tisdag 20 juni 2017

Fröken allt eller inget

Sen jag började jobba på min beroendepersonlighet har jag verkligen fått gå in i mig själv och lära känna mig själv på en helt ny nivå. Jag pratar, pratar, pratar - om allt och med alla, vilket jag har märkt att för mig har varit den bästa typen av rehab. Det är mycket som kommer fram när man pratar och diskuterar, och jag får en massa aha-upplevelser som jag inte tidigare har tänkt på även om det alltid har varit närvarande i mitt liv.

En av de sakerna är att jag verkligen har ett tankesätt som bygger på "allt eller inget", lagom är liksom inte min grej. Det gör också att jag ibland kan komma på något som jag vill göra och då vara jättehypad och inspirerad. Sen går det kanske en tid och nyhetens behag lägger sig, och då skiter jag ofta i det jag hade tänkt göra från början. Så man kanske kan förklara det som att min inspiration går som toppar och dalar; det är sällan som den är jämn. Det gör också att jag alltid har haft svårt att lära mig saker som tar tid - t.ex. ett nytt instrument, ett nytt språk osv... För att jag inte har tålamod till det. Det ska gå snabbt eller inte alls. 

När jag alltså äter, äter jag hela portionen även om jag är mätt. Köper jag en godispåse äter jag hela, istället för att sluta när jag känner att jag har fått tillräckligt med socker. Har jag hetsat upp mig över tanken på att få t.ex. äta godis och chips under en filmkväll kan jag nästan bli förbannad om någon vill dela eller säger att "om du bara skulle köpa en liten påse". Jag vill väl för fasen inte dela - jag vill ha allt själv! Annars får det vara. Då vill jag inte ha något alls. Så funkar det i min hjärna. På utsidan kan jag nog gå med på att dela för att inte verka skum, men mitt huvud skriker att jag vill ha allt själv. Allt eller inget.

Mitt känsloliv är mycket på samma sätt. Ett exempel är när vi under planeringsveckan (sista veckan för oss lärare) skulle ha en fotbollscup där lärarlagen spelade/tävlade mot varandra. Jag är inte speciellt bra på fotboll. Jag har inte riktigt något megabra bollsinne heller. Så vad var då min inställning mot hela grejen? Jo, förstås att det skulle bli riktigt jobbigt. Jag jagade upp mig själv så till den grad, att bara tanken på fotbollscupen gjorde mig riktigt obekväm och t.o.m. ångestfylld.  Men jag tvingade mig för en gångs skull igenom och var med och spelade ändå.

Efteråt då? Jag var så glad och euforisk att jag tänkte spricka. Det var ju verkligen HUR KUL som helst! Fattade verkligen inte varför jag hade varit så stressad. Och där var det samma sak - från ett djup till en hög topp. 

I mitt yrkesliv går jag all in, då det är något jag känner att jag älskar och faktiskt är bra på. Jag är en bra lärare. Därför sätter jag verkligen allt jag har också på mitt jobb, vilket kan vara farligt ifall man inte förstår när man ska backa. Men det visar också att då jag kanaliserar den egenskap som min beroendepersonlighet kommer med rätt så kan det också bli riktigt, riktigt bra.

Sen liten har jag fått höra av mina föräldrar att "du är alltid i det ena diket eller så i det andra. Varför kan du inte gå mitt på vägen?" Tja, här är väl svaret. Och nu när jag medveten om det så kan jag också jobba med det. Även om det är svårt, då det som finns bakom pannbenet verkligen styr så hårt.

Glad på utsidan, men mycket orolig på insidan innan första matchen.

Mycket glad på utsidan OCH insidan efter avslutad cup och ett silver med de bästa. Jag vet nog hur man egentligen ska klä sig för en fotbollsmatch, men vi hade 80-talstema så därav mina hotta fiskbensstrumpbyxor...

1 kommentar:

  1. Har du läst Lady Dahmers blogg? Hon skriver mycket om kroppsacceptans och hur vi hamnar i ett mathelvete när vi inte har en vanlig, sund relation till mat och när vi försöker banta. Genom att följa hennes blogg och en massa kroppspositiva instagramkonton har jag lärt mig att acceptera mig själv och som tack för det har jag äntligen en normal relation till mat... men det har tagit några år... inte lätt i detta samhälle.

    SvaraRadera

Här finns rum för ett moi. Pling!