fredag 6 april 2018

Ett år av sjukdom och hopp

För exakt ett år sen var jag så långt ner i min sjukdom som jag kunde bli. Jag såg ingen väg ut och hade än en gång hamnat i en spiral av ätande som växlade mellan tvångskänslor, eufori och ångest. Om och om igen. 

Jag har så svårt att sluta titta bakåt och istället titta framåt. Jag ser bilderna och känner vad jag kände. Hur inte jag hade någon att dela tankarna och känslorna med, för skammen var för stor. Jag undanhöll det från alla, inklusive Taneli. Taneli försökte hjälpa mig genom att sätta upp ett matschema, göra all mat så att jag inte skulle behöva tänka på det, stödja mig i det som han trodde var min viktnedgång. Istället smygåt jag och gömde allt, och det gick t.o.m. så långt att Taneli försökte få mig att gå till en läkare, då han var säker på att jag hade nån typ av störning i min sköldkörtel. Varför skulle jag annars hela tiden gå upp i vikt, när jag tränade och åt så bra? Little did he know, då jag blånekade honom rakt upp i ansiktet då han frågade om jag säkert inte äter något på sidan om. Han försökte inte styra mig, han försökte hjälpa, men för mig hade det hållit på för länge. Hur skulle jag våga säga åt honom, att jag har gått bakom hans rygg och ljugit i nästan ett år den här omgången?

Sen åkte jag på vinterexpedition med mina elever till Romme, och hade turen att ha skolans kurator Maria med mig. Vi pratade en hel del den dagen, och tillsist frågade hon om jag inte ville boka in en tid hos henne för att prata lite mer. Första träffen satt jag och grät och skämdes och mådde dåligt, men kände mig lättare efteråt. Maria hjälpte mig hitta till FAA, Anonyma Matmissbrukare. Jag gick ensam och osäker till mitt första möte. När det var min tur att dela satt jag igen och bara grät. Jag var så lättad över att sitta i ett safe space, där jag kände igen mig i allas berättelser, där ingen dömde och där folk nickade uppmuntrande och igenkännande då jag berättade om mina sessioner.

Tack vare FAA lade jag av helt med socker och började må lite bättre. Nolltoleransen funkade rätt så bra rätt länge, även om jag ibland hade mina fallbacks. Jag gick till Maria flera gånger och hon berättade om mina alternativ att få ytterligare hjälp.

På hösten gick jag på mitt första besök vid Mandoleankliniken i Huddinge. Mandolean blev min räddning. Sen november jag jag gått dit en gång per vecka för samtal. Jag har fått hjälp med mitt ätande och en normal matvardag, jag har fått prata av mig och vecka för vecka gå igenom kommande vecka och utmaningar. Aldrig trodde jag att jag skulle kunna gå ner i vikt och ändå kunna äta vanlig mat, frukt och smörgåsar. Ännu i denna dag är jag pessimistisk när jag kommer dit, och lika förvånad över att se att min fettprocent har minskat. Vi pratar inte kalorier, vi pratar mängd. Vi pratar om hur man hanterar olika situationer. Vi pratar om min barndom, mitt förhållande till mig själv och till andra. Vi lyssnar till min kropp och vad den behöver. Jag får själv bestämma, i samråd med min behandlare.

Jag är verkligen inte klar än. Viktminskningen är bara en bieffekt över att jag jobbar med mitt psyke. Men för första gången kan jag se en hållbar lösning. En lösning som inte består av dieter, stenhård träning. Vad jag väger är inte egentligen viktigt, det är bara en siffra. Men idag är jag 17 kg lättare är för ett år senare. Jag trodde aldrig jag skulle ta mig hit. Jag är så fruktansvärt stolt och men även rädd, hela tiden. Men det är en långsam förändring som till 95% sitter i huvudet. 

I helgen ska jag få äta 12 bitar lösgodis. Och jag kommer inte plocka och äta dem i smyg, utan jag kommer göra det med Taneli. Det är en så stor vinst och på samma gång den största utmaningen på samma gång. Babysteps, mot ett friskare jag.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här finns rum för ett moi. Pling!