Har precis varit på årets första löprunda. Tänk hur man bara på några månader kan glömma bort hur befriande löpning är. När allt annat är som en spärr i huvudet, så släpper det bara. Eufori gånger 100.
Sprang en kort 6 km lenkki med ett ganska lugnt tempo, och när jag kom hem konstaterade jag att jag skulle lätt ha orkat många kilometer till. Det största problemet med löpningen är mina knän - eftersom jag är smått kobent (plattfot hej) så är inte hård asfalt det skonsammaste. Kan inte heller springa när det är för kallt ute då min andning inte klarar av den kalla luften, och har därför paina åpåå med crosstrainern i några månader. Idag var det perfekt löpväder, förutom den bitvis isfläckiga vägen.
Det var förra året som jag började springa lite mer på allvar. Slutade röka i mars, vilket ledde till att jag märkte att konditionen inte alls var skit - det var rökarens lunga och andning som tidigare hade satt stopp och plötsligt orkade jag springa på ett helt nytt sätt. Det blev roligt!
Sprang mitt första lopp förra sommaren (8 km) och fick lite mersmak. Ska åtminstone springa ett 10km lopp under kommande halvår, men det finns en liten dröm om mer... Har följt med pappa när han har sprungit marathon och sett på från sidan, och det ultimata skulle vara att springa ett halvmarathon före jag fyller 26 den 31 augusti.
Jag skulle hinna träna upp mig till det i år. Det är inte alls omöjligt. Jakob halvmarathon ordnas i juli. Can I make it?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Här finns rum för ett moi. Pling!