tisdag 27 oktober 2015

Om att minnas och sakna

Det är konstigt det här, med bloggmotivation. Förra veckan hade jag så mycket att säga och skriva om att jag fick hejda mig för att inte spotta ut allt på en dag. Denna vecka känns motivationen så långt, långt borta. Kunde berätta om att vi hade vårt första planeringsmöte med planeringsgruppen för ämneslärarna idag och att det gick svinigt bra. Kunde också berätta om att min motivation för biämnesuppsatsen steg lite efter dagens seminarium. Men det vill jag inte, egentligen, så jag gör som Linn en gång sade och bara skriver.

Igår fick jag mirakulöst igång min gamla telefon med alla bilder och textmeddelanden från 2010 framåt. Fick lite kris och kollade sen idag också en massa gamla bilder på Facebook. Det börjar kännas som att det faktiskt börjar bli några år mellan tjejen på bilderna och tjejen som sitter här. Bli glad av alla minnen, men minns även hur dåligt jag i omgångar har mått över mitt utseende. Det är väldigt förvirrande,att bli glad men ändå så ledsen på samma gång. Jag önskar bara att jag hade tagit mig i kragen lite tidigare. Sen undrar jag om man nånsin kommer att bli helt nöjd, när man största delen av sitt liv har nojat över vikten. Jag känner mig lite skottskadad i huvudet.

Saknaden av alla människor börjar bli påtaglig. Jag tycker verkligen mycket om de människor jag hittills har lärt känna här, men ingen människa ersätter en annan. Jag vet också att det är länge sen jag har lipat sist, då jag för minsta lilla känner gråten i halsen. Det låter ju hemskt, men är egentligen en bra sak. Att sakna människor är inte en negativ grej - det innebär bara att man har människor nära hjärtat och att man önskar att de även vore nära här, liksom sittandes bredvid. 

Jag ångrar inget jag har gjort eller varit tidigare, och jag ångrar inte heller flytten hit. Jag tror att det är precis här jag behöver vara just nu. Men ibland är det bara lite tungt.

5 kommentarer:

Här finns rum för ett moi. Pling!