Även mamma och pappa behöver gränser.

Så här i utvecklingssamtalstider tänkte jag ta upp de nästviktigaste personerna jag jobbar med i mitt yrke, nämligen föräldrarna. Eleverna är alltid prio ett, men ifall du utbildar dig till lärare och tror att du enbart behöver jobba med eleverna så har du fel. Du jobbar även väldigt mycket med vuxna. Kollegor, men även mycket med föräldrar.

Även om jag bara har jobbat drygt 1,5 år så har jag ändå hunnit med rätt många kategorier. Vi har de glada föräldrarna vars e-mail är fulla av solrosor och kramar. Vi har föräldrarna som är konflikträdda och skyller allt som händer på skolan. Vi har föräldrarna som har full respekt för skolsystemet och din yrkesroll och tar allt du säger på fullt allvar. Vi har föräldrarna som inte är där. Vi har föräldrarna som inte orkar. Vi har föräldrarna som vill engagera sig lite för mycket. Vi har föräldrarna som bara glider med och inte gör mycket väsen av sig, men som ändå är uppmuntrande och glada när man en gång hör av dem. Vi har föräldrarna som tycker att det alltid är ditt fel när deras barn misslyckas. Det finns liksom alla sorters, likadant som med eleverna.

Hur som helst, oberoende på föräldratyp, så brukar jag utgå från en sak: Föräldrar vill sitt barns bästa. De vill att deras barn ska bli det bästa de kan bli, att de känner sig trygga i skolan och att de har vänner. Det är liksom grunden som jag utgår från med alla. 

När jag gick i Peffan var det inte de kommande eleverna som jag var rädd för att träffa. Det var föräldrarna. Vi gick typ en (?) kurs där vi behandlade hur man ska bemöta föräldrar i olika situationer. Fick höra mardrömshistorier om föräldrar som ringer och skriker i telefonen, eller söker upp en på jobbet för att ge en en avhyvling. Var så jäkla orolig inför mitt första föräldramöte att jag sov typ 2 timmar natten innan. 

Men trots detta har jag hittills haft nästan enbart vettiga föräldrarelationer. Ibland kan man ju ha OVETTIGA föräldrarelationer även om man gör allt vad man kan för deras barn, så en ovettig föräldrarelation behöver ju inte alltid bero på mig som pedagog eller människokännare. Men jag tror ändå att likadant som elever behöver gränser så behöver föräldrar detsamma.

Jag brukar försöka utgå från vad skulle jag vilja ha som förälder. Jag vill ha en lärare som är säker i sin yrkesroll och på sin sak. Inget velande hit och dit eller osäkerhet när det kommer till mitt barn och deras skolgång, helst. Så därför försöker jag även själv vara väldigt rak och stark när jag pratar med föräldrar. JAG är den som har kunskapen om barnets kunskapsutveckling. Jag kan gärna höra på åsikter och tankar om hur jag ska/kan bygga upp min pedagogik, men i slutändan är jag väldigt tydlig med ifall jag tar till mig dem eller inte. För i slutändan måste jag förlita mig på att jag som lärare vet bäst.

Föräldrarna kommer att behöver gränser, lika mycket som eleverna. De behöver veta när och hur du är nåbar, vad som är okej och inte okej i samband med skoldagen (t.ex. får de komma på besök i klassen) och vilka regler som gäller i din klass. That's right, din klass. Ifall deras barn får springa på väggarna och svära sönder sin hals hemma betyder det inte att det är okej i skolan. Och nej, ditt barn kommer inte att särbehandlas och få mer fördelar i skolan för att hen är van med det hemifrån. Sen behöver du stå stark i din egen övertygelse så att föräldrarna förstår att där kan det inte rubbas.

Men våga även använda dig av föräldrarna. Även om du vet mycket om deras barn, så är det ändå just det som det är - deras barn. Mycket av hur de mår och känner sig kan bero på hur det är hemma. Våga kommunicera med föräldrarna och be dem berätta om sina barn. Föräldrar uppskattar när du är intresserad av deras upplevelser, och du kommer själv även att vinna på det. Var ödmjuk inför att de oftast känner sitt barn bäst. 

Sist men inte minst. Visa föräldrarna att du älskar deras barn. Det är så otroligt viktigt att de känner av att deras barn är i en trygg miljö med en vuxen som de har tilltro till. Sen om du är aningen glömsk med läxor eller e-mail eller annat värdsligt - det spelar ingen roll. Inte egentligen.