Du, vårt lilla liv

Så yttepyttigt små fingrar. Man kan ju faktiskt inte tro att en så liten, men ändå så stor, människa har varit inne i en mage för så lite som två dagar sen. Det slog mig lika hårt när jag höll din storebror för första gången, och då var han ändå nästan ett helt kilo mindre än dig. Det är så knäppt att du nu är här - en helt ny varelse som plötsligt har så mycket makt och påverkan över så många människors liv. För makt håller du i dina små händer, när alla kretsar kring dig och du ska få precis allt vad du vill ha. 

Man kunde ju tycka att du kunde ha kommit lite tidigare än en dag innan jag ska åka tillbaka till Svealand, men det är inte som att jag beskyller dig för att planera dåligt. Det får väl jag - och i värsta fall dina föräldrar - stå för. Man kan ju inte heller säga att vi är direkt nära kompisar än, eftersom jag bara har träffat dig en gång. Ändå vet jag att du kommer att bli en av de bästa. 

Jag hoppas på att du ska få dina föräldrars alla bästa sidor, och ifall du får ens hälften så stort hjärta som din storebror så är du på god väg. Jag hoppas du sover vettiga nätter, och är snäll med dina föräldrar. Att du har lite tålamod med din storebror, som kanske inte alltid förstår varför det plötsligt finns en till människa hemma som behöver få uppmärksamhet, ofta kanske till och med före honom. Du ska ändå veta att han är stolt över dig, för han var snabb med att berätta att mamma har fått en liten gullig bebis, och att hon nu har ett sår på magen. Och att du var ungefär lika stor som ett löv eller en liten hamster.

Att en så liten person som du kan fylla så stora delar av ett hjärta på en så kort stund. Du är inte ens min, och ändå är du något av det finaste jag har. Nu får man nog räkna dagarna till slutet av oktober, då vi ses igen. Gullabeta vår.