På toppen av Sverige

Så här några (många) veckor senare (my bloggame ain't that strong right now) när jag ändå bara ligger hemma förkyld tänkte jag att jag kanske kunde få tummen ur och berätta om bestigningen av Kebnekaise som jag gjorde med kollegorna i början av augusti. Är förkyld och uttråkad så attans, och då kan man ju åtminstone blogga. Inget ont som inte för något gott med sig! 

 Sanna och hennes poncho <3

Vi startade vår vandring kring halv åtta på onsdagsmorgonen. Vi gick den västra leden för att nå Sydtoppen, vilket innebär enbart vandring och ingen klättring. Vi började med att gå längs med dalgången Ladtjovagge nån kilometer, innan vi vek upp längs med en led som följer Kittelbäcken upp mot Kitteldalen. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor en sista gång innan det började gå REJÄLT uppåt. En sak som jag inte visste innan var hur förbannat stenigt det skulle vara. Stenar, stenar ÖVERALLT - det tog fasen aldrig slut. En annan sak som jag inte heller visste var att innan man ska upp på Kebnekaise måste man först ta sig över ett annat berg, Vierramvare. Jag hann bannas ganska många gånger innan jag hade tagit mig upp dit, och som ni ser på bilderna var inte heller vädret det bästa på vägen upp. Snabba växlingar mellan dimma, regn och senare även snö.

Väl uppe på Virramvare gick det neråt en bit igen innan vi var nere i Kaffedalen. Jag tyckte att det hade gått rätt bra så långt, men på vägen ner såg jag typ 3 meter framför mig och mitt ena knä gillade inte läget alls. Vädret gjorde också att jag nog aldrig innan har klätt på och av mig så många gånger på 11 timmar. Varje gång jag stannade fick jag snabbt dra på mig en fleecetröja, dunjackan och min vattentäta HH-jacka för att inte börja frysa, och sen när man skulle röra på sig igen var det underställströja och tränings-Tshirt som gällde. Av och på, av och på. Proteinstängerna var frusna och livet sög lite. Men känslan!! Den ni!

Väl nere i Kaffedalen började den sista stigningen uppför Kebnekaise. Vet inte hur många gånger jag tackade mig själv för alla de gånger som jag tränat ben och varit ute på mina promenader, för det skulle verkligen visa sig vara till god hjälp nu. Det tog väldigt länge innan mjölksyran kickade in ändå, och pulsen höll sig relativt stabil under hela stigningen.

Plötsligt planade berget ut sig, och den sista biten fram till toppen var mest som en extremt stenig raksträcka. Som ni ser på bilden ser man inte ens toppen från foten av den (där snön börjar) p.g.a. dimman, men var man en gång där fick man trots allt sätta på sig stegjärnen och knata upp även om man inte såg nåt av utsikten. Att ändå veta att man var på toppen av Sverige var rätt kickass.

Så fort som jag & Sanna sen påbörjade vägen ner så kom plötsligt solen fram och molnen lättade. Det var lagom läskigt att gå ner för de stundom väldigt branta sluttningarna då man såg hur jäkla långt och brant det var ner. Lösa småstenar under fötterna hjälpte inte heller till, och en gång steg jag fel, föll och rev upp benet. Det sägs ju att de flesta olyckor sker på vägen ner då man är trött och har bråttom hem, så resterande biten av vägen tog jag det väldigt försiktigt. Jag är också så glad över att jag beslöt mig för att hyra en stav, för utan den skulle det ha varit för jäkligt och att ta sig upp och ner med mina skitknän!

Ser ni den minililla stigen där uppför Virramvare? När benen var trötta kändes det så där lagom kul att man skulle ner i Kaffedalen på nytt och sen upp för det jäkla berget igen 😅

Jag är så otroligt glad för att jag fick uppleva det här, och fick t.o.m. mersmak. Planerar nu något smått för att eventuellt också bestiga resten av Nordens högsta toppar, då med Norge och Finland som nästa på tur. Skulle någon ha berättat för mig för 5 år sen att jag kanske kunde tycka att något sånt här är roligt så skulle jag nog ha skrattat högt! Tur man kan ändra sig ;)