tisdag 24 januari 2017

Att vara en offentlig person av egen ovilja

Det började väl efter jullovet med att en elev googlade mig och hittade min blogg. Antar jag. Det gick några dagar och plötsligt var det en massa ungar som kom fram till mig och berättade att de har läst min blogg under några dagars tid. Ingen med något negativt att säga - tvärtom - de frågar varför jag inte skriver mer. Redan då hade jag en liten klump i magen. Sen kommer jag in på en lektion, där elever sitter och tittar på en sjukt gammal vlogg som jag laddade upp under 2009 när jag ännu bodde i USA. Elever som visar bilder på mig som jag inte ens minns. Elever som hittar min GAMLA blogg, som jag skrev när jag var runt 18-20 års åldern.

Jag ÄR väldigt personlig med mina elever och berättar ofta anekdoter och jämförelser från mitt eget liv. Men det är en skillnad på när jag väljer själv att berätta något privat och när det känns som att halva sexan rotar i mitt privatliv. Det är inte deras fel - de är uppvuxna i en värld där sociala medier går sida vid sida med allt annat. När jag bloggade 2009 var det rätt nytt i Svenskfinland och mycket av det som hände mig i övre tonåren finns dokumenterat online. 

Det är väl detta jag var rädd för att skulle hända, och som har gjort att jag har varit så rädd för att skriva det senaste halvåret. Hur hanterar man en sån här grej? Jag vill helst hålla från att lösenordsskydda bloggen. "Skriv inte sånt som du inte kan stå för". Det handlar väl inte om att jag inte kan STÅ för vad jag gör, utan mer om att jag måste kunna skriva vad jag har gjort i helgen utan att det diskuteras i korridorerna på måndagen. Eller?

Jag har nu lösenordsskyddat min gamla blogg, men frågan är vad jag ska göra av den jag har. Vad säger ni? Finns det andra bloggande lärare out there? Help a blogfriend out.  

(och en liten hälsning till alla mina juveler: Jag tycker hemskt mycket om er. Men jag tycker ännu mer om att få ha något för mig själv) 


5 kommentarer:

  1. Har samma tankar som du, det är "problematiskt" och kanske ännu mer då det är yngre elever. Ännu har jag ju inte kommit i den situationen du är i, men det kommer ju ske, dock blir ju mina framtida elever/studerande lite äldre åldersgrupper. Jag har en backup-blogg på wordpress, som är privat, dit jag nu som då (typ en gång per år) importerar alla inlägg/kommentarer/bilder från blogspot. Vilket betyder att de mest "pinsamma" inläggen från 7 år tillbaka kan jag göra till utkast (har ännu inte vågat radera dem från blogspot, måste kolla vad som händer på wordpress isåfall) och har i nuläget närmare 500 blogginlägg från gymnasietiden osv som utkast. Sådär in case of googlande elever.
    Tog också en dag för nåt år sen och försökte hitta och radera alla konton på alla möjliga hemsidor (herregud så länge det tog innan jag hittade lösenordet till bilddagboken med alla bilder!) som jag inte använder för att minska på var jag hittas.
    Och så försöker jag nog med att aktivt fundera över vad jag faktiskt skriver och varför jag skriver det, att bloggen varit på sparlåga nu det senaste året är ju studiernas fel, saakta men säkert håller jag på att återvända till det bloggande livet.

    Något svar kanske du inte fick, men samma tankar rör sig i mitt huvud!

    Dock har du ju en perfekt möjlighet att diskutera vad som händer med det man sätter på nätet/nätmobbning med dina elever ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, jag började med att låsa min gamla blogg, det räddar ganska mycket. Sen när de googlar bilder på mig kommer det ju upp så sjukt mycket, men kan iallafall vara glad att jag inte har satt ut någon extremt provocerande bild på mig själv i något skede :D Kanske det är sånthär man får ta bara. Och tack för bra lektionsplan! Kunde faktiskt vara kul att diskutera det med dem, i och med att det verkligen kokar bland eleverna i båda sexorna nu med det här.

      Radera
  2. Jag har själv tänkt att jag helt enkelt måste acceptera att mina elever kan läsa min blogg. Nu menar jag inte att en behöver låta det begränsa en, utan snarare att det bara är att gilla läget (det här låter mer krasst än det är menat, men kanske att det är oundvikligt att eleverna hittar en om en vill blogga offentligt). Åtminstone för mig har det de gånger elever upptäckt att jag har en blogg gått så att det varit lite spännande för dem helt i början, men att de sedan glömt bort hela grejen, eller åtminstone har det i längden inte varit ett ämne någon tagit upp.

    Min erfarenhet är att då elever ser att en finns på sociala media (tänker nu blogg, kanske instagram, absolut inte t.ex. facebook), ser glimtar av ens liv, så ser de något av det mänskliga hos en. Det behöver inte vara dåligt.

    Själv har jag alltså försökt se det positiva i att elever eller ungdomar jag annars jobbar med hittar min blogg. Låtit den öppna för diskussion, tagit tid att tala med dem som undrar för det att dina elever läser ens blogg eller följer en på instagram kan också öppna upp för värdefulla kontakter.

    Nu förstår jag naturligtvis vad du menar med att du inte vill att din blogg diskuteras i korridorerna och jag vill inte alls säga att en bör göra vare sig si eller så. Det är självklar att en vill ha något som känns helt privat och eget, inte minst i ett yrke sådant yrke som läraryrket där många gränser mellan privat och offentligt ofta är minst sagt luddiga.

    Skulle det fungera att tala med eleverna om situationen inte förändras?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Rofa för din kommentar! Tänkte faktiskt på dig när jag skrev inlägget och undrade vad du har för syn på saken.

      Jag tänker mycket på det här också att man som lärare ska vara en förebild och en som uppmanar till en bra livsstil. Det tar på något sett emot att sätta upp bilder från t.ex. fester eller annat, vilket ändå är ganska konstigt. Jag är ändå trots allt 26 OCH utan egna barn. Men ÄNDÅ känns det som att det är något som inte borde få komma fram till dessa 12-åringar (även om de ofta ändå vet att vuxna, och även lärare, gör sånt som man inte uppmuntrar bland barn).

      Jag hade faktiskt en fin stund med några elever då de scrollade bland googlebilder på mig, då jag fick berätta om olika situationer i livet och annat. Man måste kanske bara vänja sig vid att "it is what it is" ifall man vill både vara lärare och bloggare.

      Men jo, det kunde vara intressant att använda situationen som diskussionsunderlag till en lektion kring internet/sociala medier :)

      Radera
    2. Känner nog igen det du beskriver. Tror också att just det där kan kännas värre då en ännu är ung/ i början av lärarbanan. Hoppas det blir bättre och du hittar en lösning som passar just dig :)

      Radera

Här finns rum för ett moi. Pling!