Tankar om att bli förälder

Jag går sakta hem genom ett sommarstilla Mariefred när jag möter två pojkar, max 10 år gamla. Den ena jagar den andra och den andra springer undan och skrattar. "Kom hiiit!" ropar kompisen, "får jag tag i dig ska jag VÅLDTA dig!"

Jag sitter vid Espresso House och väntar på att min båtbuss ska åka från Centralen. Två systrar i mellanstadieåldern sätter sig mittemot mig i en soffa och snart kommer även deras yngre syster som är max 7 år gammal. När hon blir irriterad och arg på att de inte släpper förbi henne kollar hennes syster irriterat på henne och fräser "Men gå runt en annan väg då tjockis!" Lillasystern svarar att hon inte alls är tjock, varav den äldre systern kontrar med "Du är visst tjock."

Dessa två händelser utspelade sig enbart under den senaste månaden och är helt och hållet riktiga. Jag önskar att jag sällan skulle se eller höra liknande konversationer, men när man jobbar med barn och ungdomar får man ofta höra och se mer än vad man ibland orkar. Då går alltid tankarna till föräldrarna och ifall föräldrarna vet. Barnen lär sig inte att kalla varandra för eller hota varandra med olika saker utan att de har fått det någonstans ifrån. Killen som skulle "våldta" sin kompis vet knappast ens vad det betyder, och tjejen som kallar sin syster tjock förstår knappast vilka konsekvenser det kan få senare för systerns självkänsla. Förutom vad föräldrar lär ut och står för så blir förstås barn också väldigt påverkade av vad andra barn och kompisar säger. Ibland önskar jag att det bara vore föräldrarnas fel, för vad kompisar säger och lär varandra har ofta nästan större input på barnen än vad föräldrarna har.

Jag fyller 28 år i år. Skulle jag bo kvar i Österbotten vore det nästan konstigt att jag ännu är barnlös. I Stockholm är det nästan mer regel än undantag att få barn först kring 30. Jag och T har pratat om barn, men vi vill väl att vårt liv ska vara lite stabilare än vad t.ex. en hyreslägenhet kan erbjuda innan det är dags. "Man kan aldrig planera ett barn!" Nä, jag vet. I vissa fall kan det t.o.m. visa sig att man inte ens kan få barn. Man vet ju aldrig. Därför är också frågan om när man ska skaffa barn så okänslig ibland. Tänk om vi har försökt i flera år men att det bara inte går? Nu är ju så inte fallet, men det kan ju inte den som frågar veta.

Största delen av året jobbar jag med barn nästan dagligen. Man ser bra föräldrar, man ser dåliga föräldrar. Man ser föräldrar som försöker för mycket och man ser föräldrar som försöker så gott de kan och ändå inte räcker till. Sen ser man barnen och hur de påverkas och beter sig utgående från föräldrarnas uppfostran eller brist på uppfostran. Sen börjar man ju tänka hur man själv skulle vara som förälder. Då blir man lite rädd och osäker. Tänk om jag inte räcker till? Tänk om jag på något sätt påverkar mitt barn i en riktning som gör att barnet ser andra människor som olika värda eller olika viktiga? Tänk om mitt barn är elakt mot andra barn eller inte kan älska sig själv? Tänk om..? Ansvaret för ett annat liv är nog en av de mest skrämmande saker jag kan tänka mig. 

Jag älskar barn. Man kan lära sig så mycket av barn och de ger en ibland mer kärlek än man förtjänar. För tillfället njuter jag av att vara med andras barn, men även av att kunna gå hem ensam till en tyst lägenhet då jag själv vill. Jag är nog småningom redo att bli mamma, om livet sig så vill. Men inte riktigt än. Sen är ju frågan om man någonsin är redo innan man är där.