Så långt tillbaka som jag kan minnas har jag fått förklara stavningen med mitt namn. En tid före jag blev född satt mor och far i bilen på väg till Bäckby (mommos) och en liten tjej ringde in till En gåva i toner. Tjejen hette Cindy, och det fastnade mina föräldrar för. Före dopet har jag hunnit heta både Ronja och Frida, men det slutgiltiga blev Cindy.
Ciddan, Simppan, Sintti: kärt barn har många namn. Cindy är nog ändå det namn som är mest nött. I skolor, på upprop, i andra gruppsammanhang har jag fått först rätta när mitt namn uttalas [SINDY] och säga att nej, [SINDI]. Sen kommer frågan: ...med S? å ja ba, nej, med C.
Cindy me C.
(Alla förstår ju att cindymeDc inte ser lika snärtigt ut). Dock är nog bloggnamnet [SINDIMEKK], men nu kanske ni fattar ordleken. Ifall ni har fattat tidigare, gratulerar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!