TIll dig, min awkwarda vän

Jag hatar när bloggare inte bloggar och sen kommer tillbaka och gnäller om hur de inte har bloggat på länge. Jag säger till och med till mina elever att inte be om ursäkt ifall inte de tänkte ändra på sitt beteende tills nästa gång, så ja, vad kan jag säga.

Man kan ju inte vara skenhelig heller.

Men jag känner däremot att jag måste få analysera detta blogginläggsbortfall lite till. Jag har nu i 3 månaders tid funderat av och an varför jag inte skriver, och under tiden jag funderar försvinner dagarna och, ja. Det blir lite som när man träffar en gammal vän och hysteriskt skriker "JAA VI MÅSTE GÅ PÅ KAFFE NÅN DAG, JAG HÖR AV MIG I HELGEN" utan att tänka sig för. Inte för att man inte vill, men man kanske inte riktigt har tid i helgen. Sen glömmer man bort att höra av sig för det kom lite annat emellan, och ju fler dagar som går desto mer awkward kommer det att bli att höra av sig. För jag skulle ju faktiskt ringa på lördag.

Ni är min awkwarda vän, och jag är den som hade lite annat i helgen och  som sen tycker allt blir megapinsamt. Och jag är rädd för att lova saker när det inte alltid håller. Och jag är rädd för att ni ska tro att jag egentligen inte bryr mig och att ni kanske hellre går och tar en kaffe med nån annan, för hon hör ju ändå aldrig av sig när hon har lovat.

Nu får det väl ändå räcka med liknelser. Min andra största oro är ändå vad jag kan skriva. Jag läser mina inlägg som jag skrev för ett år sen och känner mig helt jäkla stel. Kollegor, föräldrar, elever. Alla hittar ju hit. Vill jag verkligen dela med mig av min vardag åt alla dem? Mina tankar och åsikter? 

Om vi börjar lite så här försiktigt så ska vi se hur det går. Kanske ett litet vardagsinlägg. Någon form av åsiktsinlägg. För här puttrar det bara under ytan, jag är bara rädd för att lyfta på locket.