Bästa studiekamrater, dekanus,
personal, familj och vänner! Jag vill börja med att gratulera de dimitterade
till en mycket väl förtjänt titel som magistrar. Jag hoppas ni idag känner er
lika stolta som mig här framme. Jag heter Cindy, och är utbildad pedagogie
magister. Det innebär att jag nu är utbildad klasslärare och ämneslärare i
finska.
När jag fick förfrågan om att hålla
magisterns tal kände jag mig mycket hedrad. Men hur ska man sammanfatta de cirka
fem år som vi har kämpat oss igenom här, på några minuter? När man står här,
med pappren i hand, känner man sig inombords ganska tom. Det är nu som tar slut,
på riktigt.
Vi som
sitter här idag som magistrar är en brokig skara människor med olika bakgrunder
och intressen. Det som vi alla ändå har gemensamt är att vi nu är
universitetsutbildade. Det är en fin titel, som man faktiskt även har kämpat
för. När man lever ett liv i vilket man sliter och
jobbar hårt brukar man skämtsamt tala om att gå i livets hårda skola. Det är en
skola vi alla går igenom, var vi varje dag lär oss något nytt.
I mina reflektioner från avslutande
praktiken på Övningsskolan har jag skrivit följande: ”Ju mer jag lär mig, desto mer inser jag hur lite jag vet.
Jag tror att jobbet som lärare innefattar ett livslångt lärande. Jag tycker att
det är roligt hur eleverna (speciellt de små) ofta ser mig som lärare som en
allvetare – en som kan allt, vet allt och har svar på allt. Tänk vad lite de
vet, att inför varje lektion lär även jag mig något nytt.”
Livets
skola är något som hör oss alla till. Livets skola innebär att envist springa
in i väggar innan man lär sig och att tro att man kan klara av att göra upp en
studieplan i MinPlan utan hjälp. Livets skola är att höra verkligheten knacka
på dörren efter en natt på Ollis, med händerna fulla av deadlines och
studieångest. I livets skola lär vi oss att prestera vårt bästa, men vi lär oss
även att det är okej att ibland behöva en kväll med vänner och istället välja
att skriva omtent. Livets skola är vår verklighet och det som omringar och
bygger på alla våra kurser och didaktiska vinklingar och teorier. Låter det
flummigt? Låt mig konkretisera. För mig innebär universitetsstudier en lärare
vid Övningsskolan som ger mig konstruktiv kritik efter en planerad lektion, medan
livets skola ger mig en åtta-åring som drar mig i ärmen och frågar ifall
ordinarie läraren kunde gå i pension, så att jag alltid, alltid, alltid kan
vara deras lärare. Livets skola ger liv åt teorierna. Jag behöver både ÅA-läraren
och eleven för att bygga upp min professionella identitet. I livets skola är vi
varandras elever och lärare, och styrdokumenten är tyvärr inte skrivna av
Utbildningsstyrelsen. De måste vi själva utforma.
Jag är beredd på vad som komma
skall, delvis tack vare det jag hittills har lärt mig i livets skola. Tillsammans
med hjälp av de verktyg som under fem års tid har blivit mig givna av lärarutbildare
vid Åbo Akademi har jag fått en fin och konkurrenskraftig utbildning som gör
att jag känner mig trygg i min lärarroll, och den förvirring som fanns under
gulisåret har idag utbytts till en säkerhet. Mitt kapitel här är färdigt, och tomheten
som jag nu känner finns till för att kunna bli fylld med allt som härefter
kommer att komma. Tomheten gör mig pirrig, och fast det är nu som det tar slut,
är det även nu som det börjar.
Det var ett bra tal! Grattis och lycka till :)
SvaraRadera*was there, heard that*
Tack, vad roligt att höra! :)
Radera