onsdag 30 september 2015

Låt barnen komma till mig. Precis varenda en.

Mahdi, 1,5 år

HORGOS, GRÄNSEN MELLAN SERBIEN OCH UNGERN. 
Mahdi är ett och ett halvt år. Han har bara upplevt krig och flykt. Han sover djupt trots att hundratals flyktingar kliver runt honom. De protesterar mot att de inte tillåts resa vidare genom Ungern. På andra sidan gränsen står hundratals poliser uppställda. De har order av premiärministern Viktor Orbán att skydda gränsen till varje pris. Situationen blir alltmer förtvivlad och dagen efter bilden togs satte polisen in tårgas och vattenkanoner mot flyktingarna.

Nu ska ni allt få er ett väldigt bra tips ifall ni känner för att riva hjärtat i småbitar. Jag har inte kommenterat flyktingfrågan något desto mer, därför att a) jag känner mig ibland pinsamt oinsatt och b) bara att tänka på saken får mig att känna som att min famn är allt för liten och världen alltför ond. De flesta kommenterar ofta att de känner att de måste göra något och praktiskt ta tag i saker och ting. Själv känner jag en enorm samhörighet med denna tjej, vars text blev delad på min facebooksida.


Jag känner mig bara så jävla otillräcklig. Vad ska man göra? Jag googlar lärare utan gränser och funderar och funderar. Alla dessa barn. Här är länken som ni ska kolla. Själv vet jag inte hur jag ska sova inatt. Barn överlag ligger mig så nära hjärtat, är det då för att en av pojkarna liknar lite på min prins eller för att jag som klasslärare finns kring barn av samma ålder dagligen. Men det gör så ont att jag inte kan ta hit dem alla. Alla de som ställer sig och blockerar ut dessa barn borde se dessa bilder. Hur är det om det vore din pojke? Syster? Dotter? Vissa av dessa barn vet inte av annat än det helvete som de lever i dagligen.

Varje barn har rätt till trygghet och en ljus framtid. INGET barn ska behöva se sin lillasyster sprängas i bitar eller vakna upp till bomber och granatsplitter. Trots detta är det många barns vardag, varje dag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Här finns rum för ett moi. Pling!