2017. Bästa och sämsta nånsin.

2017 var för mig bloggmässigt något av ett skitår. Jag var så otroligt osäker på vad jag kunde och vågade skriva, mycket på grund av att jag visste att mina dåvarande elever googlade mig och läste min blogg nu som då. Att kollegor läser gör ingenting, men sen hade vi föräldrarna också. Så ja, 2017 var ett väldigt skralt år bloggmässigt. Tur att jag uppnådde mer personlighetsmässigt istället.

Från februari till juni var bloggen helt död. Jag jobbade asmycket hela tiden, och när sommarlovet kom emot var jag helt slut, där jag stod och grät inför både föräldrar och elever. Däremot var det väldigt glada tårar - tårar över min första, absolut fantastiska, klass som jag inte skulle få följa under kommande skolår. Tårar över att jag överlevde mitt första lärarår. Tårar över hur många föräldrar som kom till klassen för att tacka för mitt engagemang. Tårar över hur duktig jag kände mig och hur rätt i livet jag visste att jag var. Aldrig trodde jag att en hög med spretiga pubertala ungar kunde lära mig så mycket om mig själv. Jag har så mycket att tacka barnen och ungdomarna för. Och även om det inte var samma ungar som mötte mig på hösten, så var de nya barnen (som var såååå småååå åttaåringar!) minst lika kloka och underbara.

Jag och mina skitungar <3

Det enda som jag är riktigt nöjd med att jag kunde bibehålla i stort under hela året var träningen. Förutom lite sjukdomsfall här och där så har jag för första gången på flera år inte haft något riktigt långt träningsuppehåll, vilket jag även märker på kroppen. Enda problemet var när jag gav mig på ett högintensivt träningsprogram som inte alls var min grej och som typ dödade all min tränarglädje, i samband med att jag mådde dåligt överlag. Men jag går ändå in i 2018 starkare och med välsvarvad än innan. 

Jag fick även under 2017 reda på att jag skulle bli moster igen, och att min bästa vän skulle få barn under 2018. Vi miste vår lägenhet på Kungsholmen och jag flyttade istället in i en liten takvåningslägenhet i Mariefred. Jag färgade håret både blått och lila. Jag medverkade också i radio på både svenska, finska och finlandssvenska håll hela 5 (!) gånger och pratade om allt från lärarrekryteringen i Sverige till #metoo-fenomenet. Jag gick Utterledens vandringsmaraton på 52 km och trodde jag skulle dö. 2017 var också året när jag äntligen tog tag i min barndomsdröm och började rida, vilket visade sig vara ett av de allra bästa besluten. 

Men 2017 var lite av ett ensamt år. Taneli var hela vårvintern och våren i Japan, och jag bodde ensam inne i Stockholm och mådde inte speciellt bra. Resan till Japan i februari gav en liten uppsving, men överlag förknippar jag lägenheten i Fredhäll väldigt mycket med skuldkänslor och ångest. Mina hetsätningssvackor var som flest under våren, och ofta satt jag i soffan med en massa mat och annat skit runt om mig och åt. Ensam. Jag vill aldrig, aldrig glömma hur jag mådde. Jag vill aldrig behöva hamna där igen. 

I maj kom botten emot, och jag mådde som allra sämst. Jag trodde att jag aldrig skulle ta mig ur min situation, att jag var ensammast i världen och att självdisciplinen var ett minne blott. När jag jobbade mådde jag bra, när jag kom hem möttes jag av ett svart hål. Jag förstod att det måste vara något fel på mig, och började googla. Hittade plötsligt något som stämde in på allt som hade varit fel med mig sen jag var liten. Började gå och prata med vår älskade kurator på skolan, som hjälpte mig både till FAA och till Mandolean kliniken. Vid FAA träffade jag andra "sockersyskon" med mat- och sockerberoenden, och jag insåg att jag absolut inte är ensam. Mandoleankliniken i Huddinge tog emot mig för första gången på hösten, och sen oktober har jag spenderat 1-2 timmar i veckan i en besöksstol inne hos min behandlare vid Karolinska. 

Jag är så tacksam över att ha en chef som låter mig åka iväg en gång i veckan. 

Jag är så tacksam över min underbara stödperson Linda som har förståelse och hjälper mig med klassen på bästa sätt. 

Jag är så tacksam över mottagandet som jag fick från pojkvän, vänner, familj och kollegor när jag öppnade upp om min problematik, och förståelsen som jag får.

Jag är så tacksam över att varje dag få förstå mig själv bättre, och lära mig mer om vad jag behöver göra för att må bättre.

Jag är så tacksam över att kunna förstå att vägen till att bli frisk är lång, och att jag måste ta det långsamt, en dag i taget. 

Jag är så tacksam över att kunna vara lite snällare mot mig själv när jag ibland förtjänar det som minst.

2017 var på sätt och vis ett riktigt jävla skitår. Men det var också det mest ögonöppnande, kärleksfulla och modigaste året på länge. Jag vågade så himla mycket. Jag vågade ta steg utanför min egen bekvämlighetszon på ett sätt som jag aldrig tidigare har vågat. Jag lyfte fram så mycket som jag skämdes för ut i ljuset, vilket gjorde att det blev så mycket mindre skamfyllt. 

Så koma baa 2018. Det finns en hel del som jag ännu är rädd för, men inte fasen är det lika mycket som under 2017. Så kom bara.