torsdag 2 juni 2016

Magisterns tal

Bästa studiekamrater, dekanus, personal, familj och vänner! Jag vill börja med att gratulera de dimitterade till en mycket väl förtjänt titel som magistrar. Jag hoppas ni idag känner er lika stolta som mig här framme. Jag heter Cindy, och är utbildad pedagogie magister. Det innebär att jag nu är utbildad klasslärare och ämneslärare i finska.

När jag fick förfrågan om att hålla magisterns tal kände jag mig mycket hedrad. Men hur ska man sammanfatta de cirka fem år som vi har kämpat oss igenom här, på några minuter? När man står här, med pappren i hand, känner man sig inombords ganska tom. Det är nu som tar slut, på riktigt.

Vi som sitter här idag som magistrar är en brokig skara människor med olika bakgrunder och intressen. Det som vi alla ändå har gemensamt är att vi nu är universitetsutbildade. Det är en fin titel, som man faktiskt även har kämpat för. När man lever ett liv i vilket man sliter och jobbar hårt brukar man skämtsamt tala om att gå i livets hårda skola. Det är en skola vi alla går igenom, var vi varje dag lär oss något nytt.

I mina reflektioner från avslutande praktiken på Övningsskolan har jag skrivit följande: ”Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet. Jag tror att jobbet som lärare innefattar ett livslångt lärande. Jag tycker att det är roligt hur eleverna (speciellt de små) ofta ser mig som lärare som en allvetare – en som kan allt, vet allt och har svar på allt. Tänk vad lite de vet, att inför varje lektion lär även jag mig något nytt.”

Livets skola är något som hör oss alla till. Livets skola innebär att envist springa in i väggar innan man lär sig och att tro att man kan klara av att göra upp en studieplan i MinPlan utan hjälp. Livets skola är att höra verkligheten knacka på dörren efter en natt på Ollis, med händerna fulla av deadlines och studieångest. I livets skola lär vi oss att prestera vårt bästa, men vi lär oss även att det är okej att ibland behöva en kväll med vänner och istället välja att skriva omtent. Livets skola är vår verklighet och det som omringar och bygger på alla våra kurser och didaktiska vinklingar och teorier. Låter det flummigt? Låt mig konkretisera. För mig innebär universitetsstudier en lärare vid Övningsskolan som ger mig konstruktiv kritik efter en planerad lektion, medan livets skola ger mig en åtta-åring som drar mig i ärmen och frågar ifall ordinarie läraren kunde gå i pension, så att jag alltid, alltid, alltid kan vara deras lärare. Livets skola ger liv åt teorierna. Jag behöver både ÅA-läraren och eleven för att bygga upp min professionella identitet. I livets skola är vi varandras elever och lärare, och styrdokumenten är tyvärr inte skrivna av Utbildningsstyrelsen. De måste vi själva utforma.

Jag är beredd på vad som komma skall, delvis tack vare det jag hittills har lärt mig i livets skola. Tillsammans med hjälp av de verktyg som under fem års tid har blivit mig givna av lärarutbildare vid Åbo Akademi har jag fått en fin och konkurrenskraftig utbildning som gör att jag känner mig trygg i min lärarroll, och den förvirring som fanns under gulisåret har idag utbytts till en säkerhet. Mitt kapitel här är färdigt, och tomheten som jag nu känner finns till för att kunna bli fylld med allt som härefter kommer att komma. Tomheten gör mig pirrig, och fast det är nu som det tar slut, är det även nu som det börjar.

2 kommentarer:

  1. Det var ett bra tal! Grattis och lycka till :)
    *was there, heard that*

    SvaraRadera

Här finns rum för ett moi. Pling!