Ibland förundras jag över livet och hur allting för det mesta samverkar till det bästa. Ni vet om hur frustrerad jag har varit över den ekonomiska situationen i mitt liv, och två dagar senare föll allting mig tillbaka i händerna.
På finska-studerandes e-postutskick kom information om ett vikariat som finsklärare under en kurs på Åbo Akademi. Skickade ett e-mail med lite frågor och de bad mig komma in och prata lite. Sen vet jag inte riktigt vad som hände, men plötsligt var jag universitetslärare med arbetsrum och allt. Vikarie, men hursomhelst.
Det kunde inte ha kommit mer lägligt, och jag kunde inte ha fått ett bättre jobb. Det är en kurs som är på en sån nivå att jag faktiskt behärskar den som lärare, jag får jobba i samma hus som jag studerar och jag har möjlighet att göra allt från arbetsrummet. Sen att jag faktiskt jobbar med det som jag även studerar till är bara en stor gåva, på något sätt. Ifall det blir bara en vecka eller resten av våren.
Såna här gånger vet man bara att det finns nån som ser en och nån som puffar en åt rätt håll. Skratta om ni vill, men jag är säker.
Who can say where the road goes? Tonåringar som skriver på pulpeter är fulla av kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!