Det finns så lite saker som gör mig riktigt deppig, som ett riktigt värdelöst träningspass. Försöker alltid intala mig att all träning som blir gjord är bättre än ingen träning alls, men det är svårt att tänka så när man gör bicepcurls med gråten i halsen. Träningen är den delen av mitt liv som alltid får mig på bra humör och boostar hur jag mår, och en dålig träningsdag gör allt skitskitskit.
Jag har en liten personlig träningsdjävul som dyker upp nu som då. Oftast biter hen fast sig i axeln och viskar spydiga kommentarer i mitt öra. Desto mer negativ jag själv blir desto högre skrattar skiten i mitt öra.
"Jamen sänk vikterna lite"
"Jasså du har sjuk axel? Säker på att du inte bara orkar?"
"Men snälla se på dig själv"
"Onödigt att du ens försöker"
"Varför struntar du inte bara i passet lite tidigare och går hem? Det går ju hursomhelst SKIT"
Men hey, nästa träning är antagligen bättre. Det brukar oftast vara så, att djävulen är bara på pikavisiitti. Ska vi hoppas.
Har ni någon träningsdjävul?
Här knackade hen på dörren, som ni säkert ser.
Men snälla, underbara du. Släpp det där. Ingen är på topp hela tiden och allt är hemåt. Sönk kraven, släpp ner axlarna och ge dig själv en klapp på axeln för att du iallafall gick dit och gjorde något. Och även om du skulle stanna hemma på soffan är det också helt okej. :)
SvaraRadera