fredag 9 december 2016

Den normaliserade psykiska ohälsan

Nu ska jag lyfta ett riktigt fult troll på bordet. Trollet är psykisk ohälsa. Känns som att jag dyker med i diskussionen lite väl sent med tanke på hur mycket som skrivits om det under bloggåret 2016, men bättre sent än aldrig iallafall. 

Det som speedade igång mig var Ida-Maries inlägg om hennes tankar kring hur plötsligt "alla" lider av psykisk ohälsa, och ifall det inte kan vara så att en del använder det som ett modeord mer än att de faktiskt har en diagnos. Inte kanske så mycket hennes inlägg, som reaktionerna i kommentarerna. För detta fick ju förstås hela kommentarsfältet att koka. Förstås. Och jag känner då att väldigt många som kommer med sina "Jamen nu är det så att många faktiskt ÄR DEPRIMERADE OCH DET ÄR BRA ATT VI PRATAR OM DET" inte förstod Ida riktigt rätt, och att jag faktiskt håller med henne lite här och måste få utveckla.

Alla läsare ba:

OKEJ TA DET LILLA LUGNA NU. Innan jag säger mera vill jag klargöra några grejer. 1. Jag har två gånger i mitt 26-åriga liv varit diagnostiserad med akut stressyndrom, varav en gång medicinerad för panikångest. 2. Jag har nära människor i mitt liv som har/haft grav depression, självskadebeteende, självdestruktiva tankar, ätstörningar eller tvångstankar. Jag vet vad psykisk ohälsa är. Nu är det ju helt sjukt att jag känner att jag måste börja med att lyfta fram allt detta som en stor, fet försvarspresent, men skit samma.

Det handlar alltså inte om att förminska problem, eller om att jag (eller Ida) vill gå och säga åt alla med psykisk ohälsa att RYCK UPP DIG DET GÅR NOG OM TILLS DU GIFTER DIG. Jag är smartare än så, och än gång, jag vet vad riktig psykisk ohälsa kan göra med en människa. Du kan komma långt med att tänka positivt och jag tror att ett positivt tankesätt är något för alla, men att säga det åt en människa med psykisk ohälsa gör saken mest bara värre. Och jag kan inte tro att det är det som Ida i sitt inlägg menar att vi ska göra. Däremot har vi en hel hög med människor där ute som kastar ur sig uttryck som om de hade psykisk ohälsa och det är inte okej.

Nej, jag kan inte säga att jag vet/ser vem som lider av detta innerst inne. Och nej, jag vet att psykisk ohälsa sällan syns på utsidan.

MEN. Det som jag så innerligt stör mig på är hur det faktiskt har blivit lite av en modegrej (yes I said it), något man säger utan att tänka efter längre än vad näsan räcker. Jag jobbar dagligen med barn som ibland glatt utan att tänka sig för säger "AAH JAG ÄR SÅ DEPRIMERAD IDAG", "MÅSTE VI HA MATTE, ALLTSÅ JAG VILL BARA DÖ", "VI HAR SÅ MYCKET LÄXOR, JAG ÄR HELT UTBRÄND". Och då pratar vi om barn. Varifrån får de sina uttryck?

Vuxna. Sociala medier. 
Speciellt sociala medier.

Psykisk ohälsa ska pratas om. Det är ett fult troll, men det måste upp på bordet. Däremot är det inte ett troll som alla tar en sväng om med nu som då. Jag går ju inte heller omkring och skriker att jag har cancer för att jag har slagit i knät och fått en bula? 

Jag ser dagligen elever som inte vill prata med kurator för att man är rädd för att bli stämplad. Jag hör nästan varje vecka om vuxna som inte vill ta kontakt med psykolog för att det är ett tecken på svaghet. DETTA måste vi prata om. De rädda och osäkra. Inte de som skrävlar högt på tunnelbanan om hur OTROLIGT DEPRIMERAD JAG BLEV NÄR JAG INTE FICK HÅKAN-BILJETTER. Jag kan ju inte vara enda som tycker att det har blivit nästan en vanesak att "skylla" på psykisk ohälsa, när det egentligen handlar om normaliserande av allvarliga termer som en täckmantel för något mindre allvarligt?

5 kommentarer:

  1. Okej! Men det här uppfattar jag som en helt annan diskussion än den som öppnades upp igår och JA, absolut. Det där är skitjobbigt och problematiskt och säkert värt att prata om. Jag hör också till en av dem som blev förbannad över gårdagens inlägg och skrev i kommentarsfältet. Om dethär som du tar upp var vad Ida-Marie ville säga så jo då har jag missuppfattat. För jag trodde hon menade att folk som känner att dom är deprimerande och säger det, kanske inte är det påriktigt (enligt hennes tolkning) utan bara lite stressade. Den spekulationen blir i mina öron fel, då ingen har rätt att nedvärdera någon annans upplevelse på det sättet. Jag tycker inte det är samma sak som att helt oförsiktigt kasta runt termer och använda "deprimerad" som synonym till besviken eller lite nere.
    Men jo, det du talar om här tycker jag kan vara en viktig diskussion att ha då man jobbar för att psykisk sjukdom ska tas på allvar! ��

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Antonia! Du har helt rätt i det du säger, men ja, du har nog också missförstått Ida. Jag har pratat med henne själv och hon var nog ute efter det som jag också här sätter fram. Jag förstår att folk kunde lätt ta texten på fel sätt, så därför ville jag ytterligare spinna vidare :) Men det låter som att vi alla håller med varann om samma sak i slutändan vilket är det viktigaste!

      Radera
    2. Hej här också Antonia. Jodå, Cindy fick det väldigt bra formulerat det som jag menade, hon är bättre än mig på att formulera sig, och hennes inlägg är mycket bra. Hoppas du nu fick kanske en annan insikt av inlägget jag skrev!

      Radera
  2. Ja, så sant! Håller med dig till 110%.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att höra, då det är en hjärtesak även för mig!

      Radera

Här finns rum för ett moi. Pling!