Ut till sommarn där vindarna bor

Sen var plötsligt dagen kommen. Dagen när jag skulle avtacka mina underbara elever och föräldrar och det äntligen var dags för sommarlov. Det största frågan är nog vart det här året riktigt har tagit vägen. I höstas gick det lite segt, men sen har det försvunnit i ett huj. 

Eleverna som jag har övat med framförde sina sånger och det gick hur bra som helst (förutom att en viss fröken var så lättad över att det gick bra att hon glatt gick ner från sin plats medan eleverna snällt stod kvar och väntade på tecken om att få buga... Men man kan inte vara bra på allt). Skolans första nior någonsin avtackas och den blomstertid ljuder över Mälarens vatten så länge skolans flagga halas ner och Sveriges flagga hissas. Redan här blev jag lite blödig. 

Sen skulle vi in till klassen, och jag hade skrivit en sång åt mina pärlor som jag sen aldrig vågade dra. Klassen var nämligen full av föräldrar och jag hann aldrig öva. Så jag tänkte att "äh, säger några välvalda ord istället".

Det var då rösten sprack och jag blev gråtig. Året har varit så omvälvande med så mycket roligt, så mycket sorg och så mycket ansvar - men mest av allt så mycket kärlek. Stödet jag har fått från föräldragruppen är ovärderlig, och helst skulle jag vilja ta till vara varje fin personlighet som barnen har, låsa in den i en ask och ta fram den när jag är ledsen. Så att sen försöka sammanfatta året i ett kort brandtal var nästintill omöjligt. Men sen ser man både elevernas och föräldrarnas blickar och vet att de också vet. Vet att de är lika ledsna över att inte jobba tillsammans nästa år. Vet hur jag känner, och att deras hjärtan efter ett år känner likadant. Därför älskar jag mitt jobb mer nu än för ett år sedan.

Blev så bortskämd med mängden blommor, kramar, personliga brev och gåvor att det nästan blev löjligt. Hur det än nästa år går, vet jag att jag iallafall lyckades under mitt första år, och det tänker jag hålla en stolthet i. 

"Ut till sommarn' där vindarna bor, till ros och förgätmigej. Jag plockar smultron vid vägens kant, och trär sen upp dem på strån. Det killar så skönt under foten min, jag känner gruset med tån".