Jag (och Maiju) gjorde det!

Hello my friends. Hann precis hem innan det blev dags att börja fira Jakobs dagar, därav tystnaden. (Börjar bli arrrma trött på att försvara bloggtystnaden. Det är bara lite segt, helt enkelt. Så hädanefter är det slut med bortförklaringar - bloggar jag inte så har jag helt enkelt annat). Sist vi hördes vid skulle jag cykla hem mot Jakobstad, 100 km skulle jag ta mig igenom. 

Och jag gjorde det! I slutändan blev det t.o.m. 102 kilometer. Mängden stöd och feedback och folk som kommenterar och frågar kring hela grejen har varit nästan överväldigande. När man är en människa som aldrig egentligen har varit känd för sina idrottsprestationer är det faktiskt riktigt roligt att visa att jag även kan om jag vill.

Jag köpte aldrig några cykelbyxor - däremot köpte jag en ny sadel en kvart innan jag skulle trampa iväg. Försäljaren garanterade att jag skulle klara mig med den, enbart träningsbyxor utan något under och en burk vaselin, och det visade ju sig i slutändan vara ett vinnande koncept (även om jag har bumburnmarks, men nåja).

Mamma sa att hon på morgonen hade kollat upp att jag skulle ha motvind hela vägen, och det var verkligen tur att hon inte meddelade mig om det. Tror att huvudet inte skulle ha hållit lika bra då. Men jo, motvinden var rent utsagt förjävlig. I ett skede trodde jag att jag skulle bli galen, så fick skriksjunga lite med min Spotify för att få ut ilskan (tack riksåttan för att du omges mestadels av skog). Annars gick det förvånansvärt bra ända fram till Nykarleby. De sista 20 kilometerna var benen bortdomnade och jag fick stanna och tröttfulgråta vid en busshållplats. Ändå hade jag aldrig en tanke på att ringa efter någon, vilket var bra. Mest chockad är jag över att jag nästan inte har haft någon som helst muskelvärk i benen dagarna efter! Halva pekskärmen på min telefon dog också på vägen hem, så därför har min snapchat och andra sociala medier legat nere. 

Så nu var det gjort. Då är frågan - what's next? Förslag?