Goda människor och onda gärningar

För ett år sedan satt jag på jobbet i Mariefred och jobbade klart lite grejer innan helgen och påsklov. Hade i sista stund bestämt mig för att inte åka hem till Stockholm under fredagen som först var bestämt, utan istället jobba övertid och sova över i Mariefred. En av mina goda kollegor hade precis hoppat på tåget in till Stockholm för att möta upp sina föräldrar. Mina pendelkollegor hade också lämnat skolan och kört iväg till Stockholm. Plötsligt, utan förklaring, börjar jag få meddelanden från mer eller mindre nära vänner och bekanta.

Hur mår du??

Var är du??

Är du i Stockholm??

Är du okej?

Jag förstod förstås ingenting och svarade att jo jag är okej, jag är på jobbet i Mariefred. Gick mot kopiatorn och träffade några av mina 12-åriga elever på vägen som står likbleka med sina telefoner i hallen. Förstås får 12-åringar snabbare reda på vad som hände än mig, och när de berättar att det är någon som kör på folk med en lastbil på Drottninggatan får jag jävligt bråttom till datorn. Öppnar Aftonbladet som livesänder som bäst och försöker få grepp om vad som händer. Få grepp om att de pratar om terrordåd, om flera döda.

Det är hemskt att säga, men ända sen jag flyttade till Stockholm hade jag alltid varit lite på min vakt. Med alla terrordåd som hände överallt i storstäder i Europa, var jag rätt säker på att det i något skede skulle nå Stockholm. Som en kollega sa, ”det är hemskt, men man blev inte ens förvånad”.

Men på samma gång trodde jag aldrig att jag under mitt första lärarår skulle behöva hålla om elever som är rädda därför att de inte når sina föräldrar som är på jobb i närheten. Att jag skulle behöva prata med elever om det och försöka förklara varför världen är så fel ibland. Varför människor, som borde tro på något gudomligt och gott, använder det till att utföra onda gärningar.

Terrordådet förde ändå bra saker med sig också. Terrordådet förenade stockholmarna och ökade viljan att göra gott. Att ta in okända människor i sitt hem, erbjuda samtal, husrum och mat, därför att man måste försöka tro på att människan också är god. Att en stor del av oss står tillsammans mot det som är ont.

Idag, ett år sen dådet, kör en skåpbil in i en folkmassa i tyska Münster och orsakar flera dödsfall innan föraren skjuter sig själv. Inte ens idag kan världen sörja ifred, även om det denna gång inte rörde sig om terrorister. Det är ändå ytterligare en händelse som får det som att kännas som en käftsmäll och som får ens tro på den här världen att minska. Men jag vägrar vara rädd, och jag vägrar sluta tro på människans godhet.

Hoppet om människans grundläggande godhet är väl ändå grunden till att vi ska kunna fortsätta tro på något bättre, varje gång en ond handling utförs?

Bildkälla: Expressen