fixa!

Vid målgången var jag så euforisk att vi hade gjort det här tillsammans att jag nästan grät lite. Sån otroligt bra tävling att göra som kollegor, teambuilding på bästa nivå! Alla hjälpte varandra och peppade, väntade in varandra och utmanade varandra. Funktionärerna var också jättebra på tävlingen, peppiga och gav tips ifall det behövdes. Kommer garanterat att göra om det nästa år, och vill även utmana såna som har funderat på det att give it a go. Det var inte så farligt som det monster som jag hade byggt upp i huvudet var. Däremot behövs det nog att man tränar innan en del och läser in sig lite på hindren. Jag var glad när jag märkte att mina jävla chins och marklyft har blivit gjorda av en anledning, om vi säger så.

För 4 år sen började jag intressera mig för tävlingen och funderade att "innan jag fyller 30 ska jag ha gjort de". NU kan jag äntligen säga att det är avklarat, wihuu! Jag har ju kört en ordentlig sommarutmaning per sommar, från 2017 kan ni läsa här och 2016 här.