Ojvejtni. Det är en fråga jag får i princip varje gång som jag nämner vad jag har för inriktning förutom klasslärare. Det, eller kommentaren "hhhehhheee jassåå? Du vald no verkligen värsta ämne heeh" eller "Jassåå? Jaa sjölv har ja alldär lärd me finsk i skola..." ELLER "jassåå? he va ti göra e svårt för se". Varenda gång, ja ba...
Ja, varför vill jag utbilda mig till finsklärare? Egentligen ville jag ju bli musiklärare. Trodde jag. Sen insåg jag, på något sätt, att eftersom musik är ett av mina största intressen vill jag inte undervisa det dag in och dag ut, med risk för att jag själv ska tappa intresset. Vet inte hur logiskt det egentligen låter. Har alltid haft ett bra språköra, och när jag träffade min pojkvän (och min finska var skit) så märkte jag hur snabbt man kan arbeta upp ett språk utgående från kommunikation.
...och så väcktes mitt intresse för kommunikativ språkundervisning. En språkundervisning som är mer uppbyggd på användning av språket, i en verklig kontext, istället för att enbart traggla grammatikstrukturer (som förvisso också är viktiga!).
Sen så gillade jag ju finska. Vad ni än säger - finska är logiskt. Ja, det är knepigt och besvärligt, men det finns oftast en regel för allt. Det är sällan man bara "måste veta". Jag ser också en stor utmaning i att undervisa finska, en utmaning som inte finns hos t.ex. engelskan. Svenskspråkigt folk i det här landet utgår från att finska är svårt. Sen när man ser hur de fattar, då är det värt allt.
Jag vill vara en av de lärare, som mina studerande sen pratar om som en bra finsklärare som faktiskt gjorde sin undervisning rolig och intressant, vilket ledde till att de lärde sig något. Det är inte alls något omöjligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!